Tystnad i väntrummet.

Ny vecka, ny amöjligheter. Är det inte så vi säger med någon slags hopp om att vi verkligen tror på det. Somliga är övertygade.
Jag sa det idag, mer för att ”fejk it till you mejk it”. Jag tänker fortätta den här lögnen tills den bli en sanning. För mig. Frasen är kanske redan en sanning för dig, men inte mig och inte nu. Jag VET ju att möjligheterna finns där varje dag. I alla fall möjligheten till möjligheten. Jag ska inte dissikera sönder det mer. Jag vill ju inte fucka upp någons carpe-diem-inställning.

Vi närmare oss November och det är mörkt nu. Kanske är det mörkret och att allt går i grått som drar ner mig. Mmm, sanning med modifikation. Det ger en bra skjuts neråt men det är annat som skaver. Jag, övertänkaren har övertänkt och överkänt.
November är i övrigt en riktig skräpmånad för mig. För många minnesdagar av människor som lämnat mig och jordelivet. Mörkt och det regnar oftast på tvären. Energin är slut och solskenet från i somras är ett minne blott. Visst det kan vara värre. Så mycket värre.

För en tid sedan hade jag ett samtal med min livskramrat och det var ett bra samtal men också ett samtal som fick mig att ta ett kliv in i väntrummet. Bara för att se om det är någon som kommer och ropar mitt namn. ”Ska vi leka?” Det blev väldigt tyst. Skrämmande tyst. Det känns fånigt men också väldigt utlämnande att säga det, mitt hjärta gick sönder.
Jag är ensam. Om det inte vore för min närmaste familj hade det varit totalitär ensamhet. Inte så instagramvänligt. Lägga upp en bild på mig själv väntandes i hallen på att någon ska ringa på min dörr och vill leka. Men kanske borde jag, inte för att det är synd om mig men för att jag tror att det är många med mig som väntar.
Så här någonstans har jag övertänkt och överkänt. Det tog mig inte till en varm och fluffig plats. Utan rakt ner i ett svart litet hål där jag brukar bosätta mig när deppen tar över. Deppen har tagit över och livet känns en smula tungrott just nu. Motivationen är lika med noll och det är svårt att sprudla. Umgänge blir svårt när man är fylld med svärta. Man vill ju inte smitta sin svärta på någon annan.
Det finns ljusglimtar. Jag har dammat av padelracket. Det är skönt att i någpon timme bara fokusera på en liten hårig boll och i bästa fall vinna en låda med korv eller biljetter till fotbollsmatch. Förlora är helt i sin ordning med men inte lika roligt. Men en rolig match är alltid en rolig match.

Nu när deppen har slagit till ( jag säger deppen istället för depression, same shit) måste jag ta till åtgärder för att inte hamna i hålan. Hålan vill man undvika till varje pris.
Åtgärder är svåra att vidta när gnistan inte finns och ingenting känns lustfyllt. De basala åtgärderna är ju, äta ordentligt, sova ordentligt och motionera. Fylla på med endorfiner. Endorfiner är underbart men steget över tröskeln är stort och extremt motigt. Gymmet skulle sitta fint, disco i öronen och lyfta tungt MEN det finns en massa människor. Tänk om 18-19 kunde fått vara låst till oss med social fobi, ångest och bär på deppen.

Jag fick en idé av min uderbara dotter. Skriva och bränna. Skriva satans ärligt för att sedan bränna. I Sagolandet kan man hitta särskilda anteckningsböcker för detta men vanligt papper går bra. Skriva av sig ÄR medicin. Spännande att ta reda på vad som händer när man skriver sådär brutalt ärligt och sedan bränner. Vågar ni testa?

Nog ska jag få bukt på depperiet och andra små skavsår. Tid. Det behövs tid och tålamod. Sol är en sån härlig grej men den rår jag inte över utan den kikar fram när helst det behagar och bästa fall infaller det på dagar när man är ledig. Miljöombyte skulle sitta tjusigt. Mycket som skulle sitta tjusigt faktiskt.
Just nu är det dock in i gruvan för skitgörat för att byta ut deppen mot peppen.


Scen ur fikarummet på försäkringskassan

Tuula slår sig ner i fikarummet med en kopp kaffe och sträcker sig efter en kanelbulle. Hon var särskilt utvald att ta hand om en ny kollega. Tuulas värme och naturliga sätt att obehindrat föra samtal med främmande människor. 

Tuula är en uttrycksfull kvinna med rötterna i Finland. Karaoke är det bästa hon vet. Som barn drömde hon om att stå på scen, trollbinda lyssnare som köat hela natten för att få se och höra en stjärna sjunga. Än är det inte försent, ge inte upp, brukar hon uppmana sin spegelbild medan hon drar hårborsten genom sitt tjocka korpsvarta hår. 
Tills det att Hollywood skulle komma och knacka på dörren ägnade sig Tuula åt att då och då ta en tur med färjan mellan Nådendal och Kapellskär. Ohämmat tog hon plats på scenen ombord på Cinderella. 
För visst kunde det ändå vara så att det satt en talangscout i publiken. Talanger hittar man på de mest oanade platser, intalade sig hon sig i alla fall.  
”Håll trömmen vid liv, håll trömmen vid liv”, sa alltid mamma Aini och nöp Tuula i kinderna. Äiti Ainis ord släppte hon aldrig taget om, särskilt inte sen hon helt oväntat och odramatiskt drog sitt sista andetag. Må hon vila i frid, äiti Aini. 

 
Kerstin, en ny förmåga bland de andra handläggarna på Försäkringskassan. Ny och ny, förflyttad från ett kontor till ett annat.  

Kerstin var nämligen något av en surkärring med samarbetsvårigheter. Kerstin, en förbittrad dam som levt livet innanför ramarna. Vett och etikett var viktigt. Hon gjorde alltid vad som förväntades av henne, helt utan gnissel. Allt utom att gifta sig. Inte för att hon inte ville. Kerstins anletsdrag talade nödvändigtvis inte emot henne, inte heller hennes former.  Men det var något surt som omgav henne. En sur aura. Det var så det sades om henne, när ingen trodde att hon hörde. Men Kerstin hörde. 
”Ingen vill ju dricka sur mjölk, begriper du väl”, sa hennes mormor alltid med en slags avsmak i rösten. Men Kerstin begrep inte. Kerstin var en högst bokstavlig dam, redan sedan barnsben. Ironi och sarkasm var inget hon begrep sig på. Det man sade skulle man mena och mena det man sade. Varken mer eller mindre.  
Hur understår hon sig att tro att jag skulle bjuda på sur mjölk? tänkte hon ilsket på sin mormors ständigt haglande kommentarer om sur mjölk. 
Så kom dagen då mormor Margaretha gick bort på grund av ett kraftigt försvagat hjärta. Helt sonika gav det bara upp. 
Äntligen slut på kommentarer om sur mjölk, tänkte Kerstin utan ett uns av sorg i sinnet. Och för att hedra sin mormor bakade hon bullarna till sittningen efter jordfästningen med sur mjölk. Surbullar till minnet av mormor Margaretha. Kärringjävel! 
 

Med kavata steg lämnar Kerstin sitt skrivbord för förmiddagskaffet i fikarummet. Hon slår sig ner mittemot Tuula, för det var så det var sagt att man skulle göra för att knyta kontakt och bjuda in eller till. En ny chans på nytt kontor. Kom igen nu Kerstin! 

”Nämen välkommen till oss Tjerstin, ta en kanelpulle vet jag” utbrister Tuula med ett stort leende. 

”Mm, visst”, svarar Kerstin.  

”Jo men jag heter Tuula jag” 

”Det heter inte kanelpulle, det heter BULLE, tillrättavisar hon med sur ton. 

”Precis, kanelpulle, tu vet, Pertil kan pakar de mest himmelska pullar” 

”Pertil? Är det ett vanligt finskt namn?  

”Nej, nej, nej. Pertil han är så svensk man kan pli. Tror ingen heter Pertil i Finland” 

”Du menar BERTIL, det uttalas faktisk med B, precis som i BUSS”.  

”Jo, precis, p som i puss”  
Kerstin blir högröd av irritation. Irritationen skiftar till ilska. Hon spänner blicken på Tuula som sitter mittemot som storögt leende möter hennes blick. 

”Du kan ju för i helvete inte prata begripligt! En talpedagog vore på sin plats”, skäller Kerstin. Tålamodet är slut. Hon besitter dessvärre inte samma tålamod som Tuulas älskade Bertil. 

”Perkele då, första dagen på joppet och tu säller redan. Jag tycker tu ska satana pe om ursäkt nu”. svarar Tuula med både skrik och gråt i halsen. 

”BERTIL BAKAR BULLAR och åker BUSS till JOBBET” Kerstin reser sig upp, skriker ut i fikarummet så det hörs ut i kontorslandskapet där 14 par öron spetsas och bryn höjs. 

”Nej, nej, nej, PERTIL åker inte PUSS till JOPPET, han blir åksuk, han sör för helvetti PILEN till PAKERIET, där han PAKAR de PÄSTA PULLARNA i PYN, vrålar Tuula och reser sig och dirigerar orden med pekfingret i Kerstins ansikte. 

 
Kerstin blir inte långvarig på Försäkringskassans kontor på Järnvägsgatan 2, heller. Kerstin är en högst pesvärlig kvinna. 

Ett sagoland och Ett hemligt liv

Fredag igen. De bara kommer i ett regelbundet flöde men mellanrummet mellan fredag och fredag kan kännas som en hel evighet eller bara ett ögonblick. Fredag alltså. Livet rullar på, vare sig man hänger med eller inte. Livet är inte riktigt detsamma nu när hon bor där borta i sagolandet Schweiz. Hon är saknad. Men hon kommer ju hem så småningom. Kanske snarare än man tror, snubblar hon över vår tröskel för ett gästspel på Vagnmannen.
Det är speciellt att leva sida vid sida med en som hon, mitt flickebarn som nu egentligen är mitt kvinnobarn. Vuxen och sånt. Står där borta på grönskande alpkullar, smaskar på himmelsk choklad och andas in frisk alpluft. Dricker kristallklart vatten ur naturens källor. Godare än så kan det nog inte bli. Inbillar jag mig.
Snart sitter hon bredvid mig i soffan. Vi delar på ett hederligt 200 grams Marabou och gråter. Förmodligen åt något sorgligt eller något lyckligt. Sen skrattar vi åt varandra för att vi gråter. Sen gråter vi igen.
Snart går vi runt på stan och släpar in tonvis med kläder i provrummen för att kanske köpa ett plagg. Jag säger att jag ser rolig ut vad jag än provar. Hon planerar olika kombinationer av outfits och när man kan tänkas bära dem. Vi köper ett plagg till som vi har delad vårdnad om, men som jag aldrig använder och den packas ner i en väska som far till sagolandet. Kvar står jag som en levande rabattkupong utan ett nytt plagg att se rolig ut i.
Som sagt, livet är inte detsamma och det är ju som det ska vara. De ska ju lämna boet och flyga själv. Och det gör hon så bra.
Jag har ju en kvar här hemma men vi sitter inte så ofta i soffan ihop. Jag är glad om vi hittar en film han vill se och jag får dryga två timmar. Blir det sorgligt i filmen ser han på mig för att se om jag gråter. Han vet precis när sorgen i filmen petar mig i ögat. Han vill bara få det bekräftat. Att saker och ting är som de brukar. Vi delar inte ett choklad men en skål med popcorn. Avståndet är behörigt.
Han börjar ju bli en ung man. Tonåring fyller han ju snart. Det är skillnad med en tonårsdotter och son. Hon och jag växte väldigt mycket mer ihop. Min son och jag har ett behörigt avstånd. Ett avstånd som gör lite ont. Kanske är det bara tonåren, kanske kommer han snart tillbaka, i alla fall att han flyttar lite närmare mig. Bara lite.
Han lever ett eget liv där uppe i sitt rum. Ett hemligt liv man inte får ta del av. Man hinner knappt öppna dörren förrän avgrundsvrålet kommer. Stäng dörren! Ibland hinner jag inte gå över tröskeln förrän uppmaningen kommer. Jag stänger dörren. Jag låter honom ha sin sfär i fred. Jag försöker fånga honom vid måltiderna. Ibland så lyckas vi ha en konversation och han stannar en smula längre än vad han brukar.
Han säger däremot alltid godnatt och aj lav jo. Ibland frågar han hur det varit på jobbet. Han är en speciell kille. Mitt hjärta ömmar så enormt för den här pågen och det svämmar över. Han tycker att jag är hönsig. Jag är hönsig. Tydligen är jag sträng också. Ibland är det bra men oftast inte. Jag försäkrar honom alltid att det är för hans eget bästa. Ibland säger han att jag har en övertro på honom. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Därför påminner jag honom, så ofta jag kan.
Så när han ber om att få åka på en ”getaway” med hotell och sånt, då agerar man snabbt som ögat. Så nu är det bokat, hotellrummet. Vi kommer få ett dygn med hans odelade uppmärksamhet. Sist vi gjorde detta, gick vi på bio på kvällen så det måste vi göra igen. Viktigt. Stor popcorn måste vi köpa med. Så vi gör det. Skulle det finnas ett badkar på hotellet…ja då är det topnotch. Vi får väl se om vi har tur.

Ikväll ska jag lära honom det som kanske är det mest självklara för många men inte för honom. Packa sin egen väska. Tänka ut vad det är man behöver ha med. Få ner det i väskan, någorlunda vikt. En egen väska.
Grabben blir tonåring nästa vecka. 173 centimeter lång tonårskille.
Som lever ett hemligt liv.

Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. En tidskapsel.

Lägg av så läskigt Ladda upp sina texter till klassens beskådan. Ännu läskigare när man är omgiven av publicerade författare och journalister. Såna som har skrivande som yrke. Man skulle också kunna tänka att jag är i gott sällskap. Lära mig skrivande av såna som kan. Såna som skrivit manus från pärm till pärm. Dessutom säljer de sina verk på adlibris. En har en egen wikipediasida. Jag vill också ha en sida om mig på wikipedia. Fast jag tror, att om man är fåfäng, kan man skapa en själv. Jag är inte där än. Hoppas jag aldrig blir så desperat. Eller är det desperation? Kanske smart? Jag är hur som helst inte där. Än.
Jag har tagit del av andras texter. Fy fan vad vissa av dem kan skriva. Det är här man ska bli inspirerad och känna att här har jag en hjärna att plocka. Läsa underbara texter. Men jag, jag drabbas av sjuklig prestationsångest. Den hamrar mig i bitar.
Mina texter kändes plötsligt medioker. Presentationstexten, ja, klart att jag ville fängsla mina klasskamrater med en beskrivelse av mig själv. Att jag kanske skulle kunna vara en intressant person med texter värda att läsa. Men det var okej att den blev blaha blaha. Några smög in smygreklam om sina instagramkonton, bloggar och what not. Kanske en smart grej. Men inte heller där är jag så kåt på uppmärksamhet till mina sociala medier eller min blogg. Fast, visst vill jag att min läsarskara här ska växa, det vill jag. Jag har ju ett trettiotal potentiella nya läsare. Men plötligt ställer det krav. Att publicera i tid och otid. Nu är det mest i otid. Dessutom kanske jag skriver om skolan och allt det där, kanske de känner sig angripna. Folk vill gärna missförstå och misstro avsikter. Knyta handen så knogarna spricker och sprida dålig stämning lite varstans. Så jag valde att inte göra reklam. Men kanske borde jag ha gjort det. Någonstans är ju min blogg en plattform för att skylta med mitt skrivande. Jag måste våga att ordinera folk min blogg. Kom och läs. Hjälp mig sprida mina ord. Hjälp mig att bli publicerad. Hjälp mig…ja ni fattar.

Jo, men idag laddade jag upp en text, den officiella första skrivuppgiften. Ting som talar. Vi fick välja lite olika infallsvinkar men jag valde att ta fem ting som påminner mig om något förflutet. Jackan, sängkanten, mattan, låten och vigselringen. Sängkanten är inte så som det kan låta, intimt. Det är inte den sortens minnen ur det förflutna. Jag lyckades väva ihop de fem texterna till en story men helt oberoende av varandra.
Sjukt obehagligt att ladda upp. Läste de andras. Min förefaller helt medioker och platt. Men så är jag ju också min egen största kritiker. Inte för att inte min text ändå kan vara medioker och platt. Men den kan också kanske beröra någon, på ett eller annat sätt. Någon kanske tycker om den. Så skulle det kunna vara.
Det är svårt när man skriver ur sitt eget liv. Naket och utlämnande. Nu inväntas respons. Obehagligt. Jag ska ge respons på de andra texterna ur min grupp. Också obehagligt.

Jag delar med mig av en av de fem texterna. Den minst utlämnade av dem alla. Men ändå direkt ur livet. En sann historia. Inte baserad. Inte inspirerad av ett liv. På riktigt.
håll till godo.

Låten.

Jag satt på bussen på väg till på väg till mitt menlösa arbete, sedvanliga musiken i öronen. Låten, slog mig hårt i ansiktet. Det knöt sig i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. Det var i det ögonblicket allt förändrades. För mig. I mig.
Cause I only lose my mind when I ain’t got you. How can I win when I’m bound to lose, when I ain’t got you.

Dean Lewis, den jäveln fick mig att brista på bussen, inför en ofrivillig publik.
Dean Lewis, satte ord på mitt brustna hjärta. Dean Lewis fick mig att skicka ett sms i en ångestfylld karnevalsfylla. Jag vill inte skiljas. Den natten somnade jag på tvären i sängen, i väntan på ett svar. Förhoppningar små, hoppet stort.

Nu ska det ätas soppa och påbörja nästa uppgift. Och läsa lite bok innan gluggarna sluts.

Saklig saknad i hela hjärtat.

Här sitter jag, på jumpyard i Helsingborg. Inte här för att hoppa men hoppas på att allt blir bra. Inte för min egen det utan för mina hjärtan. Jag oroar mig mer för det yngre hjärtat mer än mitt flygfärdiga hjärta. Hon klarar sig bra i den här världen men självklart är jag alltid orolig.

Det är svårt att förklara, det här med att ha ett barn, i detta fall en son som är autistiskt. Han är speciell på så många plan. Det är honom jag ständigt oroar mig för. Han känner sig ofta inte hemma i den här världen. Han är väl medveten om att han är vad kanske skulle kunna kalla avvikande. För många andra, som inte själv har ett barn som är autistiskt. För mig är han självklar och inte alls avvikande. Han tillför så mycket mer än de flesta. Alltid ett annat perspektiv och är väldigt saklig. Ett tydligt exempel, vi pratade om min saknad efter Lykke. (det äldsta hjärtat) nu när hon gett sig av ut i världen, till ett främmande land. Jag berättade att jag kommer sakna henne med hela mitt hjärta, sådär så att det gör ont och känns tomt. Han sa simpelt ”hon kommer ju tillbaka”. Förhoppningsvis gör hon ju det. Så i hans sakliga värld är saknad ett värdsligt ting. Det var då jag ville säga att jag saknar honom med. Han skulle inte förstå den ekvationen eftersom han är hemma, varje dag. Så jag lät bli. Dessutom lasta honom för mina känslor.
Varför saknar jag min son trots att han bor hemma?
Det är svårt att förklara men när han var liten hade vi kontakt med varandra. Vi pratade om allt möjligt och han ville vara nära. Från en dag till en annan försvann han. Glädjen försvann när han var runt fem. Kanske var det redan då en liten klimp av mörker flyttade in hos honom. Han kanske redan då fick känslor av att inte passa in. När han var sju åtta år mådde han inte alls bra. Det var otroligt svårt för honom att känna mening med att leva. Redan. Så liten. Helt utan livsglädje. Det var då vi också förstod att det var dags att hitta roten till mörkret och det var då diagnosen blev ställd. Både för mig och honom trillade pusselbitarna på plats och han kunde förstå sig på sig själv. Han accepterade den han var och förstod att det inte var fel på honom. Han hade och har bara ett annat sätt att se och uppfatta världen och sin omgivning. En gåva få förunnat. För oss var han samma Sixten som alltid men vi kunde förstå ilskan, frustrationen och ångesten han kunde känna. Vi pratade mycket om det, han och jag, för jag kunde relatera. I allt.
Nu är han tonåring. En väldigt klok och intelligent sådan. Men vår kontakt är bruten. Kanske bara tillfälligt. Men bruten. Det svårt att skriva de orden. Det gör ont i hjärtat och ögon tåras men jag kan inte sitta här på jumpyard och lipa. Jag gråter hemskt gärna inte på offentliga platser.

Så nu saknar jag båda mina barn. Lykke som gett sig av till Schweiz. Det var tufft och väldigt tårfyllt att ta farväl av halva mitt hjärta. Ja, hon kommer ju komma hem, men livet hemma förändras. Hon är solstrålen och galenpannan hemma.
Vad hon inte vet är att hon är så otroligt modig. Modet är kanske inte något man känner att man har, för att vissa saker är självklara saker att göra. Som att gå sin egen väg. Göra sin grej och stå upp för det man tror på och inte be om ursäkt för den man är. Ge sig av till ett främmande land, bosätta sig med främmande människor. Det kräver mod. Massor med mod. Jag är så otroligt stolt och glad att hon gör det här. Inte för att jag själv slog mig fri tidigt men för att det är ett gyllene tillfälle att lära känna sig själv och rannsaka och framför allt komma fram till vad man vill framåt i livet.

Så här sitter jag på jumpyard och blottar mitt hjärta med vattniga ögon. Dricker halvgott kaffe och förbered mig mentalt för återgåendet till vardagen efter semestern. Förbereder mig för skolan som börjar på måndag. Jobb och skola. Det blir ett tufft år. Det kommer kräva en enorm disciplin av mig. Herregud. Vad har har jag gett mig in på.

Avslutningsvis, till den det berör, låt inte de svåra dagarna vinna.

Ett sporadiskt år till

Det var inte tänkt att jag skulle skriva mer här. Jag skulle bara låta bloggen självdö av tystnad av den simpla anledning att jag är så sporadisk här. Jag har aldrig egentligen haft en klar vision om hur ofta eller ens vad jag ska skriva här. Oftast har det landat i att jag skriver om det som andan faller på. Ibland blir det bra och ibland bara blaha.
Jag driver den inte som en ”influencerblogg” men fabulösa bilder på mina outfits eller vilda fester eller exotiska resor. Hur tar man ens bilder på sin själ, sitt hjärta eller vad som finns i tankarna? Bilderna låter jag flöda på mitt instagramkonto. Det skrivna ordet här.

Men så blev det så tokigt att bloggen förlängdes ett år för att jag missat att låta bli att uppdatera min domän och få min blogg reklamfri. Så nu har jag betalt ett år till…så då får jag fortsätta vara sporadisk här inne ett år till utan mål eller mening. I samma andra. Utan driv om att driva detta till något stort, marknaden är mättad och jag eller mitt liv är inte intressant nog. Och jag känner heller inget behov av att vara intressant, jag satsar på att vara intresserad istället. Livet blir mer innehållsrikt då anser jag.

Första officiella semesterdagen idag. Jag halvligger i sängen med AC:n och skriver. Laddar och peppar mig för en kväll på Liseberg. Får smått dödsångest av att ens tänka tanken på att sätta mig i en karusell, så denna gång låter jag bli, även om jag väl älskar det när karusellen drar igång. Nä usch fy ve och fasa att stå i en kö och ha dödsångest. Jag orkar inte det. Sixten och hans kompis M får spinga fritt och åka allt va de orkar. Jag och T, vi kör femkamp och håller handen bland myllret av människor. Myller av människor – att tänka tanken så här efter arton månader i avhållsamhet känns ändå märklig. Att strosa runt i ett hav av människor.

Två veckor ska jag njuta av min ledighet från mitt nya underbara jobb. Inte utan att man saknar en och annan kollega som alltid får mig att skratta. En chef som öppnar dörrar och uppmuntrar mig att ta kliv framåt, ovärderligt. Ett jobb där jag får utlopp för mitt kreativa sinne. Ovärderligt.

Men nu ska jag njuta av tiden med familjen, de som alltid betyder mest. Vännerna som uppskattar mig och som jag uppskattar. Solen. Friheten och bara vara och ta dagen som den kommer. Med och utan AC.

Till hösten blir det åka av…

Mentol för själen och ett hjärta som längtar ut.

Tiden rinner likt sanden mellan mina fingrar. Det ger mig en smula ångest. Jag hinner inte med. Mitt liv det bara rusar fram som en ångvält genom tiden. Och jag får inte gjort så mycket av det som mitt hjärta slår för. Jag tröstar mig med att den tiden kommer. Jag ska bara acklimatisera mig i det nya, pendling till och från jobbet. Jag är lyckligt lottad som får jobba på plats bland några kollegor i ett riktigt kontor.
Livet under pandemin har varit helt händelselös men ändå inte. Hela jag har genomgått en slags process som vänt upp och ner på min tillvaro men mest på mig själv. En jätte som skakat mig i benet och allt skräp har ramlat ur mina fickor. Lite så. Väldigt livsomvälvande för mig, bara på det bästa tänkbara sättet. Lite som att man går från klarhet till klarhet. Man och man, kanske ska skriva klarspråk, det handlar om mig. Jag går från klarhet till klarhet. Inte helt smärtfritt naturligtvis men i slutfasen så kommer någon slags katharsis. Mentol för själen och ett klimax.
Det är en underbar känsla när man bara kan säga: it is what it is. Och flyta med i det. Det är vad det är, varken mer eller mindre. Vad som har varit är inte längre viktigt, det var viktigt då och lärdomarna var många. Det känns inte så just när man befinner sig i stormens öga, men man kommer ur det helskinnad och med nya förmågor och insikter. It’s a win!
Mycket i stormen var inte vackert. Det är sällan vackert att granska sig själv under luppen och hitta den fula sanningen. Men en ful sanning kan göras om. Man är föränderlig. Om man vill. Det är något befriande med att klä av sig naken. Blotta sig. Inte bildligt men ni förstår metaforen. Acceptans av det som inte får att förändra – sånt befriar. Min frigörelseperiod ÄR just nu. Än lite rörigt och stökigt men där inne i kärnan av mitt eget väsen är det rent och det är tydligt.
Det är nästan så att jag borde döpa om mig för att fira den nya lanseringen av mig själv. Synd att tiderna är som de är och man inte kan bjuda in till ett dop. Eller lanseringsfest. Någon klok sade att man ska alltid fira allt som firas kan. Nog för att jag älskar min familj men nu behöver jag få in lite input from den externa världen.
Så någon fest blir det inte. Utan vi går på bio på lördag hela familjen. Det blir Nomadland. Jag längtar så efter att få se den här filmen. Jag kan inte beskriva min längtan utan att det låter helt uppåt väggarna galet men jag har alltid identifierat mig som en nomad. Jag skulle aldrig bli kvar på en plats för länge. Det är inte jag. Det är fortfarande inte jag men mina omständigheter har gjort att jag är där jag behöver vara – med mina barn. När de inte längre behöver mig hoppas jag att jag ger mig av. För det är det som är konstant i mitt liv – att mitt hjärta längtar ut. Jag älskar mina barn och jag skulle aldrig önska dem ogjorda för mitt hjärtas längtan att aldrig bli kvar på en plats. Att vara kvar på en plats, tålmodigt, vägleda och älska mina barn villkorslös är något som jag behövde för att bli hel. Utan barnen skulle mitt nomadliv bli helt utan mening och jag skulle aldrig kunna uppskatta den utan att få bli hel.
Det är första gången jag någonsin uttalar offentligt om vad som alltid varit mitt hjärtas inre längtan, för det är tabu att längta ut när man skapat liv man ansvarar för. En familj.
Varje fiber av min kropp vibrerar när jag föreställer mig livet som fri. Det känns i alla organ och huden blir elektrisk. Jag fylls av lust. Att leva.


Vilka byxor är det som gäller egentligen?

Det är ju ändå fredag. Det regnar på tvären och mitt humör är också lite på tvären. På fredagar brukar det annars vara lite lätt och ledigt. Inte idag den tolfte mars.

Planer har grusats på grund av omständigheter och plötsligt står vi åter igen inför en händelselös och planlös helg. Återigen. Suck. Megasuck.

Hällde nyss upp en kopp kaffe och lutade mig tillbaka för att utvärdera och reflektera kring mitt projekt komma-i-byxorna. Slänger en blick på den tomma delicatobollsförpackningen och suckar igen. Svär en smula och sen mumlar jag för mig själv.

Uppenbart är ju att det inte går alls som jag hade tänkt. Det skulle kunna bero på att jag inte varit helt klar över vilka byxor jag ska komma i. Jag hade ju i min enfald tänkt de där rutiga som jag knappt får över bakdelen utan att nästan spräcka sömmarna. Tydligen så har jag siktet på ett par andra byxor jag inte känner till. Kan vara att jag fyller ut dem nu. Eller kanske rent av behöver jag äta ett lass chokladbollar och godis till?!

Jag bli ju lite matt på mig själv. Hur svårt ska det vara att låta bli. Avskaffa ovanor och skaffa nya av den sunda varianten. Jag har helt tappat det. Jag moffar som om det inte fanns en morgondag.

Igår skrattade jag åt svårigheterna imorse när jag skulle klä mig skrattade jag inte. Jag nästa grät. Jag kunde inte knäppa kjolen. Inte byxorna heller. Jag ska inte nämna underkläderna. Herregud!!

Ändå lyssnar jag på så otroligt mycket klokskapet i bilen när jag ändå är ute och kör. Klokskaper som ska peppa mig och allt det där. Visserligen räcker det inte med att bara lyssna man måste liksom aktivt göra något. Det säger i all fall han jag lyssnar på i bilen. Han, James Clear. Fast det är Olof som pratar svenska istället för James. Hur som, jag tror att jag måste göra något annorlunda för att få lite andra resultat. Jag måste helt enkelt ljuga för mig själv hur allergisk jag är mot alla godsaker. Och om jag inte motionerar så kommer jag att dö eller något. Dö kommer jag ju naturligtvis att göra men förhoppningsvis inte än på ett tag.

Jag kom in i ett flow och sen sträckte jag en muskler i skinkan och då blev det väldigt mycket o-flow. Jag vet ju, jag vet ju så himla mycket att motivationen kan man inte lita på utan man måste ta fram disciplinen. Bara gör det liksom.

Med allt detta sagt eller skrivet så kanske jag vet precis vad jag borde ägna mig åt i helgen. Men så är det ju Mello, dessutom final…

Hopplös. Är. Jag.

God helg alla ni.

Ett helt nytt kapitel.

Söndag. Den här söndagen är inte lik de andra som passerat mig oberört förbi de senaste månaderna. Söndagarna innan de senaste månaderna var fyllda med så mycket ångest att jag var helt slut på måndag morgonen när klockan ringde för att än mer ångest och skräck skulle sätta sina klor i mig.
Denna söndagen är inte en sån söndag. En helt annan sorts söndag, är det.
Det har varit två helt sinnesjukt slitsamma år, år där jag tvivlat så otroligt mycket på mig själv. Jag lät mig knäckas och trampas på. Utan att gräva ner mig eller sänka den här söndagen så var jag inte helt säker att jag skulle komma ur det här med livet i behåll. Många dagar ville jag helst av allt bara dö.

Jag andas, hjärtat slår och jag lever. Gnistan och lusten till livet har återvänt. Och jag ska faktiskt ta tillfället i akt att ge mig själv en klapp på axeln; fy fan vilken kämpe jag är! Fy faaaan vad starkt jobbat. Jag ska ta åt mig av äran själv även om det finns fina människor som funnits där som bollplank och stöttepelare men om sanningen ska fram så är det JAG och endast JAG som gjorde grovjobbet. Heja mig!

Vägen hit till den här söndagen har varit…massor med ord jag inte kan hitta just nu. Men jag har inte tyckt om mig själv särskilt mycket. Jag tappade bort mig själv så fullständigt att jag grep efter halmstrån. Jag är inte nödvändigtvis stolt över saker jag sagt, gjort och inte sagt och inte gjort längs vägen men det ren och skär överlevnad. Jag ber om ursäkt till alla som fått se mina fula sidor.

Nu när jag är just här, denna söndag är jag ödmjuk och tacksam. Jag är fortfarande ett öppet sår men jag läker så smått men jag är mer beslutsam än någonsin på att lära känna mig själv igen och framförallt älska mig själv igen.

Jag trodde inte att den här söndagen skulle komma än på bra länge, den söndag då man känner sig förväntansfull inför måndagen. Jag är där. Förväntansfull och redo att ”bring my a-game”. Jag är så redo att få använda min fulla kapacitet. Växa och bli en bättre version av mig än den jag var förra söndagen.

Min viktigaste insikt; att aldrig ge bort makten till någon annan, ingen annan än jag ska bestämma vem jag är, vad jag kan eller hur jag ska känna eller tycka. Jag ska fortsätta på att jobba på att sluta bry mig så värst om vad alla oviktiga människor anser om mig och min person. I don’t want to give any fucks about that.
Jag ska heller inte lyssna på skitsnack. Fick det goda rådet att omge mig med människor som lyfter mig, människor som unnar mig lycka och framgång, människor som får mig att skratta hejdlöst och människor som får mig att känna mig värdefull. Alla dem ska jag ha i mitt liv. Resten kan jag ge blanka fan i, och vet ni vad, jag tycker att ni ska göra detsamma. En befriande känsla.

Någon tror på mig, min kapacitet och att jag är rätt kvinna att driva framåt. Och eftersom någon eller några i det här fallet tror på mig så ska jag visa dem precis hur rätt de har och det händer redan imorgon. Inte utan att jag är sjukt nervös, rädd men så oerhört taggad och förväntansfull.

Ett nytt kapitel i mitt liv.

Jag vibrerar igen

Pratade med min tillfälliga mentor tidigare i veckan och han sa det jag kände på insidan – energi. Jag strålade energi och mer livsglädje. Känns lite brutalt att använda ordet livsglädje eller livslust. Orden i sig är positiva och vibrerande men om jag saknat detta, vad fanns inom mig då? Det är det som känns brutalt att jag inte känt glädje eller lust till livet. Och det är brutalt i allra högsta grad.
Den senaste tiden har känts väldigt energilös och det är väl egentligen inte så konstigt givet det som varit. Underbart är det, att mina små justeringar ger resultat. Skala bort sånt som föder negativ energi och lägga till sånt som får själen att bubbla igen. Fysiskt aktivitet är en relativt enkel grej. Jag skriver relativt för det är enkelt att ta till men så svårt att ta sig över tröskeln och göra. Särskilt om man är livsmatt. Men nu har jag anammat detta och ägnar mig åt fysiskt aktivitet V A R J E dag. Minst trettio minuter och olika intensitet. Från promenad i snigeltempo till hårda fyspass med tunga vikter. Allt räknas och vi sa 66 dagar, för studier säger att det är så många dagar det tar att skapa en vana.
Det som var game changer för mig var mina cykelpass, samma runda olika i väder. Det är en del höjdmeter på dessa 21 kilometer och det är något med att nöta uppför för att sen rulla utför ner mot havet. Idag är det allt för kallt även för mig så jag lugnar mig tills imorgon. Idag blir det ett tungt fyspass för hela kroppen. Fredagsfysen!!!

Nu ska jag skriva dagbok igen, så som jag gjorde i mina unga år. Sådär med en bok och en penna. Något måste skrivas varje dag, om så bara ett enda ord att sammanfatta dagens känsla. Det sägs att lätta på själen genom att skriva har många hälsofördelar. Det sägs att man blir lite smartare, mindfullness, förbättra minnet och förmågan till inlärning jag och en del fördelar till.
Testa!

En annan game changer för mig var ett citat jag hittade av en slump där ute i cyberrymden. Jag blev påmind om något som fallit ner i min glömskebrunn. Att man kan finna styrka i ord är magiskt. Särskilt när man känner hur de berör en fysiskt. Orden som berörde mig; ”She remembered who she was and the game changed.”

Over and out.