Publicerad på

Släggan, karantänen och friheten

Då slog den till här med sin slägga. Covid. Omikronvarianten mest troligt, tycks att den lägger sig som en blöt filt över världen just nu. Länge lyckades man ducka den. Jag blev ganska sjuk, inte så att jag behövde vård eller så men det känns som om en jätte satt på mitt bröst. Tungt att andas. Hostade så revbenen sprack och en feber som åkte jojo. Nu mår jag så mkt bättre men blir andfådd av att gå i trappor. Lukt och smak är mer eller mindre borta. Efterspelet av skiten, hur länge ska det sitta i?
Jag överlevde och snart kan saker återgå. Vilar helgen ut sen är jag nog färdigvilad.

Att vara i karantän är ju något av det tråkigaste som finns. VIsserligen var jag rätt sjuk de första fyra dagarna så det fanns inget begär att gå ut. Än mindre vara social. Att prata var inte ett alternativ. Men när man kommer ur dimman och piggnar till och vill ha nåt från snabbköpet…nä det går inte. När man har varvat Netflix, vad ska man se då? Normala TV-utbudet är så tråkigt att man trillar av pinnen. Baka och laga mat känns rätt ironiskt när man inte kan smaka av den. Städa? Inte tillräckligt pigg för det.
Så, karantän suger och ja, det kunde vara så mycket värre. Jag vet.

Men nu är jag fri. Negativt test. Yay. Var ut och hämtade ett paket som jag ska skicka vidare till Sagolandet. En som börjat läsa sina första universitetspoäng. Spännande. Scannade bara in de första 74 sidorna medan boken är på väg. Så en utflykt till idag. Livet är underbart. Nå, nästintill.

Nu ska jag bara hitta tillbaka till rutinerna jag hade innan kovidden tog tag i mig. Träningen kom av sig. Kosten och sömnen likaså. Blir tufft att komma igång med den hårda fysiska träningen, givet att jag knappt orkar ta mig upp i trappor. Jaja, jag ska ta det chill, om jag kan det…men jag är ingen maskin heller.
Minns hur lång resa jag hade tillbaka efter en lång pärs i dubbelsidig lunginflammation många år sen…De första veckorna var min träning att cykla i sakta mak till innebandyträningarna, bara för att titta. Well, well…nu är jag i alla fall fri från karantänen och solen skiner….

Publicerad på

Kapitulerar för rosa lyckopiller

Okej, en lite uppdatering på livet som är. Livet det är.
December har varit en kamp. Livslusten fanns inte där. Inte orken heller. Julen kom och gick, nyår likaså. Jag bara fanns till och gjorde vad jag kunde med det jag hade. Det var otroligt fint att ha mitt förstfödda hjärtegryn hemma. Plötsligt var allt som vanligt här hemma. Bara det att jag orkade precis med att existera. Andas och finnas till. Inte mer än så. Försökte gaska upp mig och vissa dagar gick bättre än de flesta.
När man befinner sig i ett svart hål där livslusten inte existerar och inte energi heller till något annat än bara andas och överleva dagen, det är hopplöst. Hur jag än försökte ändra sitt ”mindset” så löste det inget. Hur jag än försökte att komma ut, få luft och motion kom inga av de där endorfinerna som brukar infinna sig. Inget infann sig annat än olusten att leva. Låter dramatiskt men så var det. December, och november för den delen var en kamp om överlevnad. Jag önskade att jag inte fanns, självmordstankar snuddade vid. Det kan förefalla sig egoistiskt men ni som aldrig varit där, i det hopplösa svarta hålet, ni kan omöjligt förstå. Jag har tur, min kärlek till mina barn är större än allt annat. När livet är som mörkast är det för dem jag fortsätter att kriga för mitt liv. De är mitt allt och jag skulle aldrig kunna lämna dem kvar i livet med en sorg jag skapat, lämna dem med fler frågor en svar. Lämna dem med tron om att de kunde gjort något eller en undran om de gjorde något fel. Lämna dem kvar i jordelivet att de inte var tillräckliga för att jag skulle leva för dem. Jag lever för dem. Varje. Dag.
Med det sagt…livet går vidare.

Förra veckan fick jag träffa en läkare. Jag har träffat många, de avlöser varandra på löpande band och jag minns inte namnet på en enda. Just den här läkaren har jag träffat förr och jag tyckte och tycker om honom. Han är bra. Han lyssnar och nu är han tillbaka och jag får ha en slags kontinuitet med honom. Lättnad och lycka. Äntligen. Vården är sjuk på så många plan att jag inte ens orkar gå in på det.
När jag promenerade bort till sjukhuset tänkte jag att vad han än tänker erbjuda mig för medicin, för jag kände på mig, nu kommer det, en antidepressivt ska sättas in, var jag helt redo att kapitulera för vilket rävgift som helst. Bara ta mig härifrån.
Han föreslog något nytt jag inte hört. Minimala biverkningar och jag skulle få en skjuts uppåt. Jag tackade ja, vad som helst, vad som helst för att komma upp ur mitt mörka hål. Lovade mig själv dyrt och heligt att inte läsa den långa listan med biverkningar. Läkaren gjorde klart att illamående är vanligt. Så klart. Vägen till lycka, men först ska du må illa. Kräkas och eventuella diarréer. Jag kunde ju inte låta bli att läsa biverkningarna. Jag är byggd så. Men listan var ändå förvånansvärt kort. Hopp infann sig.

En vecka har gått sedan jag började äta dessa rosa lyckopiller. Wow. Inga värre biverkningar än huvudvärk, tar jag en alvedon så är den borta. Inget kräk och bajs. Inget illamående. OCH jag kan känna att det vänder. Som att komma upp och andas frisk luft. Otroligt. Nästan så jag vill utropa mirakel. M I R A K E L!!! Kanske är jag lite för snabb att utropa något men jag har hopp. Och jag kan andas. Nu ska det jobbas på rutiner. Sova. Äta. Gå ut. Kanske till och med motion. Sömnen är fortfarande sisådär. Utan sömn bli jag ju helt knäpp i huvudet. Så vissa dagar är jag mer knäpp än andra.

Minnet, det sviker mig fortfarande. Bara en sån simpel sak som att jag minns inte om jag gjorde utfall på höger ben för 30 sekunder sedan. (försöker träna lite) Minns inte många lösenord. Minns inte om jag ringt det där samtalet eller inte. Minns inte om jag bestämt något med någon. Lappar, lappar och påminnelser till tusen för att ”minnas”. Det är sjukt skrämmande att ha ett så uselt minne, från ett nästintill fotografiskt minne.
Jag ska mest troligt få mitt minne tillbaka när jag mår lite bättre. Men det som skrämmer mig mest är att jag glömt minnen jag hade, från resor och sånt. Kommer de tillbaka eller är de för evigt utsuddade? Tiden får utvisa. Medan jag väntar på att få tid hos en arbetsterapeut, bara väntat i snart tre år, så gör jag övningar hemma. Google is your best friend, right?

Så ser livet ut.

Publicerad på

Fönstergluttare

Dåså, 2022 är här. Jag skrev ingen ”krönika” om året som passerade. Tjugotjugoett, vad finns det att säga. Kanske några rader då. Lärdomar, en del sådana fick jag med mig. Lärdomar är värdefulla men de kan svida som handdesinfektion i ett sår. Eller som en kniv i hjärtat. Hur de än känns så är en lärdom en lärdom, utan dem blir vi som korkade fån med öppen mun vari i de stekta gråa sparvarna flyger in, och det vill man ju helst undvika.
Jag har säkert redan tjatat om det men det som svider mest är att när jag står på ruinens brant så står jag där verkligen ensam. De flesta av mina ”vänner” är de jag kallar för medgångsvänner. Dom finns där bara för de roliga stunderna. MEN det finns ju guldkorn i min sfär med. De som sträcker ut en varsam hand och dem ska jag vårda så ömt jag kan framöver.
Fy fan, det är skit och bajs att må som en sopa. Det kan väl alla skriva under på. Jag krigar på varje dag så gott det går att ”rycka upp” mig för uppställning och delta i det ”normala” livet. Vara med på festen så att säga. Jag står på perrongen och försöker att liksom komma på party tåget till livets epicentrum av fakking finess. Vissa dagar går kriget min väg och andra dagar så orkar jag helt sonika inte slåss. Vissa dagar känner jag rent fysiskt i kroppen hur livsglädjen bara rinner ur mig. En högst märklig och obehaglig kroppsförnimmelse.
Eftersom jag inte är i närheten av att vara festens mittpunkt har jag beslutat mig för att acceptera läget. Ägna mig åt mig. Helt utan distraktioner som sociala medier. De ger mig ångest. Där blir det så tydligt att jag står utanför och tittar in genom fönstret på livets festligheter. Lite bortvald. Så, för att bota känslan av att bli bortvald så förekommer jag och väljer bort allt. Alla vännerna på facebook har jag raderat, alla följare på strava, instagram är jag bara utloggad ifrån och raderat appen. LinkedIn (som jag ändå inte ens använder mer än som tidsfördriv) har jag loggat ut ifrån. Så det enda jag har kvar är bloggen. Jag gissar att läsarskaran sjunker kraftigt eftersom jag inte längre lurar in läsare från den kanalen. En och annan trogen läsare finns nog kvar, och för det är jag glad.
Så, de kommande sex månader är det me, myself and I. Jag fokuserar på mig och hoppas att jag till sommaren kommer ut som en strålande stjärna. Eller i alla fall en leende kärring med hopp om livet igen.
Annars höjdpunkter från 2021, nytt jobb med nya sköna kollegor, skrivarlinjen, ja det var kanske det. Minnet, jag minns ju illa. Kanske har något helt fantastiskt hänt…jo vår lilla matlagningsensemble Såssnipporna grundades och jag älskar denna lilla grupp. Känns otroligt befriande att bara vara sig själv. Hur kunde jag ens glömma detta?

Andra dagen i januari. Nyår, ja vad ska man säga om det. Jag var på ett satans skithumör av olika anledningar, kanske en av dem var de facto att bli bortvald. Vi har svårt att flytta oss från vårt hem eftersom vi har vårt autist. Annat med men mer av den allt för privata sfären jag inte vill dela med mig av. Jag lagade mat. God mat. Gott vin. Fyrverkerier till förbannelse, utanför rådde rena Lützendimman. Somnade med en bitter känsla och vaknade upp med densamma. Så jävla onödigt. Men sån är jag. Långsint jävel och det ligger mig i fatet.
Idag skeppade vi iväg den förstfödde men inte helt utan problem. Plötsligt hade hon ingen flygbiljett, men pengar löser ju allt. Stackarn fick dock ett helt gäng extra timmar på det dyraste stället att existera på. Kastrup. Nu i skrivande stund har hon landat i Zürich och sitter på tåget till Solothurn. En lång dag för loppan och jag lider med henne.

Nu ska jag strax sova, klockan är ju ändå strax 22:00 och ny dag gryr imorgon. Veckan är planerad med sådant som ska få mig på banan igen. Återstår att se helt enkelt. Hoppet stort, förväntningarna små.

Gott Nytt År! För fan.

Publicerad på

Brutalt ärligt och utlämnande.

När man under belägring av sina demoner. Demoner som suger livskraften ur dig flyr man gärna. Jag flyr in i diverse dåliga serier som jag ändå snabbspolar mig igenom får jag har inte förmågan att fokusera eller ork att ”vänta” på en plot eller dramatik som suger in mig. Lätt att fastna i skrollandet. Skrollandet i sociala medier. Söker efter korta kickar från likes och hjärtan. Flyktiga kommentarer eller tummar upp. Jag älskar sociala medier, kraften den har men inte kraften den tar.
I sökandet på mitt eget välbefinnande har jag snubblat över någon som talade om att jobba på sig själv. Koppla bort sig från världen och lägga hundra procent av sin tid på sig själv. Måhända en jävligt amerikanskt klyschigt ”motivational speach” men vad har jag att förlora? Bara mig själv helt och hållet och jag känner att det bara är en låg tröskel mellan att hitta mig eller förlora mig. Lägga mitt egenvärde i andras händer är det mest korkade jag gjort och gör. Det här bottnar i mitt förflutna, till när jag var ett barn. Ständigt känna sig som ett andrahandsval. Ett gräl mellan min mamma och pappa som satte spår, ingen av dem ville eller orkade ta med mig i skilsmässan. Mamma drog det korta strået. Det är mycket som satt sina spår och jag har helt sonika bara tappat bort mig själv. Vad som är viktigt för mig och vem jag vill vara. Det är lätt att ”vilja” lyssna på tusen åsikter om hur man ska vara eller inte vara. Jag har mina hjärnspöken och de jävlarna ställer till det för mig, big time. Om jag aldrig väljer att möta mina spöken kommer jag aldrig bli kvitt dem. Demonerna har jag accepterat, de är en del av mig, sanningen är den att dem kan jag ändå hantera på ett rimligt sätt. Både demoner och hjärnspöken fungerar inte. Därför är jag här, ifrågasättande, matt, gråtande, svärande och vilse. För tre eller fyra år sedan, lovade jag mig dyrt och heligt att A L D R I G tappa bort mig själv igen. Jag höll inte vad jag lovade. Allt för att vara älskad. Passa in i en mall som inte är jag. Bara för att bli älskad. Orka hålla upp en mall. Orka. Jag orkar inte. Mina drömmar sätter jag åt sidan, skjuter på dem framför mig. För att jag tror att jag måste…men det måste jag inte. Jag måste inte få allas validering på att mina drömmar är värda att uppfyllas. Eller möjliga. Inte en enda röst behövs mer än min egen. Så jag måste sluta lyssna en gång för alla.

Jag fyller snart halvnittio. Och när man når en viss ålder är det väl på tiden att man har styr på sin skit. Att jag tagit mig hela vägen hit är ju med mina egna krafter med glada tillrop från de som bor i mitt hjärta. Ålder vill jag egentligen inte beröra för det är obetydligt. Röster som du är för gammal, det är för sent bla bla bla. Snacka för dig själv.

Jag har en klar bild över vad jag vill göra. Väldigt klar. Jag är svag för distraktioner. Mina distraktioner är sociala medier, netflix, viaplay, HBO och what not. Det är bara flykt och ytlig bekräftelse. Jag vill bara att min egen bekräftelse ska räcka.

Så det klyschiga motivationstalet, vad sa det. I korta drag, våga koppla bort världen i sex månader och jobba på dig själv. Jag kan ju inte stoppa världen i sex månader men jag kan släcka ner allt som distraherar. En klok läkare sa något klokt, back to basics. Det skulle vara ett vinnande koncept för mig. Så det är tillbaka till grunderna, äta, sova, motionera kropp och knopp. Ta itu med hjärnspökena. Slå dövörat till världen. Ägna min tid åt mig.

Så nu släcker jag ner sociala medier och kanske, kanske inte kommer jag tillbaka om sex månader. Det är tveklöst en tuff uppgift, för jag älskar sociala medier. Första dagarna blir svårast men efter tag vänjer man sig för att sen faktiskt tycka att det är befriande. Jag minns det så. Bloggen får leva kvar, den få fortsätta vara en ventil ut. En sporadisk ventil.

So, let’s go find me and my self-love.

Publicerad på

Tystnad i väntrummet.

Ny vecka, ny amöjligheter. Är det inte så vi säger med någon slags hopp om att vi verkligen tror på det. Somliga är övertygade.
Jag sa det idag, mer för att ”fejk it till you mejk it”. Jag tänker fortätta den här lögnen tills den bli en sanning. För mig. Frasen är kanske redan en sanning för dig, men inte mig och inte nu. Jag VET ju att möjligheterna finns där varje dag. I alla fall möjligheten till möjligheten. Jag ska inte dissikera sönder det mer. Jag vill ju inte fucka upp någons carpe-diem-inställning.

Vi närmare oss November och det är mörkt nu. Kanske är det mörkret och att allt går i grått som drar ner mig. Mmm, sanning med modifikation. Det ger en bra skjuts neråt men det är annat som skaver. Jag, övertänkaren har övertänkt och överkänt.
November är i övrigt en riktig skräpmånad för mig. För många minnesdagar av människor som lämnat mig och jordelivet. Mörkt och det regnar oftast på tvären. Energin är slut och solskenet från i somras är ett minne blott. Visst det kan vara värre. Så mycket värre.

För en tid sedan hade jag ett samtal med min livskramrat och det var ett bra samtal men också ett samtal som fick mig att ta ett kliv in i väntrummet. Bara för att se om det är någon som kommer och ropar mitt namn. ”Ska vi leka?” Det blev väldigt tyst. Skrämmande tyst. Det känns fånigt men också väldigt utlämnande att säga det, mitt hjärta gick sönder.
Jag är ensam. Om det inte vore för min närmaste familj hade det varit totalitär ensamhet. Inte så instagramvänligt. Lägga upp en bild på mig själv väntandes i hallen på att någon ska ringa på min dörr och vill leka. Men kanske borde jag, inte för att det är synd om mig men för att jag tror att det är många med mig som väntar.
Så här någonstans har jag övertänkt och överkänt. Det tog mig inte till en varm och fluffig plats. Utan rakt ner i ett svart litet hål där jag brukar bosätta mig när deppen tar över. Deppen har tagit över och livet känns en smula tungrott just nu. Motivationen är lika med noll och det är svårt att sprudla. Umgänge blir svårt när man är fylld med svärta. Man vill ju inte smitta sin svärta på någon annan.
Det finns ljusglimtar. Jag har dammat av padelracket. Det är skönt att i någpon timme bara fokusera på en liten hårig boll och i bästa fall vinna en låda med korv eller biljetter till fotbollsmatch. Förlora är helt i sin ordning med men inte lika roligt. Men en rolig match är alltid en rolig match.

Nu när deppen har slagit till ( jag säger deppen istället för depression, same shit) måste jag ta till åtgärder för att inte hamna i hålan. Hålan vill man undvika till varje pris.
Åtgärder är svåra att vidta när gnistan inte finns och ingenting känns lustfyllt. De basala åtgärderna är ju, äta ordentligt, sova ordentligt och motionera. Fylla på med endorfiner. Endorfiner är underbart men steget över tröskeln är stort och extremt motigt. Gymmet skulle sitta fint, disco i öronen och lyfta tungt MEN det finns en massa människor. Tänk om 18-19 kunde fått vara låst till oss med social fobi, ångest och bär på deppen.

Jag fick en idé av min uderbara dotter. Skriva och bränna. Skriva satans ärligt för att sedan bränna. I Sagolandet kan man hitta särskilda anteckningsböcker för detta men vanligt papper går bra. Skriva av sig ÄR medicin. Spännande att ta reda på vad som händer när man skriver sådär brutalt ärligt och sedan bränner. Vågar ni testa?

Nog ska jag få bukt på depperiet och andra små skavsår. Tid. Det behövs tid och tålamod. Sol är en sån härlig grej men den rår jag inte över utan den kikar fram när helst det behagar och bästa fall infaller det på dagar när man är ledig. Miljöombyte skulle sitta tjusigt. Mycket som skulle sitta tjusigt faktiskt.
Just nu är det dock in i gruvan för skitgörat för att byta ut deppen mot peppen.


Publicerad på

Scen ur fikarummet på försäkringskassan

Tuula slår sig ner i fikarummet med en kopp kaffe och sträcker sig efter en kanelbulle. Hon var särskilt utvald att ta hand om en ny kollega. Tuulas värme och naturliga sätt att obehindrat föra samtal med främmande människor. 

Tuula är en uttrycksfull kvinna med rötterna i Finland. Karaoke är det bästa hon vet. Som barn drömde hon om att stå på scen, trollbinda lyssnare som köat hela natten för att få se och höra en stjärna sjunga. Än är det inte försent, ge inte upp, brukar hon uppmana sin spegelbild medan hon drar hårborsten genom sitt tjocka korpsvarta hår. 
Tills det att Hollywood skulle komma och knacka på dörren ägnade sig Tuula åt att då och då ta en tur med färjan mellan Nådendal och Kapellskär. Ohämmat tog hon plats på scenen ombord på Cinderella. 
För visst kunde det ändå vara så att det satt en talangscout i publiken. Talanger hittar man på de mest oanade platser, intalade sig hon sig i alla fall.  
”Håll trömmen vid liv, håll trömmen vid liv”, sa alltid mamma Aini och nöp Tuula i kinderna. Äiti Ainis ord släppte hon aldrig taget om, särskilt inte sen hon helt oväntat och odramatiskt drog sitt sista andetag. Må hon vila i frid, äiti Aini. 

 
Kerstin, en ny förmåga bland de andra handläggarna på Försäkringskassan. Ny och ny, förflyttad från ett kontor till ett annat.  

Kerstin var nämligen något av en surkärring med samarbetsvårigheter. Kerstin, en förbittrad dam som levt livet innanför ramarna. Vett och etikett var viktigt. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne, helt utan gnissel. Allt utom att gifta sig. Inte för att hon inte ville. Kerstins anletsdrag talade nödvändigtvis inte emot henne, inte heller hennes former.  Men det var något surt som omgav henne. En sur aura. Det var så det sades om henne, när ingen trodde att hon hörde. Men Kerstin hörde. 
”Ingen vill ju dricka sur mjölk, begriper du väl”, sa hennes mormor alltid med en slags avsmak i rösten. Men Kerstin begrep inte. Kerstin var en högst bokstavlig dam, redan sedan barnsben. Ironi och sarkasm var inget hon begrep sig på. Det man sade skulle man mena och mena det man sade. Varken mer eller mindre.  
Hur understår hon sig att tro att jag skulle bjuda på sur mjölk? tänkte hon ilsket på sin mormors ständigt haglande kommentarer om sur mjölk. 
Så kom dagen då mormor Margaretha gick bort på grund av ett kraftigt försvagat hjärta. Helt sonika gav det bara upp. 
Äntligen slut på kommentarer om sur mjölk, tänkte Kerstin utan ett uns av sorg i sinnet. Och för att hedra sin mormor bakade hon bullarna till sittningen efter jordfästningen med sur mjölk. Surbullar till minnet av mormor Margaretha. Kärringjävel! 
 

Med kavata steg lämnar Kerstin sitt skrivbord för förmiddagskaffet i fikarummet. Hon slår sig ner mittemot Tuula, för det var så det var sagt att man skulle göra för att knyta kontakt och bjuda in eller till. En ny chans på nytt kontor. Kom igen nu Kerstin! 

”Nämen välkommen till oss Tjerstin, ta en kanelpulle vet jag” utbrister Tuula med ett stort leende. 

”Mm, visst”, svarar Kerstin.  

”Jo men jag heter Tuula jag” 

”Det heter inte kanelpulle, det heter BULLE, tillrättavisar hon med sur ton. 

”Precis, kanelpulle, tu vet, Pertil kan pakar de mest himmelska pullar” 

”Pertil? Är det ett vanligt finskt namn?  

”Nej, nej, nej. Pertil han är så svensk man kan pli. Tror ingen heter Pertil i Finland” 

”Du menar BERTIL, det uttalas faktisk med B, precis som i BUSS”.  

”Jo, precis, p som i puss”  
Kerstin blir högröd av irritation. Irritationen skiftar till ilska. Hon spänner blicken på Tuula som sitter mittemot som storögt leende möter hennes blick. 

”Du kan ju för i helvete inte prata begripligt! En talpedagog vore på sin plats”, skäller Kerstin. Tålamodet är slut. Hon besitter dessvärre inte samma tålamod som Tuulas älskade Bertil. 

”Perkele då, första dagen på joppet och tu säller redan. Jag tycker tu ska satana pe om ursäkt nu”. svarar Tuula med både skrik och gråt i halsen. 

”BERTIL BAKAR BULLAR och åker BUSS till JOBBET” Kerstin reser sig upp, skriker ut i fikarummet så det hörs ut i kontorslandskapet där 14 par öron spetsas och bryn höjs. 

”Nej, nej, nej, PERTIL åker inte PUSS till JOPPET, han blir åksuk, han sör för helvetti PILEN till PAKERIET, där han PAKAR de PÄSTA PULLARNA i PYN, vrålar Tuula och reser sig och dirigerar orden med pekfingret i Kerstins ansikte. 

 
Kerstin blir inte långvarig på Försäkringskassans kontor på Järnvägsgatan 2, heller. Kerstin är en högst pesvärlig kvinna. 

Publicerad på

Ett sagoland och Ett hemligt liv

Fredag igen. De bara kommer i ett regelbundet flöde men mellanrummet mellan fredag och fredag kan kännas som en hel evighet eller bara ett ögonblick. Fredag alltså. Livet rullar på, vare sig man hänger med eller inte. Livet är inte riktigt detsamma nu när hon bor där borta i sagolandet Schweiz. Hon är saknad. Men hon kommer ju hem så småningom. Kanske snarare än man tror, snubblar hon över vår tröskel för ett gästspel på Vagnmannen.
Det är speciellt att leva sida vid sida med en som hon, mitt flickebarn som nu egentligen är mitt kvinnobarn. Vuxen och sånt. Står där borta på grönskande alpkullar, smaskar på himmelsk choklad och andas in frisk alpluft. Dricker kristallklart vatten ur naturens källor. Godare än så kan det nog inte bli. Inbillar jag mig.
Snart sitter hon bredvid mig i soffan. Vi delar på ett hederligt 200 grams Marabou och gråter. Förmodligen åt något sorgligt eller något lyckligt. Sen skrattar vi åt varandra för att vi gråter. Sen gråter vi igen.
Snart går vi runt på stan och släpar in tonvis med kläder i provrummen för att kanske köpa ett plagg. Jag säger att jag ser rolig ut vad jag än provar. Hon planerar olika kombinationer av outfits och när man kan tänkas bära dem. Vi köper ett plagg till som vi har delad vårdnad om, men som jag aldrig använder och den packas ner i en väska som far till sagolandet. Kvar står jag som en levande rabattkupong utan ett nytt plagg att se rolig ut i.
Som sagt, livet är inte detsamma och det är ju som det ska vara. De ska ju lämna boet och flyga själv. Och det gör hon så bra.
Jag har ju en kvar här hemma men vi sitter inte så ofta i soffan ihop. Jag är glad om vi hittar en film han vill se och jag får dryga två timmar. Blir det sorgligt i filmen ser han på mig för att se om jag gråter. Han vet precis när sorgen i filmen petar mig i ögat. Han vill bara få det bekräftat. Att saker och ting är som de brukar. Vi delar inte ett choklad men en skål med popcorn. Avståndet är behörigt.
Han börjar ju bli en ung man. Tonåring fyller han ju snart. Det är skillnad med en tonårsdotter och son. Hon och jag växte väldigt mycket mer ihop. Min son och jag har ett behörigt avstånd. Ett avstånd som gör lite ont. Kanske är det bara tonåren, kanske kommer han snart tillbaka, i alla fall att han flyttar lite närmare mig. Bara lite.
Han lever ett eget liv där uppe i sitt rum. Ett hemligt liv man inte får ta del av. Man hinner knappt öppna dörren förrän avgrundsvrålet kommer. Stäng dörren! Ibland hinner jag inte gå över tröskeln förrän uppmaningen kommer. Jag stänger dörren. Jag låter honom ha sin sfär i fred. Jag försöker fånga honom vid måltiderna. Ibland så lyckas vi ha en konversation och han stannar en smula längre än vad han brukar.
Han säger däremot alltid godnatt och aj lav jo. Ibland frågar han hur det varit på jobbet. Han är en speciell kille. Mitt hjärta ömmar så enormt för den här pågen och det svämmar över. Han tycker att jag är hönsig. Jag är hönsig. Tydligen är jag sträng också. Ibland är det bra men oftast inte. Jag försäkrar honom alltid att det är för hans eget bästa. Ibland säger han att jag har en övertro på honom. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Därför påminner jag honom, så ofta jag kan.
Så när han ber om att få åka på en ”getaway” med hotell och sånt, då agerar man snabbt som ögat. Så nu är det bokat, hotellrummet. Vi kommer få ett dygn med hans odelade uppmärksamhet. Sist vi gjorde detta, gick vi på bio på kvällen så det måste vi göra igen. Viktigt. Stor popcorn måste vi köpa med. Så vi gör det. Skulle det finnas ett badkar på hotellet…ja då är det topnotch. Vi får väl se om vi har tur.

Ikväll ska jag lära honom det som kanske är det mest självklara för många men inte för honom. Packa sin egen väska. Tänka ut vad det är man behöver ha med. Få ner det i väskan, någorlunda vikt. En egen väska.
Grabben blir tonåring nästa vecka. 173 centimeter lång tonårskille.
Som lever ett hemligt liv.

Publicerad på

Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. En tidskapsel.

Lägg av så läskigt Ladda upp sina texter till klassens beskådan. Ännu läskigare när man är omgiven av publicerade författare och journalister. Såna som har skrivande som yrke. Man skulle också kunna tänka att jag är i gott sällskap. Lära mig skrivande av såna som kan. Såna som skrivit manus från pärm till pärm. Dessutom säljer de sina verk på adlibris. En har en egen wikipediasida. Jag vill också ha en sida om mig på wikipedia. Fast jag tror, att om man är fåfäng, kan man skapa en själv. Jag är inte där än. Hoppas jag aldrig blir så desperat. Eller är det desperation? Kanske smart? Jag är hur som helst inte där. Än.
Jag har tagit del av andras texter. Fy fan vad vissa av dem kan skriva. Det är här man ska bli inspirerad och känna att här har jag en hjärna att plocka. Läsa underbara texter. Men jag, jag drabbas av sjuklig prestationsångest. Den hamrar mig i bitar.
Mina texter kändes plötsligt medioker. Presentationstexten, ja, klart att jag ville fängsla mina klasskamrater med en beskrivelse av mig själv. Att jag kanske skulle kunna vara en intressant person med texter värda att läsa. Men det var okej att den blev blaha blaha. Några smög in smygreklam om sina instagramkonton, bloggar och what not. Kanske en smart grej. Men inte heller där är jag så kåt på uppmärksamhet till mina sociala medier eller min blogg. Fast, visst vill jag att min läsarskara här ska växa, det vill jag. Jag har ju ett trettiotal potentiella nya läsare. Men plötligt ställer det krav. Att publicera i tid och otid. Nu är det mest i otid. Dessutom kanske jag skriver om skolan och allt det där, kanske de känner sig angripna. Folk vill gärna missförstå och misstro avsikter. Knyta handen så knogarna spricker och sprida dålig stämning lite varstans. Så jag valde att inte göra reklam. Men kanske borde jag ha gjort det. Någonstans är ju min blogg en plattform för att skylta med mitt skrivande. Jag måste våga att ordinera folk min blogg. Kom och läs. Hjälp mig sprida mina ord. Hjälp mig att bli publicerad. Hjälp mig…ja ni fattar.

Jo, men idag laddade jag upp en text, den officiella första skrivuppgiften. Ting som talar. Vi fick välja lite olika infallsvinkar men jag valde att ta fem ting som påminner mig om något förflutet. Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. Sängkanten är inte så som det kan låta, intimt. Det är inte den sortens minnen ur det förflutna. Jag lyckades väva ihop de fem texterna till en story men helt oberoende av varandra.
Sjukt obehagligt att ladda upp. Läste de andras. Min förefaller helt medioker och platt. Men så är jag ju också min egen största kritiker. Inte för att inte min text ändå kan vara medioker och platt. Men den kan också kanske beröra någon, på ett eller annat sätt. Någon kanske tycker om den. Så skulle det kunna vara.
Det är svårt när man skriver ur sitt eget liv. Naket och utlämnande. Nu inväntas respons. Obehagligt. Jag ska ge respons på de andra texterna ur min grupp. Också obehagligt.

Jag delar med mig av en av de fem texterna. Den minst utlämnade av dem alla. Men ändå direkt ur livet. En sann historia. Inte baserad. Inte inspirerad av ett liv. På riktigt.
håll till godo.

Låten.

Jag satt på bussen på väg till på väg till mitt menlösa arbete, sedvanliga musiken i öronen. Låten, slog mig hårt i ansiktet. Det knöt sig i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. Det var i det ögonblicket allt förändrades. För mig. I mig.
Cause I only lose my mind when I ain’t got you. How can I win when I’m bound to lose, when I ain’t got you.

Dean Lewis, den jäveln fick mig att brista på bussen, inför en ofrivillig publik.
Dean Lewis, satte ord på mitt brustna hjärta. Dean Lewis fick mig att skicka ett sms i en ångestfylld karnevalsfylla. Jag vill inte skiljas. Den natten somnade jag på tvären i sängen, i väntan på ett svar. Förhoppningar små, hoppet stort.

Nu ska det ätas soppa och påbörja nästa uppgift. Och läsa lite bok innan gluggarna sluts.

Publicerad på

Saklig saknad i hela hjärtat.

Här sitter jag, på jumpyard i Helsingborg. Inte här för att hoppa men hoppas på att allt blir bra. Inte för min egen det utan för mina hjärtan. Jag oroar mig mer för det yngre hjärtat mer än mitt flygfärdiga hjärta. Hon klarar sig bra i den här världen men självklart är jag alltid orolig.

Det är svårt att förklara, det här med att ha ett barn, i detta fall en son som är autistiskt. Han är speciell på så många plan. Det är honom jag ständigt oroar mig för. Han känner sig ofta inte hemma i den här världen. Han är väl medveten om att han är vad kanske skulle kunna kalla avvikande. För många andra, som inte själv har ett barn som är autistiskt. För mig är han självklar och inte alls avvikande. Han tillför så mycket mer än de flesta. Alltid ett annat perspektiv och är väldigt saklig. Ett tydligt exempel, vi pratade om min saknad efter Lykke. (det äldsta hjärtat) nu när hon gett sig av ut i världen, till ett främmande land. Jag berättade att jag kommer sakna henne med hela mitt hjärta, sådär så att det gör ont och känns tomt. Han sa simpelt ”hon kommer ju tillbaka”. Förhoppningsvis gör hon ju det. Så i hans sakliga värld är saknad ett värdsligt ting. Det var då jag ville säga att jag saknar honom med. Han skulle inte förstå den ekvationen eftersom han är hemma, varje dag. Så jag lät bli. Dessutom lasta honom för mina känslor.
Varför saknar jag min son trots att han bor hemma?
Det är svårt att förklara men när han var liten hade vi kontakt med varandra. Vi pratade om allt möjligt och han ville vara nära. Från en dag till en annan försvann han. Glädjen försvann när han var runt fem. Kanske var det redan då en liten klimp av mörker flyttade in hos honom. Han kanske redan då fick känslor av att inte passa in. När han var sju åtta år mådde han inte alls bra. Det var otroligt svårt för honom att känna mening med att leva. Redan. Så liten. Helt utan livsglädje. Det var då vi också förstod att det var dags att hitta roten till mörkret och det var då diagnosen blev ställd. Både för mig och honom trillade pusselbitarna på plats och han kunde förstå sig på sig själv. Han accepterade den han var och förstod att det inte var fel på honom. Han hade och har bara ett annat sätt att se och uppfatta världen och sin omgivning. En gåva få förunnat. För oss var han samma Sixten som alltid men vi kunde förstå ilskan, frustrationen och ångesten han kunde känna. Vi pratade mycket om det, han och jag, för jag kunde relatera. I allt.
Nu är han tonåring. En väldigt klok och intelligent sådan. Men vår kontakt är bruten. Kanske bara tillfälligt. Men bruten. Det svårt att skriva de orden. Det gör ont i hjärtat och ögon tåras men jag kan inte sitta här på jumpyard och lipa. Jag gråter hemskt gärna inte på offentliga platser.

Så nu saknar jag båda mina barn. Lykke som gett sig av till Schweiz. Det var tufft och väldigt tårfyllt att ta farväl av halva mitt hjärta. Ja, hon kommer ju komma hem, men livet hemma förändras. Hon är solstrålen och galenpannan hemma.
Vad hon inte vet är att hon är så otroligt modig. Modet är kanske inte något man känner att man har, för att vissa saker är självklara saker att göra. Som att gå sin egen väg. Göra sin grej och stå upp för det man tror på och inte be om ursäkt för den man är. Ge sig av till ett främmande land, bosätta sig med främmande människor. Det kräver mod. Massor med mod. Jag är så otroligt stolt och glad att hon gör det här. Inte för att jag själv slog mig fri tidigt men för att det är ett gyllene tillfälle att lära känna sig själv och rannsaka och framför allt komma fram till vad man vill framåt i livet.

Så här sitter jag på jumpyard och blottar mitt hjärta med vattniga ögon. Dricker halvgott kaffe och förbered mig mentalt för återgåendet till vardagen efter semestern. Förbereder mig för skolan som börjar på måndag. Jobb och skola. Det blir ett tufft år. Det kommer kräva en enorm disciplin av mig. Herregud. Vad har har jag gett mig in på.

Avslutningsvis, till den det berör, låt inte de svåra dagarna vinna.

Publicerad på

Ett sporadiskt år till

Det var inte tänkt att jag skulle skriva mer här. Jag skulle bara låta bloggen självdö av tystnad av den simpla anledning att jag är så sporadisk här. Jag har aldrig egentligen haft en klar vision om hur ofta eller ens vad jag ska skriva här. Oftast har det landat i att jag skriver om det som andan faller på. Ibland blir det bra och ibland bara blaha.
Jag driver den inte som en ”influencerblogg” men fabulösa bilder på mina outfits eller vilda fester eller exotiska resor. Hur tar man ens bilder på sin själ, sitt hjärta eller vad som finns i tankarna? Bilderna låter jag flöda på mitt instagramkonto. Det skrivna ordet här.

Men så blev det så tokigt att bloggen förlängdes ett år för att jag missat att låta bli att uppdatera min domän och få min blogg reklamfri. Så nu har jag betalt ett år till…så då får jag fortsätta vara sporadisk här inne ett år till utan mål eller mening. I samma andra. Utan driv om att driva detta till något stort, marknaden är mättad och jag eller mitt liv är inte intressant nog. Och jag känner heller inget behov av att vara intressant, jag satsar på att vara intresserad istället. Livet blir mer innehållsrikt då anser jag.

Första officiella semesterdagen idag. Jag halvligger i sängen med AC:n och skriver. Laddar och peppar mig för en kväll på Liseberg. Får smått dödsångest av att ens tänka tanken på att sätta mig i en karusell, så denna gång låter jag bli, även om jag väl älskar det när karusellen drar igång. Nä usch fy ve och fasa att stå i en kö och ha dödsångest. Jag orkar inte det. Sixten och hans kompis M får spinga fritt och åka allt va de orkar. Jag och T, vi kör femkamp och håller handen bland myllret av människor. Myller av människor – att tänka tanken så här efter arton månader i avhållsamhet känns ändå märklig. Att strosa runt i ett hav av människor.

Två veckor ska jag njuta av min ledighet från mitt nya underbara jobb. Inte utan att man saknar en och annan kollega som alltid får mig att skratta. En chef som öppnar dörrar och uppmuntrar mig att ta kliv framåt, ovärderligt. Ett jobb där jag får utlopp för mitt kreativa sinne. Ovärderligt.

Men nu ska jag njuta av tiden med familjen, de som alltid betyder mest. Vännerna som uppskattar mig och som jag uppskattar. Solen. Friheten och bara vara och ta dagen som den kommer. Med och utan AC.

Till hösten blir det åka av…