Publicerad på

Ett helt nytt kapitel.

Söndag. Den här söndagen är inte lik de andra som passerat mig oberört förbi de senaste månaderna. Söndagarna innan de senaste månaderna var fyllda med så mycket ångest att jag var helt slut på måndag morgonen när klockan ringde för att än mer ångest och skräck skulle sätta sina klor i mig.
Denna söndagen är inte en sån söndag. En helt annan sorts söndag, är det.
Det har varit två helt sinnesjukt slitsamma år, år där jag tvivlat så otroligt mycket på mig själv. Jag lät mig knäckas och trampas på. Utan att gräva ner mig eller sänka den här söndagen så var jag inte helt säker att jag skulle komma ur det här med livet i behåll. Många dagar ville jag helst av allt bara dö.

Jag andas, hjärtat slår och jag lever. Gnistan och lusten till livet har återvänt. Och jag ska faktiskt ta tillfället i akt att ge mig själv en klapp på axeln; fy fan vilken kämpe jag är! Fy faaaan vad starkt jobbat. Jag ska ta åt mig av äran själv även om det finns fina människor som funnits där som bollplank och stöttepelare men om sanningen ska fram så är det JAG och endast JAG som gjorde grovjobbet. Heja mig!

Vägen hit till den här söndagen har varit…massor med ord jag inte kan hitta just nu. Men jag har inte tyckt om mig själv särskilt mycket. Jag tappade bort mig själv så fullständigt att jag grep efter halmstrån. Jag är inte nödvändigtvis stolt över saker jag sagt, gjort och inte sagt och inte gjort längs vägen men det ren och skär överlevnad. Jag ber om ursäkt till alla som fått se mina fula sidor.

Nu när jag är just här, denna söndag är jag ödmjuk och tacksam. Jag är fortfarande ett öppet sår men jag läker så smått men jag är mer beslutsam än någonsin på att lära känna mig själv igen och framförallt älska mig själv igen.

Jag trodde inte att den här söndagen skulle komma än på bra länge, den söndag då man känner sig förväntansfull inför måndagen. Jag är där. Förväntansfull och redo att ”bring my a-game”. Jag är så redo att få använda min fulla kapacitet. Växa och bli en bättre version av mig än den jag var förra söndagen.

Min viktigaste insikt; att aldrig ge bort makten till någon annan, ingen annan än jag ska bestämma vem jag är, vad jag kan eller hur jag ska känna eller tycka. Jag ska fortsätta på att jobba på att sluta bry mig så värst om vad alla oviktiga människor anser om mig och min person. I don’t want to give any fucks about that.
Jag ska heller inte lyssna på skitsnack. Fick det goda rådet att omge mig med människor som lyfter mig, människor som unnar mig lycka och framgång, människor som får mig att skratta hejdlöst och människor som får mig att känna mig värdefull. Alla dem ska jag ha i mitt liv. Resten kan jag ge blanka fan i, och vet ni vad, jag tycker att ni ska göra detsamma. En befriande känsla.

Någon tror på mig, min kapacitet och att jag är rätt kvinna att driva framåt. Och eftersom någon eller några i det här fallet tror på mig så ska jag visa dem precis hur rätt de har och det händer redan imorgon. Inte utan att jag är sjukt nervös, rädd men så oerhört taggad och förväntansfull.

Ett nytt kapitel i mitt liv.

Publicerad på

Jag vibrerar igen

Pratade med min tillfälliga mentor tidigare i veckan och han sa det jag kände på insidan – energi. Jag strålade energi och mer livsglädje. Känns lite brutalt att använda ordet livsglädje eller livslust. Orden i sig är positiva och vibrerande men om jag saknat detta, vad fanns inom mig då? Det är det som känns brutalt att jag inte känt glädje eller lust till livet. Och det är brutalt i allra högsta grad.
Den senaste tiden har känts väldigt energilös och det är väl egentligen inte så konstigt givet det som varit. Underbart är det, att mina små justeringar ger resultat. Skala bort sånt som föder negativ energi och lägga till sånt som får själen att bubbla igen. Fysiskt aktivitet är en relativt enkel grej. Jag skriver relativt för det är enkelt att ta till men så svårt att ta sig över tröskeln och göra. Särskilt om man är livsmatt. Men nu har jag anammat detta och ägnar mig åt fysiskt aktivitet V A R J E dag. Minst trettio minuter och olika intensitet. Från promenad i snigeltempo till hårda fyspass med tunga vikter. Allt räknas och vi sa 66 dagar, för studier säger att det är så många dagar det tar att skapa en vana.
Det som var game changer för mig var mina cykelpass, samma runda olika i väder. Det är en del höjdmeter på dessa 21 kilometer och det är något med att nöta uppför för att sen rulla utför ner mot havet. Idag är det allt för kallt även för mig så jag lugnar mig tills imorgon. Idag blir det ett tungt fyspass för hela kroppen. Fredagsfysen!!!

Nu ska jag skriva dagbok igen, så som jag gjorde i mina unga år. Sådär med en bok och en penna. Något måste skrivas varje dag, om så bara ett enda ord att sammanfatta dagens känsla. Det sägs att lätta på själen genom att skriva har många hälsofördelar. Det sägs att man blir lite smartare, mindfullness, förbättra minnet och förmågan till inlärning jag och en del fördelar till.
Testa!

En annan game changer för mig var ett citat jag hittade av en slump där ute i cyberrymden. Jag blev påmind om något som fallit ner i min glömskebrunn. Att man kan finna styrka i ord är magiskt. Särskilt när man känner hur de berör en fysiskt. Orden som berörde mig; ”She remembered who she was and the game changed.”

Over and out.

Publicerad på

Hudlös måndag i svagt motlut

Jag chockade mig själv idag denna första dagen i februari med att rulla ur sängen och bege mig ut på en rask promenad. Kanske var den bara halvrask men absolut krispig. Jag lyssnade på en podd och fick bekanta mig snuttvis med Lars Norén. En man jag inte visste så mycket om och nu är jag nyfiken på denne man som nu lämnat jordelivet. Må hans själ vila i frid.

Måndag full av motstånd. Jag är hudlös, mer hudlös idag än andra dagar. Hela jag är som ett öppet sår och det är sånt som händer när man börjar rota runt lite bland minnen och känslor. Allt detta bottnar i ett långt samtal jag hade igår över en kopp kaffe. Hon ställde frågorna och jag sökte svaren. Smått plågsamt att uttala sina svagheter rakt ut i luften sådär. Välbehövligt om man ska driva sig själv framåt, vilket jag naturligtvis vill och ska. Jag ska framåt och det råder inget tvivel om det. Tid, det kommer att ta tid och det kan det ju få lov att ta. Även om vi vardagligt kastar oss med klyschor som tid är pengar. Pffft. Trams. Och kanske lite sant. Men trams.

Den ömma punkten vi tryckte lite på igår då. Jo, jag har ovanan att bry mig allt för mycket om vad folk runt omkring tycker och tänker om mig. Jag ger bort en makten, det vill säga att jag tillåter andra att få mig att känna mig liten och smått värdelös. Varför gör jag det? Det dummaste av allt är att jag tror mig veta redan på förhand vad människor jag möter ska anse om mig och så kryper jag ihop och ber om ursäkt för att jag andas samma luft som vederbörande. D E T däremot, det är trams. Egentligen.
Det finns många lager av det här och jag vet vad det beror på. En del av det tillhör det förflutna och en del beror på hur J A G ser på mig. Framförallt hur jag pratar om mig själv. Jag är inte snäll mot mig själv.
Så lite av det här gör att den här måndagen består av motstånd. Ett visst motlut i livet. Men det är också så att jag identifierade vissa saker, för det har inte alltid varit så här. Det ska heller inte förbli så här. Jag har under en tid skalat bort saker ur mitt liv som jag inte anser har en plats i mitt liv just nu, kanske aldrig mer för den delen för att underlätta och eliminera. Det brast helt enkelt.

Just nu är livet väldigt ensamt och isolerat och kanske är pandemin ändå en ”blessing in the sky” på sitt lilla vis för nu är det okej att avstå sociala sammanhang man annars kanske inte kan avstå ifrån. Jag får på gott och ont lite mer tid att umgås med mig själv och reflektera. Jag älskar inte mig själv, det är ingen hemlighet och det kanske man kan läsa mellan raderna. Jag vet inte ens om jag är särskilt förtjust i mig själv. Just nu är jag mest trött på mig själv av naturliga orsaker. Det är svårt att skriva det. Svårt att säga det högt och jag ska aldrig mer upprepa det jag precis sagt men det är så läget är. Under en tid framöver kommer mitt liv handla om att ta hand om mig. Lära mig att tycka om mig och låta andra göra detsamma. Tycka om mig. Och sig själv. Så medan jag hittar kärleken till mig själv gör jag praktiska saker som får mig att känna ett uns av uppfyllelse. Ett märkligt ord på svenska, föredrar det engelska ordet accomplishment. Mitt recept är; Decide what it is you want. Write that shit down. Make a fucking plan. And…Work on it. Every. Single. Day.
Rent konkret ska jag först och främst stärka min fysiska hälsa. Det har jag verktygen till. Jag vet hur man gör och jag tycker om att vara aktiv. Under tiden jag bygger upp min fysiska styrka kommer det mentala att hänga på. Jag har lite hjälp på traven. Fick några extra samtal med min tillfälliga mentor. Och jag tror att jag skaffat mig en coach också. Sen har jag mig själv, jag är en klok person. Det vågar jag påstå. Jag är högst läskunnig så jag ska läsa en massa. Jag ska lyssna och inte lyssna, hänger ihop va. Jag ska säga ifrån mer. Jag kan absolut bli bättre på det där.

Så är det med det, den här måndagen i motlut. Tisdagen kanske har mer segel i vind.

Publicerad på

Nedsläckt på minnesbanken

Vädret går i gråskala idag. Himlen gråter och det gör jag med, inombords. Jag letar febrilt efter minnen från min barndom men ingenting dyker upp. Inget självklart. Det är som om jag tappat bort minnena och det gör mig sorgsen. Mamma och pappa är inte tillgängliga för att påminna mig om dem heller. Min bror har vad jag kan komma ihåg aldrig någonsin delat ett enda minne av mig till mig. Kanske har han heller inga. Återstår sålunda endast en plats att leta på, min egen minnesbank.

Just idag är en sån dag jag bara vill dra täcket över huvudet och hoppas att solen skiner när jag tittar ut igen. Jag har en blå onsdag. Onsdag som brukar vara lill-lördag, är ju fortfarande det men nu ska vi ju begränsa vårt sociala liv till det minimala. Hålla ut.
Idag står jag inte ut. Hade inte sjukgymnasten sagt till mig rast vila i en vecka minst så hade livet lättat med en löprunda.
Jag fick ju en måndagsryck och testade milen. Testet gick bra, jag sprang milen, eller sprang och sprang, jag lufsade mest i ett snigeltempo M E N det hände något magiskt under dessa tio kilometer. Det där ruset som bubblar igenom hela kroppen. Otroligt länge sen jag kände den känslan och den har varit så (med många ååååå) efterlängtad. Jag får den bara när jag springer. Eftersom jag satsade hårt i måndags blev mina knän smått tjuriga. Egentligen heligt förbannade eftersom jag hade så ont att det inte gick att gå. Knäna är på bättre humör men jag har ju blivit beordrad vila och jag vill ju inte riskera långvarig utevaro från löpningen, inte nu när jag fick den där goekänslan. Idag är det låren som protesterar men de var mest ovana att bära runt mig i 73 minuter.
Så, det hade vart underbart att få ge sig ut på en liten runda idag men musiken i öronen och lite regn på fejset.

I natt drömde jag dessutom att jag var tillbaka på mitt jobb för att packa ihop alla grejer och ta ett farväl. En dröm som hemsöker mig ofta om nätterna. Mitt avslut där blev otroligt abrupt men inte smärtfritt dessvärre. Enligt mig och facket gick det heller inte rätt till men gjort är gjort och nu vill min hjärna av någon anledning sortera detta natt efter natt. Jag är otroligt osugen av så många skäl. Önskar att jag kunde skriva öppet om det ur mitt perspektiv, inte för att gnälla eller kasta skit utan för att lära mig något om mig själv, lära andra att se bortom sig själv. Men business är business och det har ingen plats för trasiga själar. Inte ens under uppbyggnad.

Längtar efter lite sol och gnistrande snö hade inte varit tokigt. Älskar ljudet av knarrande snö under skosulorna. Snö är kanske inte det de flesta längtar efter men det är vinter. Visserligen skånsk vinter som för det mesta går i gråskala. Sol och glittrande snö skulle glädja fler än tung grå himmel. Man blir heller aldrig för gammal för att roa sig i pulkabacken. Aldrig.

Jag beger mig in i min minnesbank nu, kanske hittar jag ett lämpligt minne att damma av.

Publicerad på

Tillfällig mentor och kvartar

Inget blir skrivet. Varken här eller någon annanstans. Skriver mest meddelanden. Något enstaka brev för hand men sen är det stopp.
Jag förstår inte varför jag gör det så svårt. Alla andra tycks skriva böcker till höger och vänster och då syftar jag inte till redan etablerade författare utan random influencers och kändisar som har en historia de vill dela. Varför kan inte jag? Varför gör jag det så svårt för mig.
Jag hade ett samtal om just detta med min tillfälliga mentor i livet och då kom jag väl fram till det jag i princip alltid kommer fram till – rädslan att misslyckas. Och. Att jag väntar på den perfekta inledningen som jag aldrig kommer bli serverad. Jag vet att det gäller att skriva. Vänta på inspiration är också lönlöst, den få man skapa genom disciplin. Något jag saknar helt just för tillfället.
Allt det där går att jobba på. Men så är det den där rädslan. Jag identifierade en nyans när jag hade min tillfälliga mentor i luren; om jag gör mitt bästa och misslyckas. Punkt där. Jag gör ganska mycket halvhjärtat när det gäller mig själv för att om jag gör mitt allra bästa och det inte räcker till. Vad kan jag då möjligtvis ha att erbjuda?
Detta sitter så djupt rotat i mig. Det enklaste hade ju varit att vända lite på det till att vad händer om jag lyckas? Vad händer om jag ger allt jag har och faktiskt lyckas? Vore det inte bäst att tänka så. Kanske drivet framåt blir just framåt. Som en ångvält.
Jag minns inte om jag frågade min tillfälliga mentor hur jag ska ändra mitt sätt att tänka. Nu fick jag en uppgift istället. En övning. Papper, penna och en kvart. Skriv vad fan som helst men bara skriv. Två dagar har passerat och jag har inga kvartar. Det tar så emot. Bloggen räknas inte men den kan knuffa mig till kvarten. Den kan. Så jag ventilerar här och hoppas att den kan. Den. Jag.
Jag fick tips av en medmänniska som skriver om en skrivarkurs om fyra ”träffar” via Mind. Alla bär på en historia. Den ska jag delta i hopp om att få pepp men framförallt lite stimulans i mitt isolerade pandemiliv. Imorgon börjar det med ett webbinar med en författare vars böcker jag läst. Det känns fint och lovande. Jag hoppas och tror att det knuffar mig rakt in i en kvart.

Jag sover dåligt igen. Riktigt uselt faktiskt och det söker mig. Det driver mig långt bort från kvartar och komma i mina rutiga byxor som är allt för trånga. För tillfället.
Det är svårt att fungera när man lider av sömnbrist och det är svårt att få ordentligt med stimulans när man hamnat lite i en ond cirkel och dessutom begränsar umgänge med människor.

Jag har svårt att bestämma mig. Vilken story ska jag skriva? Det lutar åt den som jag känner är viktigast. Den som kanske kan ge något till någon annan. Om så bara en annan. Det känns ganska givet att ta den storyn. Nu när jag tänker efter. Men hur ska jag börja? Med en kvart.

Publicerad på

Vandra i Sahara med ett enda glas vatten

Mitt första inlägg det här året. Lusten och inspirationen att skriva har varit som bortblåst. Mitt liv, som många andras liv är ganska händelselöst i dessa tider. Orken är en annan sak jag kämpar med, sömnen är allt annat än suverän just nu så dagarna formas efter hur natten varit. Drygt.
Mycket är inte som det ska alls. Jag saknar umgänge utanför min närmaste familj, jag saknar rörelsen bland caféer och annat brus. Saknar input i livet rent generellt. Jag gissar att jag är lång ifrån ensam i den här situationen, särskilt när man inte ens har ett arbete att gå till här hemma. Dagarna känns inte alls meningsfulla, jag ger ingen mening till något just nu. Livet just nu är som att sitta i ett väntrum.

Ljuset börjar återvända, tiden har vänt till den ljusare sorten, sakta men säkert. Januari är en grå månad i Skåne men solen har tittat fram, lite snö på sina ställen har livat upp det en smula men de flesta dagar är grå.

Allting tar tid. Det är snart exakt två år sedan jag kraschade och det har varit en resa i sig, en kamp och jag har skrikit högt för att någon jävel med kompetens ska lyssna. Det är tur att man är ihärdig och tar sats emellan varven för att orka göra min röst hörd. Jag vet inte hur många läkare jag talat med under de här två åren och jag skulle vilja samtala med samtliga igen nu när jag vet vad jag vet. Ifrågasätta dem. Jag bli ömsom arg och ömsom ledsen att det ser ut som det gör. Till slut fick jag en läkare som lyssnade och gjorde tester för att utesluta att något kroppsligt felar, som brist på något eller sköldkörtel eller något annat lömskt som kan ligga och lura. Jag är kärnfrisk, en smula brist på d-vitamin men det har största delen av den svenska befolkningen så här års så jag är inte unik, inte på något sätt.
Det visar sig att jag faktiskt har kört slut på mig själv. En rejäl utmattning, gått i väggen. Min diagnos som jag har har stått i vägen för de flesta läkare, verkar svårt att se bortom den. Att jag som lever med en diagnos aldrig kan drabbas av något annat, som en ”hederlig” utmattning. Trots att jag väldigt tydligt förklarat att jag känner inte igen det här. Jag är 43 år gammal och jag kan min kropp. Jag vet hur jag fungerar när jag är deprimerad. Jag vet precis hur min kropp svarar på en sån enkel sak som en löprunda när jag är deppig. Endorfiner. Jag har inte under de senaste året känt av en enda endorfin av min träning. Jag är trött efter att jag varit social. Återhämtningen, den är annorlunda, jag behöver mer av återhämtningen.
Fortfarande väntar jag på samtal, det har gått två år nu och jag är ännu inte längts fram i kön. Med ny remiss är jag rädd att de ställer mig i en ny kö och jag tappar 2 års väntan. Under dessa två år har jag förlorat det mesta man kan förlora, mitt jobb, mitt egenvärde, självkänslan, tid, mig själv.
Jag förstår att det är ett ansträngt läge, jag gör det men jag tycker att priset jag fått betala är högt. Orimligt högt. Två år har gått och jag har inte ens påbörjat resan tillbaka. Nu ska jag börja bygga upp mig själv med rätt byggstenar. Hur länge ska jag vänta på den kompetensen? Just nu är google min bästa vän och min egen drivkraft. Kraft. Sparlåga. Hur länge kan man driva sig själv med en sparlåga?

Medan jag väntar får jag helt enkelt acceptera läget och börja vara snäll mot mig själv först och främst. Det är viktigt att vara snäll mot sig själv. Och jag är det inte. Not by far. Övning. Jag får se om det finns övningar man kan googla, hur man är snäll mot sig själv.

Idag ska jag besöka min hårfrisörska. Bli fin i håret igen, bara en sån sak, få en frisyr, lite schysst färg. Liten ytlig knuff framåt och uppåt. Alla bäckar små.

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Stänga ner gnällfabriken ett tag och luta mig tillbaka och…

Publicerad på

Hoppet stort, förväntningarna ännu större.

Ut med den gamla och in med det nya

2020 års betraktelser kommer tidigt detta år. Mest för att lusten faller på just nu och man vet aldrig om den kommer innan året är slut.
Ja vad ska man säga om tjugotjugo annat att det har varit ett väldigt märkligt år. 2019 var personligt ett jävla skitår och jag såg med stor optimism framemot 2020. En rund och bra siffra och jag skulle erövra året. Det gjorde jag inte utan Covid-19 tog året i sitt beslag och verkar stanna en bit in på nästa år. Det är med stor tillförsikt jag blickar framåt, för framåt är dit jag ska.

Hur som helst, nu ska jag blicka tillbaka på året. Det har mångt om mycket utan pandemin varit en förlängning av 2019. Jag mådde inte alls bra. Jag bar omrkring på en enorm ångest och utmattning av att min arbetsplats inte längre var den fantastiska arbetsplats jag entrade för sex år sedan. Ett dåligt ledarskap och en stor oförståelse drabbade mig stort och hårt. Jag upplevde precis samma utanförskap som jag gjorde under större delen av min skolgång, i stort sett hela men på gymnasiet blev jag större i min litenhet. Jag trodde aldrig att min arbetsplats skulle bli min mardrömsplats. Det slutade med att man knuffade ut mig, i min upplevelse på det fulaste sättet. Samtidigt som det var en en obehaglig och förintande process blev jag också fri. Denna ljuva frihet. Ingen motgång utan lärdom. Jag kommer aldrig igen släppa en kollega så nära inpå livet igen. Aldrig. Kollegor är inte vänner. Naivt av mig att tro. Kanske en cynisk lärdom men jag betalde ett högt pris och ännu ett kvitto på att vara väldigt selektiv med vilka som får kliva innanför min tröskel.
Jag lärde mig oceaner om mig själv. Mest mina svagheter och det är en styrka i sig. Man är ju aldrig starkare än sin svagaste länk så nu vet jag konkret vad jag ska arbeta med. Ledarskap är en annan sak jag lärde mig genom att uppleva dåligt ledarskap. Inte min egna utan den jag fick betrakta på nära håll. Den dalade framför mina ögon och det tog tid innan jag faktiskt drog upp rullgardinen och tvättade bort det rosa skimret.

Jag har släppt in två underbara människor i mitt liv under året och det finns en som sticker ut. Min själasyster. De bästa kaffestunderna har jag haft med henne. Våra samtal, fulla av värme och helt utan fördomar och dömande. Befriande. Hon är en juvel.

Det roligaste jag tar med mig från året är Isaberg. Den vi gjorde i maj. Vilket crew vi var och så roligt vi hade. Ett minne att bära med sig ett tag framöver.
Det bästa jag tar med mig är vår lilla cykelsemester från Båstad till Tylösand. Två dagar på hjul, en natt i tält, totalitär frihet i strålande väder. Det är otroligt vackert att cykla längst kusten, Kattegattleden som den heter. Jag och mannen fick alonetime och testa utrustningen för många framtid resor på två hjul och egen muskelkraft.
Danmark öppnade sina gränser och vi tog en en resa på två hjul med vår wizkid. Värme och strandhäng. Vi lagade mat på mitt gasolkök som dessutom är årets julklapp, jag fick den redan förra julen.
I princip så var alla turer med cykeln och vandringar med övernattning i naturen de finaste minnena jag tar med mig och förvarar nära mitt hjärta. Pandemin lockade fram friluftsaren i många av oss. Utomhus var sättet att umgås och det är något med att återgå till det primitiva och hålla sig sysselsatt med att ”överleva” för dagen. Andas frisk luft och andra intryck än sociala medier och den ständiga uppkopplingen till omvärlden.

Mitt skrivarrum är på plats och det är en trivsam plats. En liten oas i vårt hus som är under rekonstruktion. JA, vi köpte ju huset som vi hyrt i så många år. Äntligen blev huset vårt och vi kan landa i vårt hem på riktigt precis så länge vi behagar. Vårt lilla gatuhus i kvarteret jag alltid ville bo i som barn. Nu bor jag här.

Vad ska jag ta med mig in i 2021? Det är några löften jag ska infria och fortsätta jobba med mina svagheter.
Jag tar med mig att jag äntligen vågar älska någon med hela mitt hjärta. Det tog bara nästan 20 år och en nästan-skilsmässa. Uppvaknandet var brutalt men att få upptäcka kärleken på nytt med mitt livs kärlek. Jag är inte lätt att älska för jag har min rustning på och det är endast två som lever innanför den. Mina gurkor. En gurka fyller myndig och hon är flygfärdig och det skrämmer mig inte. Hon är sin egen och vågar gå sina egna vägar. Så nästa vecka blir det tårta och sånt men inte det firande vi hade hoppats på.
Kärlek tar jag med mig tillsammans med min förståelse och empati inför att vi alla har ett bagage vi bär på.

Vi lever bara det här livet och vi har dem vi har i våra liv. Livet och liven ska vi vårda ömt. Vi ska strössla av vår kärlek lite varstans, där den behövs som allra mest kan vi strössla lite mer. Våga fråga fråga hur någon mår. Våga be om hjälp. Sträck ut din hand. Dansa lite mer, skratta och ta dig inte dig själv på så stort allvar men se värdet av dig själv. Omge dig med dem som lyfter dig och lyft dem du har i din omgivning. Rätta till dina medystrars krona. Rätta till din egen krona och ta för fan ingen skit!

Klok Jul och ett hoppfullt nytt år!



Publicerad på

Skit i rätt sätt. Gör på ditt sätt.

Oj. Nu kommer det ett litet fredagsinlägg. Långt om länge. Jag får reservera för litet eftersom när jag väl börjar orda om något kan jag bli långrandig. Läs så långt du orkar.

Visst är det så att vi saknar och längtar efter alla inställda event, underhållning och input av olika slag i våra liv utanför skärmen. Idag fick jag privilegiet att lyssna in på en föreläsning med Christer Olsson. Denne man alltså, nu bubblar det i hela min kropp och knopp. Vilken härlig inspiration i denna tid. Den är grå och den är begränsande. Så en ynnest och som han gjorde det sen då. Det kändes aldrig digitalt hur nu digitalt kan kännas. Vi fick ställa frågor, sånt som man kanske håller inne med när man är IRL i en publik och man vill inte verka korkad. Min fråga handlade ju såklart om min ständige följeslagare P R O K R A S T I N E R I N G. Vad annars. Jag har skaffat mig en ny digital vän, vännen finns på riktigt men vi har börjat lära känna varann via den digitala världen och har samma mål i livet – hitta ett jobb. Så vi är jobbsökarkompisar och vi har dessvärre en gemensam följeslagare. Den på P. Tydligen ska man bara sluta ”senna” och börja träna på att bara göra. ”Senna” är att man hela tiden säger sen…sen kommer sällan. Så träning får det bli. En lista antar jag. En kort lista i taget. Man får vaar lite snäll mot sig själv och börja lite smått, man går ju inte på de tyngsta vikterna man inte orkar lyfta på gymmet, man får börja med lagom vikter. Ja lagom, jag vet ett mellanmjölksord, men vi lever ju i ett mellanmjölksland.

Det jag tar med mig allra mest som faktiskt tycks ha förföljt mig i veckan. Lite läskigt men insikter kan ju vara läskiga men befriande.
Tidigare i veckan hade jag en workshop och vi blev utkastade i små breakout rooms för att diskutera olika ämnen. Vi fick en övning där vi skulle visualisera att vi var ett hus med en trädgård och svara på frågan hur skyddad trädgården var från intrång, trädgården är din integritetszon. Jag ska inte gå in på mitt hus och trädgård men vad Ola sa, en ung man i min grupp. Han sa; Nellie, jag känner inte dig men för mig förefaller du som en person full av idéer, tusentals tankar och massor av positiv energi. Jag log. Underbart att få höra. Men så sa han; Men, Nellie du klankar ner på dig själv väldigt mycket.
Tystnad ett par sekunder och mitt smile wan no more. Jag svarade Ola att han slog huvudet på spiken och jag tackade honom för hans feedback.
Efter det här hade jag ett långt och härligt samtal med en av mina äldsta vänner på andra sidan pölen. Den stora pölen. Under det samtalet började mina reflektioner kring varför jag klankar ner på mig och hur omedveten jag är om att det sipprar ut. En stor och ganska tung insikt men värdefull.

Så, dagens föreläsning med Christer Olsson, han sa nåt, han sa att dina tankar läcker. Det du tänker om dig själv läcker ut. Och det var ju förmodligen så att jag tycktes läcka ut ”lite” av det under min workshop. Tillräckligt för att en random person skulle uppfatta det på en ganska kort tid. Faktum är att jag inte varit medveten om det alls. Jag vet däremot att jag är min egens största kritiker, finns inte en enda människa som kritiserar mig så hårt som jag gör. DET är jag medveten om, jag trodde ju i min enfald att det skedde bara inom mig. Men icke. Jag vet ju faktiskt också VARFÖR jag gör det. Helt simpelt att jag hellre förekommer än förekommas. En rätt sorglig tanke när jag tänker efter. Jag pratade om det med min vän på andra sidan pölen och det är ju tyvärr så att från så länge jag kan minnas har jag fått höra att jag är värdelös. I olika skepnader men av större delen av min omgivning. Det sätter sig ända in i märgen och manifisterar sig som en del av mig. Som en sanning. Jag har gjort andras sanningar till min sanning. Hur skruvat är inte det om man tänker efter med förnuftet.
En insikt som gör ont i hela mitt vuxna jag när jag tänker på mitt barn-jag. Var var alla vuxna människor då? Oj, mycket ilska som blåser upp nu, särskilt mot alla de vuxna under min barndom som deltog i att bryta ner ett barn. De kom i skepnader som grannar, lärare och föräldrar. Fy fan för dem! Och fy fan för att jag tillåtit det genomsyra mig tills denna dag.

Åter till den bubblande energi jag kände i dag. Det är den jag ska fokusera på och så får jag fokusera på rätt saker. För det du fokuserar på är det som växer. Det är några visdomsord jag tar med mig från Christer idag.

Säg vad du tänker. Tänk inte vad du säger. Tänk på vad du tänker.

In a world where you can be anything. Be kind.
Over and out.

Publicerad på

Direkt ur hjärtat för varje andetag

Jag skriver för att överleva. Inte överleva finansiellt utan i andetag och hjärtslag. Skrivandet har varit en stor del av mitt liv. Det började med dagböcker från det att jag hade förmågan att skriva, dvs skrivkunnighet utformat av skolan. Jag var usel på att skriva, länge. Min lärarinna i högstadiet skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om vad jag drömde om att bli. Författare.
Jag klottrade överallt men mest skrev jag brev till omvärlden. Jag ville ha en läsarkrets om än så bara en som läste det jag skrev. Med brev är det ju bara en mottagare men jag skrev ihärdigt till folk runt om i världen. Pennan till pappret var en drivkraft men också en enorm frihet. Jag skrev inget spektakulärt eller särskilt fantastiskt heller för den delen men jag skrev. För att överleva.

Samma sak idag. Jag skriver för att överleva. Ventilera och sortera tankar och känslor. Kanske har jag ett dolt mission om att upplysa någon om något. Mest om hur det är att vara min sorts människa. Kanske råka öka en förståelse eller om så bara väcka en liten tanke.
Jag skriver alltid med mitt hjärta. I bloggen redigerar jag aldrig min text och jag skriver inte om utan detta är autoskrivning direkt ut mitt hjärta. Jag vet inte var. det landar hos mina läsare men landar det i ett hjärta eller två är jag salig. Jag vill beröra. Kanske inte lika mycket uppröra men jag styr inte över mottagarens känslor, jag styr knappt över mina egna – men jag jobbar på det.

Det är ingen hemlighet att jag skulle vilja vara en publicerad skribent. Jag vill kunna kalla mig författare. Det är stort. Renat av gigantiskt. Idag är jag en publicerad skribent. Jag publicerar ju här men jag vill leva på det, skrivandet. Text i alla former. Beröra med ord på ett eller annat sätt, D E T är ett drömjobb för mig. Har ni ett sådant jobb skräpande i lådan så tar jag gärna det. Jag är inte blyg eller svår på det sättet. Men jag förstår, det är svårt att leva på skrivandet så nu får jag hålla till tåls med att överleva med mitt skrivande. Så länge ni läser slår mitt hjärta. Så länge ni läser andas jag.
Tack för att ni läser.

En liten kort update på livet. Jag har en massa ledig tid men jag sysselsätter mig rätt så bra. Utbildningar online, webbinarer och föreläsningar online. TRR håller mig sysselsatt. Mot min nya karriär. Jag skriver allt för lite och måste hitta ett mer disciplinerat sätt att få det gjort. Idag till exempel, jag sov allt för länge – you snooze you lose. Sant.
Dag för dag bygger jag upp mig själv igen. Jag är på en rätt bra plats ändå, jag är hoppfull och jag känner mig starkare.
Jag lät mig knäckas och brytas ner och jag kommer A L D R I G att tillåta någon att göra det igen.
Med detta är jag en viktig lärdom rikare, ett högt pris att betala men likt förbannat en lärdom.



Publicerad på

Renässans på gång

Besöket i Ystad var precis vad min kropp och själ behövde. Miljöombyte kan vara ovärderligt om än för en liten stund, särskilt i dessa tider när man mer eller mindre är låst till hemmet. Lätt att dagarna flyter ihop och gränsen mellan arbetsdag och ledig tid flyter ihop. Numera är min tid endast av dem lediga sorten. Inte bara den lediga sorten men också den läkande sorten.

Nu går det mesta tiden åt att vila men samtidigt i vilande position lägga pannan i djupa veck. Vad ska framtiden bära med sig? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill syssla med framöver i livet och nu ska jag lägga ihop pusselbitarna så att jag får jobba med det jag önskar och det jag brinner för.
Framåt är det viktigt att hitta min drömjobb och studsa upp ur sängen varje måndag morgon. Vad månne det vara?

Börja om på nytt. Födas på nytt känns kartagiskt. Den här sortens ovisshet (just nu) känns ganska spännande och lite kittlande. Jag tänker stort och drömmer vilt om att jag ska hitta D E T.
På tal om att drömma vilt, jag drömmer vilt om nätterna, om sånt som varit, om sånt jag slitit mig loss från eller snarare slitits loss ur. Jag känner mig färdig, vill inte ha besök från det nära förflutna om nätterna. Om nätterna vill jag besökas av allt det som komma skall, allt vackert och allt äventyrligt. Så äventyrligt som ett liv i dessa tider kan vara.

Det är N U jag har T I D och M Ö J L I G H E T att Ä N T L I G E N att utveckla mitt skrivande, att få tid men framförallt orken att skriva, skapa massor med text. Jag skulle förbanna mig för evigt om jag inte tog vara på den här tiden. Nu när jag äntligen börjar komma tillbaka till mänsklig skepnad igen. Den värsta depressionen har släppt greppet om mig och livet börjar ljusna. Ångesten är mer eller mindre bortblåst och jag börjar hitta mitt eget värde igen. Trots att jag blivit bortvald för att jag inte var stark nog som människa. Inte min förlust.

Det är min tid nu.