Ni är typ helt underbara – bara så ni vet.

Alltså shit pomfritt vilken värme och medmänsklighet jag mötts av i mitt förra inlägg. (läs här) Många som delade mitt inlägg och det värmer så otroligt att jag fått sådant stöd och från helt oväntade håll dessutom. Tusen tack underbara fina läsare. Ödmjukast tusen tack.
Ni är många som vågar stå upp. Kudos till er, kudos i massor!

Jag måste stå upp mig själv nu den närmaste tiden och jag gissar att min kamp blir en kamp av guds nåde. Jag är inte alltid så bra på att stå upp för mig, jag sväljer rätt mycket skit men den här gången ska jag ge allt jag har och lite till. Jag måste slåss för mitt egenvärde. Eller heter det min? Språkpolisen, arrestera mig!
Jag kommer nyttja alla mina krafter och förmågor till att hitta en väg framåt och hitta D E T jag är ämnad till att göra. Vad det nu må vara men jag vet om att jag måste börja stå upp för alla oss som lider i det tysta, förminskas i allt från kassakön till middagsbordet bland vänner. Mångt och mycket handlar det om okunskap och attityder. Och det enda sättet att förändra är upplysa och utbilda.

Men just nu är det syrgasmasken på mig själv innan jag hjälper någon annan, det har man ju hört på ett och annat flyg.
Jag är så oerhört trött, utmattad just nu av all ångest, det är som att springa ett maraton i ansträngning att värja sig mot sin ångest, rida ut den ena stormen efter den andra.
Just nu är jag min egen största fiende, jag kan inte tänka annat om mig själv än att jag är värdelös. Och så tänker jag att precis alla tycker så. Därmed blir det min sanning.Jag fiskar inte efter komplimanger utan just nu i de flesta vakna stunder känner jag mig oerhört betydelselös och värdelös. En ganska vanlig företeelse i en deprimerad hjärna. Eller en väldigt vanlig företeelse. Det finns stunder där jag också kan känna en kraft och strimma av hopp, skratta från magen och fyllas med energi. Jag har på två dagar träffat tre underbara vänner som fyllt mig med hopp och skratt och insikter. I skrivande stund har jag en varm känsla i kroppen och jag ska försöka hålla kvar den så länge jag kan.
Som en klok väninna sa till mig inte allt för länge sen; inget vara för evigt inte ens elände. Inte ens det här eländet.

Imorgon är en ny dag, nya möjligheter. Jag ska försöka se möjligheterna i ett samtal jag ska ha imorgon. Inte ett samtal jag ser framemot men nyfiken på vad budskapet är. Jag känner absolut noll förtroende till min arbetsgivare idag. Så då förstår ni vart samtalet kommer ifrån. Jag mår fysiskt illa vid tanken på samtalet. En helt ny person, ny för mig, ska samtala med mig om, ja jag vet inte vad, men alla mina taggar är utåt. Just in case. Som en igelkott. Jag har ofta blivit omnämnd som en kaktus eller har vassa kanter och mer därtill. DET ÄR MIN RUSTNING! För fan. Jag missar mycket i min rustning men jag vet inget annat än att skydda mig, det är sen gammalt.

I alla fall, tusen tack för all värme, omtanke och stöd. Jag är så oerhört rörd och berörd. Sänd mig all kraft, goda vibrationer och annat göttigt imorgon bitit noll åtta noll noll.


Stå upp om du vågar

I fredags drog jag ut i krig. Jag var rustad men jag kom till ett helt annat krig än jag hade förväntat. En trojansk häst är det närmaste man kan beskriva. Grundlurad till och med. Inkallad i ett möte som var förklätt som ett snack, men det var inte bara ett snack. Det var en notis om att mina tjänster inte längre är önskvärda. Anledning? Ja det råder ju olika meningar om den saken men min mening är att jag numera är förbrukad och kan kastas på soptippen. Kort sagt och jag ska inte gå mer i detalj i den saken mer än att det känns som jag är den siste idioten som får veta. Jag kommer sinom tid att berätta, men nu ska jag in i en annan strid. Förhandlingar.

Jag kan inte låta bli att att bli arg men framförallt blir jag nog mest matt. Psykisk ohälsa är inget man skojar bort. Människor dör i det här. Det ÄR allvarligt. Vi pratar inte om det för det är så stigmatiserat och man blir mött av enorm okunskap och i all oförstånd och okunskap blir man så oerhört förminskad av omgivningen. Som kvinna upplever jag det som att det är ännu värre, i alla fall om man lyssnar på sin omgivning. Vi som lever med det känner skam. Kan vi bara få börja tvätta av oss skammen. Det räcker nu.

Jag har upplevt fruktansvärda saker i mitt liv som har präglat mig och fortfarande skaver i min själ. En del av min sjukdom är genetisk. Jag har ärvt den. Jag har också mångt och mycket med tiden lärt mig att leva med den. Ja, jag är känslig mot motgångar, jag behöver lite mer support och kanske lite mer förståelse från min närmaste omgivning när jag lever i motvind. Fallerar det systemet, då fallerar säkerligen jag med.
Jag lever i Sverige men adekvat vård och stöd från samhället är inte en självklarhet. Jag lever i år 2020 men vi har inte kommit längre än såhär med att acceptera psykisk ohälsa, vi vet för lite. Vi pratar för lite, det lyssnas allt för lite. Det kastas ut piller till höger och vänster men piller är allt annat än lösningen för den enskilde, inte ens för samhället på det stora hela. Jag fördömer inte piller men enbart piller är inte lösningen. Men någon tjänar ju på dessa piller, men inte nödvändigtvis den som sväljer pillret.

Det vanligaste jag möter när jag berättar att jag mår dåligt eller att jag är deprimerad är att jag ska rycka upp mig, bita ihop och hur kan jag som har allt må så jävla dåligt? Ett gått råd till varenda en är att aldrig yttra er om någon annan vars skor ni aldrig vandrat i. Ni vet så lite om er kollega ni inte råkar gilla, ni vet så lite om hon den där som alltid sitter ensam i matsalen och äter. Ni vet så lite om hon eller han som skrattar mest och spelar pajas på arbetsplatsen eller någon annan plats för den delen. Ni vet egentligen inte så mycket om bagaget människor går och bär på. Låt dem då undslippa en massa onödiga fördomar eller förminskningar – för ni vet egentligen inte ett jävla skit. Ja, jag svär för det här gör mig heligt förbannad. Alla är vi så satans snabba på att döma dem vi möter i vår väg, ofta UTAN att veta ett skit om vad som sker i deras liv. Vad de gått igenom.
Häromdagen fick jag stå till svars, jag skulle minsann inte gnälla för jag har minsann allt och jag skulle minsann testa på att bo nånstans i en vecka för då skulle jag omvärdera mitt liv. Mitt liv kommer inte att förändras för att jag bor på en annan plats. En del av det jag har är genetiskt jag kommer leva med den diagnosen för resten av mitt liv. Det betyder dock inte att jag är min diagnos. Jag är inte min sjukdom – jag lever med den. Sida vid sida. Varenda dag tills jag dör.

Jag gnäller heller inte, jag har accepterat att detta kommer vara en del av mitt liv till och från tills jag dör, förhoppningsvis dör jag inte till följd av min psykiska ohälsa utan något helt annat. För dö ska vi alla. På ett eller annat sätt. Jag pratar om det, skriver om det för att upplysa och lätta på mitt hjärta.

För er som inte vet, så kan jag upplysa om att jag inte växte upp i ett särskilt tryggt eller vackert hem. Det var inte en självklarhet att jag hade mat i magen varje dag, det kunde gå dagar utan mat. Jag sov inte heller alltid i en varm säng, utan ibland kanske i en tvättstuga eller i ett trapphus. Det var heller inte en självklarhet att jag hade en enda vän som barn. Det enda som var självklart under hela min uppväxt var att jag hade mig själv och min överlevsnadsinstinkt. Jag är inte uppväxt i en krigszon men jag växte upp i en rätt brutal miljö men de det värsta var att jag visste aldrig var det var för dag jag vaknade upp till. Jag blev vuxen väldigt tidigt, jag hade för det mesta att tak över huvudet och jag svalt inte, jag fick mat i skolan och ibland hos vänner, vänner som faktiskt hade noll koll på vad som pågick i mitt hem. De hade en lite koll på att mina föräldrar kanske inte alltid var nyktra men de hade INGEN koll på vad som pågick inom våra fyra väggar.

Jag är en överlevare. Jag önskar att få leva, bara få leva utan att ständigt ha mina spröt ute, men de är en del av mig och de är min boja. På gott och på ont. Just nu på ont. Just nu i mitt liv är det tungt, andra har det tyngre men jag är i MIN verklighet och jag försöker överleva den med och utan allas fördomar, förminskningar och stigmatisering.

Psykisk ohälsa är på riktigt. Den tar liv. Den förstör liv. Den förstör familjer och relationer. Den förstör mycket i dess väg och får lov att göra det så länge omgivningen lever med sin okunskap och fördomar.
Vi måste börja acceptera, förstå och sluta med förminskandet. Ni måste börja lyssna. Alla måste börja lyssna på det mänskliga lidandet som inte syns utanpå. Vi måste sluta exkluderas och börja inkluderas. Vi är inga ”fall” vi är människor med förmågor. Vi är människor med känslor och människor med kapacitet. Vi har ett värde precis som alla andra.

Stå upp för dem som inte kan stå upp för sig, en dag är det du som behöver någon som står upp för dig.

Så stå upp!

Klara färdiga gå.

Alright, mitt förra inlägg var inbäddat i någon sags tyck synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Tycker mer synd om min omgivning som måste dras med mig och mitt usla humör. Min familj drabbas ju hårdast, de lever tätt inpå mig och får uppleva mitt humör som åker bergochdalbana. All heder åt dem.

Men detta är så otroligt tröttsamt, att överleva. Inte leva, bara ständigt ha näsan ovan vattenytan och kippa efter luft. Tunnelseende och man tror att hela världen är emot en. Fruktansvärt. Jag älskar inte mig själv särskilt mycket just nu och min omvärld älskar mig ännu mindre, inte alls faktiskt. Så är känslan. Vem vill hänga med en surmupp liksom. Vem?!

Jag fick en gigantisk gråtattack när jag skrev förra inlägget, för det var jobbigt att outa sitt innersta, särskilt när det är mörkt. Mörkt och segt. Kanske uttjatat med.

Hur som helst, jag måste ju ta mig ur och upp. Hitta livsglädjen. Låter skitenkelt eller hur. Men steg ett i hela den här processen är faktiskt att ACCEPTERA att man mår dåligt. Acceptera att livet suger just nu. Inse att ljusare dagar kommer men jag måste jobba lite för att komma dit.

Så vad göra? Jag har inte facit. Inte alls. Jag vägrar piller så jag får börja med den fysiska hälsan. Äta, sova och fysiskt aktivitet. Just nu äter jag allt som jag inte bör äta. Så, jag ska helst hålla godsakerna till ett minimum, de är inte den tröst man tro. Faktiskt ska du se godsakerna som djävulen som sitter på din axel. DO NOT TRUST IT. Du kommer få en liten kick av sockret sen åker du kana långt ner i källaren. No bueno. Så nu ska jag på något sätt hitta kraften i att börja äta nyttigt. Jag borde be om hjälp på den fronten men min andra hälft har inte så bra koll på vad jag behöver få i mig. Sova, jag får hjälp med sömnen nu efter fyra nätters helvete. Det hjälper.
Fysisk aktivitet. Jag måste alltså byta om. Ge mig ut på en löprunda eller gymmet. Powerwalks är inget för mig. Hatar dem. Så, gymmet. Jag ska sätta upp lite mål, enkla som fan, men ål att jobba mot, tex att om 4 veckor ska jag klarar av lyfta xx antal kilo på den övningen. Jag har 4 gympasss klara, ska bara rotera dem, rakt av utan att tänka. Någon annan har tänkt åt mig liksom.
Sist men inte minst, skriva dagbok. Jag ska lätta skiten ur mitt hjärta. Allt ska ut. Precis allt.

Så oktober, ska bestå av äta, sova, träna och skriva. Varken mer eller mindre. Nu ska jag bara hitta en modig jävel som vågar ta sig an mig, tvinga mig att ut och spring eller dags att gymma.
Stackars denna sate men vilken belöning hen kommer få samt en medalj av ädlaste form.

Under tiden ska jag börja försöka ta mig an små saker jag tycker är kul. Förr var det padel men jag antar att jag ska ta mig an min kreativa ådra. Färg och form.

Jag känner mig en smula hoppfull.

Aldrig ensam. Alltid ensam.

Dåså mina vänner ska jag kapa denna rosa månad och vädra svärtan i min själ. Det är nattsvart där inne och jag är ensam. Depression är ett ensamt tillstånd. Ingen vill höra om det, jag vill inte dela min svärta för vem vill dela sin svärta. Man vill inte vara det där trögflytande skavande sälskapet. Jag är allt annat än en kul kvinna att hänga med. Suckar tungt och energin är som bortblåst. Jag klandrar ingen, vem vill vara min hangaround i dessa tider. En stor del i svärtan i själen är att man isolerar sig. Självhjälpsråden säger precis tvärtom – ge dig ut – var social. Eeeeh hur då? Hur orka? Och vem vill ha en ständigt suckande tyngd vid sin sida? Jag isolerar mig , jag orkar inte bjuda på mig själv. Fake it till you make it säger de, just nu är jag allt för dränerad på energi, så dränerad att jag drar mig från att ens kliva in i duschen. En dusch som kan göra så mkt för känslan, ändå, men steget in där, klä av sig, bli blöt och allra värst, besluta vad fan man ska ha på sig. Jag skiter i det. Jag får lukta lite svett, inte så att jag ska träffa någon ändå.

Gör sånt som du tycker är roligt. Jo, men vad? Förr älskade jag spela padel. Idag är det så långt ner på min lista av saker jag tycker om, om det ens finns kvar på listan. Padel ger mig bara prestationsångest. Jag har överflöd av prestationsångest redan utan padeln. Men jag spelar padel ändå, jag har ju comittat till det. Men jag mår så dåligt efter varje tillfälle. Jag borde lägga av.

Fysiskt aktivitet är bra säger de. Promenader, löprundor och annat som få kroppen att svettas och pulsen att gå upp. Ni vet, endorfinerna. DE är bra för en deppig jävel. Och det är sant. Riktigt jävla sant. Fysiskt aktivitet är grymt bra för en deppig jävel. Men man ska liksom komma igång, byta om, planera en runda, gå till gymmet, bestämma övningar. Eller så byter man bara om och så gör man bara. Ut och jogga, se vart benen tar dig. Förmodligen dit näsan pekar. Gymmet, ta första bästa maskin och bara kötta. Spela roll egentligen liksom. Steget är för stort. Otroligt stort. Jag behöver någon som släpar mig ut eller dit.
M E N så ska man duscha efteråt. Bestämma vilka satans kläder man ska ha på. För stora beslut för mig. Jag orkar inte. Så jag låter bli.

Ring en vän. Och säga vaddå? Vad ska jag prata om? Berätta om hur pissigt jag mår och hur skitnödigt allt är? Kul samtal. Så jag låter bli.

Ja men ni fattar, jag är inte alls på en bra plats. Träffa människor, kallprata om väder och vind, le lite och verka intresserad. Jag är allt annat än bra på att dölja mina känslor. Vilka känslor jag nu må ha. De är bara en enda mörk svart trögflytande sörja som gör ont.

Jag vill ha min mamma. Jag är 43 år gammal och gråter efter min mamma. Jag vill ligga i hennes soffa medan hon lagar en massa bisarr mat och vi kollar på en helt värdelös serie på TV. Hon tappar upp ett bad till mig med lite badsalt och lägger fram en handduk. Under tiden bakar hon en sockerkaka vi kan mumsa i oss medan vi fortsätter att titta på värdelös TV-serie. Bara vara liten igen i sin mammas soffa. Men hon är stendöd och soffan kastade vi nog på tippen. Och där vill jag inte ligga även om jag idag tilldelar mig titeln sopa.

Den här deppiga tillvaron är en ensam tillvaro M E N jag är inte ensam i att känna mig så här svart i själen. Vi är många men inte tillsamman. Det syns inte utanpå men det känns utav helvetet själv på insidan.

Ingenting är rationellt. Jag tar allt, precis allt personligt. Jag vill inte dö, men jag orkar fan bara inte leva just nu. Snälla nån – tryck på paus!!!

Alla läkare vill bara trycka i mig det ena giftet efter det andra. Läkemedelsbolagen tros ha det enda sättet att bota det här. Jag säger FUCK YOU till det. Inte för att det är fel, det är bara inte för mig. Jag behöver inte psykofarmaka, jag behöver en kunnig jävel att prata med. Någon som kan hjälpa mig att sortera mina tankar och känslor. Jag har väntat sen mars 2019. Hur länge till ska man behöva vänta?

Idag är en rosa med en rövig dag. Första dagen i oktober, en månad som kan vara helt underbart vacker.

Det känns rätt hopplöst och meningslöst just nu men jag få väl ta tag i det här på egen hand. Jag får bli min egen kunniga jävel och tar mig ur svärtan, måla min själ rosa igen. Bli Nellie som folk vill vara omkring. Vara Nellie som vill vara omkrig folk. Kanske spela padel igen. Och bli bättre på det med.
Det bästa med motgångar, trots allt är att man kommer starkare ur dem men också att man vet vem ens vänner är.

Så, nu när jag gnäll färdigt och gråtit färdig så ska jag göra lite annolurlunda. Mitt mantra – för att må annorlunda måste man göra annorlunda.

Wish me luck.

Ingen kommer ihåg en fegis

Ni vet den där känslan när man är skiträdd, man vågar inte så man låter bli. Jag har många gånger i mitt liv låtit bli för att jag inte vågat och ångrat mig som fan efteråt. Oftast är det ju det man aldrig gjorde man ångrar. Så. Nu kör jag – no regrets. Färdigfegat. Det krävdes en liten detalj att äntligen ta tjuren vid hornen. Skapa ett alter ego. En ocensurerad variant av mig. Hon som vågar tänja mer på gränserna, utforska och skriva det hjärtat vill ha sagt. Jag skriver med hjärta och själ. Nästan så det blir svårt att separera sig från sin text. Ibland är det svårt när det är taget ur livet som är eller har varit men fortfarande måste jag separera mig från det. Jag är inte min text. Bästa sättet för mig att för det är via hon – mitt alter ego.

Detta är ett monumentalt hinder jag kliver över, att släppa censuren. Jag har ett mörkt innanmäte och jag vill utforska varje uns av det. Skriva ur mina öppna sår och lämna ut det jag innerst inne vill ska komma ut. Inga hemligheter, inget snask, bara skriva ur hjärtats mörka vrå blandat med humor. Det är så jag överlevt livet, med humor. Utan den hade jag slukats hel av avgrundsgapet.

Med mig på resan har jag min ”bibel”. Så gör jag av Bodil Malmsten. När inspirationen tryter öppnar jag boken och läser vad hon säger om skrivandet. Om sitt skrivande. På sidan 144 står det som jag tar till mig mest. Jag citerar:

”Aldrig nedslås av att det är svårt. Lyssna på vad andra säger men rätta dig bara efter dig själv. Gör som du vill men gör det bra.
Var ärlig mot personerna i boken. Försköna inte, förfula inte, förfalska inte det du finner, det du skriver är skrivet, fiktivt men i boken sant…
Gör som du vill men gör det bra.
Glöm inte: gör det på riktigt eller gör det inte alls
. Himlen är inte gränsen, det finns fotspår på månen, men det ska vara dina fotspår”.

Jag låter Bodil avrunda det hela. Inget jag skriver just nu kan toppa.

Ha en lördag.

Nu kommer hösten

Nu kommer den med raska steg, hösten. Jag vill säga att jag älskar hösten men jag vet inte hur bra rustad jag är för just denna höst. Hela det här året har varit knepigt så varför skulle den här hösten vara annorlunda?
Man borde i regel vara mer optimistisk och inte börja måla fan på väggen men jag är lite försiktig men hoppfullt optimistisk. Hösten är och har alltid varit min tid på året. Älskar den krispiga luften, dofterna och alla vackra färger. Kura ihop i soffan eller läsfåtöljen med en bok, kopp te och tända ljus. Stoppa ner fötterna i ulligagulliga strumpor och på med en godis tröja. Min sinnebild av hösten. Jag håller fast vid den och så tar jag det som det kommer.

Ofta blir det inte som man tänkt sig. Jag hade en energi tidigt innan sommaren om att uppfylla och påbörja roliga projekt bland annat en podd. Det hände inte. Livet kommer emellan och livet det innehåller ibland helt oväntade ting och vändningar som man får anpassa sig efter. Därav inte den tilltänkta podden.
Som vanligt och ganska uttjatat har mitt skrivprojekt gått i träda, ett husköp och renoveringar kom emellan samt ett rätt så klent mående. Min hjärna har varit så ofantligt trött och kroppen hakade på. Det är på väg åt rätt håll nu, en dunderförkylning till trots är jag piggare än på länge och hjärnan hänger liksom med igen.
Lite svag i kroppen än, rent styrkemässigt men även det håller på att vända.

Nu, en ny energi och härliga förhoppningar har infunnit sig. Jag ska bara…
Vi ska göra om lite här hemma och jag kommer Ä N T L I G E N att få ett eget ”kontor” med en dörr jag kan stänga om mig. Det går inte tillräckligt snabbt men det är dags att starta processen – riva tapet, slipa, måla och lägga golv så att jag kan flytta in i min lilla skrivstudio.

Jag drömde häromnatten om min pappa. Han var väldigt arg på mig. Han sa att jag slösar med tiden, ”gör det du ska och släng ursäkterna i soptunnan. Livet är nu”.

Min största rädsla är att misslyckas. Jag tror jag nämnt det tidigare här i bloggen. Jag tror att fler med med mig bär omkring på det här. Jag måste bli kvitt rädslan, bättre att prova och misslyckas än att inte prova alls. Hur kan man annars lyckas?
Så, hur gör man? Hur vågar man misslyckas?

Jag får fundera. Och göra.

Gurkmeja och ryska rötter

Jag är trött på att vara trött. Otroligt trött på att älta om min trötthet.
Jag har svårt att acceptera att kroppen och hjärnan är slitna efter allt som varit men jag inser att jag bör acceptera det för min egen skull. Svårigheten i acceptansen är att jag vill inte dra ner min omgivning, jag är inte så sprallig eller sprudlande, snarare tvärtom och det plågar mig, att jag är låg på energi och jag är lågmäld, för jag vet att det påverkar alla runt om mig. Jag är inte rolig just nu, önskar att jag vore det och jag försöker.
I ett desperat försök att pigga upp mig har jag köpt diverse kosttillskott, lite extra d-vitamin, lite ryska rötter och rosenrötter och annat smaskigt som kan boosta kroppens energi i alla fall. Dricker 1-2 huttar Chi-san, fy fan vad äckligt det är. Vidrigt som fan. Usch. Men det hjälper lite. Lite gurkmeja och ingefära, det sägs att det ska vara bra.
Nu ska jag bara lägga till sånt som är kul att göra. Börjar hitta glädjen i padeln igen. Knäet bråkar en aning, jag längtar efter mina långsamma löprundor. Får testa snart.
Skrivandet är lidande för jag orkar inte, och när jag sen inte skriver blir jag lite besviken. En liten ond cirkel.
Podden är uppskjuten en tid. Vi får se när vi mäktar med att ta tag i den. Allt har sin tid och sin plats.
Just nu ägnar jag mig åt återhämtning. Det är det viktigaste just nu. Jag ska göra come-back i livet.

Nu är huset vårt, allt är klart. Lilla huset på Vagnmansgatan med den gröna dörren. Här har vi äntligen hittat hem. Det har tagit sin tid att slå rot men nu är det rotat. Inget har varit spikrakt. Lärdomarna många däremot – framförallt har jag bättre koll på mig själv – vem jag är och vad jag vill göra.

Kravlöst och lägre ribba

S E M E S T E R. Jag har semester och det är helt underbart att vara ledig. Koppla bort hjärnan men framförallt bara ta dagarna som de kommer. Det bästa med semestern, eller ledigheten är just att det är kravlöst. Kravlöst på vad jag gör och inte gör men framförallt behöver jag inte tänka på min dagsform.
Min hjärna är fortfarande otroligt trött, inte förrän nu en läkare som lyssnar och tar det på allvar. Det har bara tagit ungefär ett och ett halvt år. Bara. Sakta känner jag att mitt minne blir långsamt bättre, fortfarande lite si och så men det blir bättre. Jag är fortfarande otroligt trött och smått håglös, svårt att känna någon glädje inför självklara saker. Energinivån är låg. Just nu är det okej att den är låg eftersom ingen ställer några större krav på mig, förutom jag själv då förstås, men jag ställer ju alltid orimligt höga krav på mig själv. Men jag har sänkt mina krav. Ribban är så mycket lägre nu. Jag försöker vara snäll mot mig.

Semestern började med ett äventyr i skogen med en vän jag inte umgåtts med på så otroligt länge. Hon var så entusiastisk och det värmde mitt inre, att se denna glödande entusiasm, inte alla som älskar att härja i skogen. Jag gör. Jag gör det mer än någonsin nu, för skogen ställer inga krav på mig och skogen ger mer än den tar.
Vi satt långt in på småtimmarna vid elden och snackade. Om allt. Om inget. Oroade oss, kanske mest jag, för fladdermössen som dansade ovanför.

Annars är det inte så mycket spänning i vår vardag just nu. Jag ska äntligen ta mig tiden att skriva på mitt manus. Jag har sagt det hela tiden men till slut kommer det att hända.
Jag har ju redan planerat min fest där vi firar manus klart! Så nu är det bara att verkställa. Bara. Så enkelt det var att skriva, bara. Så satans bara alltså.

Ha en underbar lördag.

Long time no update.

Jag tog en konstpaus. Jag tappade fotfästet där ett tag. Grät i flera dagar och aptiten som bortblåst. !00-dagarsutmaningen sket sig. Sket sig rejält. Ibland skiter det sig rejält och mindre rejält. Oftast ordnar det upp sig rejält med. Jag bröt ihop.

Hjärnan har kollapsat ett smula. Förmodligen beror det på 2019. Kaosåret. Prognosen från läkaren är att jag nu under semestern borde känna mig en smula bättre, annars tar vi upp den bollen igen. Jag glömmer det mest random saker. Bara en sån sak som vad människor heter och hur jag tog mig från plats A till B. Mega glömsk. Inget med åldern, inte vanlig förvirring utan hjärnan är trött.

Nu händer det mycket i livet. Mest sånt som är kul. Huset vi hyrt nu i hundra år ska bli vårt. Vi ska köpa det. Nu ska det bli vårt. Bara en sån sak.
Grattis till oss!!!

Två dagar till sen är det äntligen semester i fyra härliga veckor. Som jag ska njuta. Ska inte tänka på mitt jobb en enda dag. Ska inte tänka på några måsten.
Jag ska bara vara. Visserligen ska det fixas en del i huset men det ska bara bli roligt. Jag ska bygga om lite i bloggen. Också bara roligt. Ska läsa böcker. Vandra. Sova i tält och njuta av naturen. Koka soppa på en spik. Bara sånt som jag tycker om. Bara. Vara.

Ikväll ska vi fira lite i förskott med vännerna från Munkebäck.
Torsdag och fredag har jag huset helt för mig själv. En raritet och det ska jag också njuta av.

Men ikväll firar vi med bubbel, kött på grillen och säkert en massa skratt som alltid med dessa Munkebäckare.

Fridens.

Kort och koncist.

Idag har jag inte riktigt vaknat. Gått sömndrucken genom hela dagen. Gäspat så tårarna rinner. Är det pollen som tagit strypgrepp om mig? Eller har jag brist på något?

Imorgon drar vi.

Dessutom, det visade sig att Sixten har en supermikrofon i sina gömmor. Perfekt till poddinspelning. Sixten han gillar ju bra grejer och gör sin research innan man köper teknikprylar.  Nu ska jag bara lära mig att spela in och redigera ljud.

I morgon drar vi ju.

Hur ska jag finna tid i de småländska skogarna att skriva inlägg så jag inte bryter min skrivstreak?

Kort och jävligt koncist idag med.