Vansinnesgråter. Hjärtat svämmar över.

En vecka. Om en vecka. Kommer jag att gråta. Vansinnesgråta. Jag tror att jag kommer att bryta ihop fullständigt. Det gör inget, det är bara jag som inte kan hantera så mycket känslor på en och samma gång. Det måste pysa ut och i detta sammanhang kommer det pysa ut i tårar. Kanske glädjevrål och att jag boxar på K. Min kollega K ska få se mig bryta hop fullständigt. Adele. I Köpenhamn. That’s why. Inte värre än så.

När jag satt på jobbet och såg biljetterna ta slut på 23 minuter efter ett par morgontimmar med bröstet full av förhoppningar, kändes det som luften gick ut mig och allt blev nattsvart. Jag blev bitter. Lite arg. Ville inte prata om det. Jag fick äntligen chansen att se henne live men den chansen rann mellan mina fingrar. Jag nästan dog. Hjärtsorg.

Jag kunde ändå aldrig släppa taget om hoppet. Och så hände det plötsligt. Bröstet fylldes av glädje och barn-på-julafton-som-får-exakt-vad-den-önskat-sig-känslan. Jag nästan sprack. Grät. Jag ville krama hela världen. Ringde min kollega K. Hon kunde heller knappt tro att det var sant. Och nu har vi dem, biljetterna i våra ägor. Nu är det verklighet. Vi ska få uppleva detta väsen. K och jag.

Jag har inte varit på en konsert på så länge, en sådan konsert man bara kan dö för att få uppleva. Jag dog nästan på REM, bokstavligt men jag kom undan med ett gäng brutna revben. Det var det värt, att få stå längst fram av 75000 pers. Roskilde 1995. Två somrar sen fick jag se mitt älskade Weeping Willows i min hemstad. Robyn i Malmö. U2 Ullevi. Eminem. New Kids on The block. De jag minns mest och som fastnat i mitt konserthjärta. I höst väntar Laleh.

Jag kommer att bryta ihop när hon sjunger Million Years Ago. Jag kommer inte kunna hålla inne känslostormen. Min absoluta favoritlåt med Adele. Jag kan inte ens lyssna på den här hemma utan att gråta. Bra låtar rör om och det svämmar över.

Jag är så otroligt tacksam för att jag får uppleva detta. Att jag fick möjligheten att köpa biljetterna av en annan kär kollega. Och jag är glad att jag får dela detta med fina fina kollegan K. Hon är en superstjärna.

En vecka…

 

Plötsligt händer det

Helgen. Fredag efter lunch styrde vi skutan mot Falköping och U16-mästerskap i volleyboll.

Jag hade ju helt klart mina förutfattade meningar om Falköping och jösses vad de blev besannade. Värst raggarbilkaravanen i lördags. Fast det var ju hur roligt som helst att se på. Tog bilder men det blev inga bra bilder så det är inte ens lönt att publicera dem här.

Ett litet pluttigt hotell med mycket personlig prägel, inte så typiskt hotellaktigt som annars. Trevligt. Helgen passerar snabbt trots att man sitter instängd i en hall med rätt så hög ljudnivå. Fantastisk volleyboll fick man se av en massa härliga ungdomar som verkligen brinner för det här.

Det bästa kom på lördagen. Ett sms. Jag får köpa 2 biljetter till Adeles konsert i Köpenhamn den 3:e maj. Lyckan total!! Jag blev utan i kön. De sålde slut på 23 minuter och sen dess har det var en nagel i ögat men snacka om tur. Jag är fullkomligt överlycklig. Om 14 dagar är jag alltså på plats. Jag, kollegan och Adele. Ska bli underbart.

Ny vecka som inte startade allt för bra. Men det tar sig. Lite krassligt med magen. Deffen pågår. Dag 16 idag. Av väldigt många. Många dagar.

 

 

Slå knut eller inte

Gräsänka. Hela veckan. Slår aldrig fel att när mannen är bortrest så har jag en triljard saker inbokade. Allt för att få mig att trolla med knäna men denna veckan trollas det inte. Inte det minsta utan jag avstår från allt istället. Sista gången på min älskade skrivarkurs i morgon, avstår, det var det tuffaste beslutet. Jag orkar inte slå knut på mig själv, det är det inte värt. På fredag avlöser vi varann. Mannen och jag.  Jag åker med andra barnet (tösen) till en stad mellan Vänern och Vättern, tror jag att det ligger i alla fall på ett mästerskap. En hel helg i en hall. Inte helt ovanligt i mitt liv. Sista på länge nu.

Deffen då? Jo, dag 10 avklarad idag. Jag är otroligt förvånad över mig själv. De där drivet jag har fått. Igår stod jag i affären och alla chokladkakor och godis vrålade mitt namn. Och sockersuget vaknade till liv med råge men jag lyckades ta mig ut ur affären utan att ha fallit för frestelsen. En klapp på axeln.

Längtar så förbannat tills semestern. Den kan inte komma fort nog den. Italien. Mitt älskade Italien. Känner sanden mellan tårna redan. Dagarna kan inte gå fort nog.

Nu är det dags att kypa ner i loppelådan. En ny dag i morgon.

 

 

Nothing much really.

Helgen kom och gick. Sådär bara. Underbart väder har vi fått. Ny stekpanna har jag fått. Äntligen! Och en ny vårparkas. Men den bästa gåvan är solen.

Snart avslutat dag sju på min deff. Reflekterade över den igår. Och idag. Jag är pigg. Var pigg på jobb både torsdag och fredag utan att få den där eftermiddagsdippen. Den är jobbig. Men det har jag alltså lyckats undvika och det vore ju fantastiskt om det fick fortsätta. Lyckan hade varit om man studsa ur sängen på morgonen. Kanske något man kan träna sig till?

Önskar att jag kom upp och iväg på morgonpromenader på morgonen före frukost och jobb. Önskar. Jobbar på det. Övar. Att komma upp. Inte lätt.

I morgon får man vakna till en ny vecka med nya möjligheter. Klyschigt. Men förmodligen sant.

Borde går ner och göra en sallad till min lunch i morgon. (äter inte enbart sallad) Men jag orkar inte. Så jag tänker att jag kan göra den på morgonen, men jag vet att jag i morgon bitti kommer förbanna mig för att jag inte gjorde den nu. Men jag orkar inte. Man lär sig inte fast man är snart fyrtio. Man och man, jag. Kanske bör tilläggas. Nåväl, vi ser hur morgondagen urartar.

Hoppas ni haft en fin helg. Nu tuffar vi genom kommande veckan.

Ha det.

 

En onsdag som många andra

Jaha. Alltså. Jag är lite hungrig. Kör lite Beach 2016. Så jag deffar. Aldrig deffat förr men nu har jag ju blivit en gymtok och nördar ner mig totalt. Tycker om att se resultat. Lite sådär resultatorienterad är jag. Så det känns skönt att ha styr på läget. Vet inte hur många Beach plus årtal man kört och totalt havererat. Jag har inte gjort en djupare analys av varför det blir så, kanske hade varit bra så att jag kanske lyckas bättre denna gången. Jag har ångrat mig varje gång dessutom, att jag inte var med dedikerad uppgiften. Så jag tänker att jag är lite mer beslutsam nu, jag har inget att förlora. Så jag deffar alltså. Inne på dag 3 nu. Lite kinkigt igår. Ville mest bara gråta. Särskilt på kvällen var jag sugen på grejer alltså. Allt möjligt. Har dessutom vabbat sedan tisdags. Rutinerna som inte ens hunnit sätta sig var helt kaos. Ätit mina måltider baklänges. I morgon blir det bra, tillbaka till arbetet och rutiner. Man måste ju älskar rutnätet man lever i.

Annars då? Lite sådär, bara en enda gång kvar på skrivarkursen. Jag hoppas innerligt att det blir någon slags fortsättning i någon form för det är fantastiskt givande. Älskar mina sushi torsdagar. Nu blir det slut på det. Fast det hade det ju blivit ändå. Sushi ingår inte i mitt rutnät just nu.

Lyckades med konststycket att skruva upp en spegel på väggen i vårt sovrum. Inte själva skruvandet utan mer att det händer. Många väggar här i huset som behöver ha lite pynt. Tavlor och grejs. Jag jobbar på det. Inredningslustan har legat i träda. Gymtoken kom och låste in inredaren långt in i en mörk källare.

Så är det med det. Livet tuffar på och för varje dag som går närmar jag mig fyrtio.

En sak som kanske kan förklara min ångest över åldern, båda mina föräldrar dog unga. Omedvetet kanske jag tänker att jag ska gå samma öde till mötes…en tanke bara. Obehaglig.

Nämen. Går och äter något som ingår i min plan. Sedan läsa lite.

Jag säger natti natti.

Kejsarens nya kläder

Var tvungen att googla på ålderskris. Det jag känner är alltså helt normalt. Inget ovanligt alls. I min värld tänkte jag att det var männen som krisade vid 40 och köper sig ett vrålåk och byter ut frun/sambon mot en yngre modell. Så hade jag sett det. Och att vi kvinnor krisar mer tidigare, runt 30 kring giftermål/barn och allt det där. Jag hade ingen kris vid 30. Inte vid 20 heller. Vid 20 levde jag loppan och ägnade mig åt det jag älskade mest i livet då. Innebandy. Vid 30 kan jag inte minnas så mycket identitetskris. Inte som nu, kopplat till en ålder eller en fas i livet.

Nu låter det som om det äter upp min värld, inte riktigt. Jag har en del att se framemot detta året. Lite resor. Italien i sommar. Och jag längtar. I detta land finns några av mina smultronställen och jag är så glad att vi åker dit i år igen. Nästa år blir det annat.

Men mellan varven funderar jag på det här med livskriser, identitetskriser och vart de kommer ifrån. Läser lite och sedan funderar jag ett tag till. Jag tänker inte att jag ska dras ner i en nedåtgående spiral utan mer acceptera det och kanske hitta ett sätt att förhålla sig till det här. Kanske till och med ett sätt att använda den på ett konstruktivt sätt. Lite det jag försöker reda ut här. Jag lider så värst av det här. Lite grann kaosartat är det men inte så blodigt än. Lite panikslagen blir jag när jag tänker på när mannen kommer in i den manliga krisen. Då kanske man bli utbytt. Kanske.

Så hur ska jag använda detta konstruktivt? Jag vet ju i mig själv att detta är en tid i förändring. Det kommer man inte ifrån. Eller man kan ju låta bli att förändras men man kanske ska anamma och förändras med tiden. Lite till det där bättre. Göra lite mer av det som man älskar och brinner för. Sluta upp och göra så mycket för alla andra hela tiden. Våga vara lite ego.

En sak som är sådär ytlig som jag vet jag vill förändra det är ju min stil. Min stil säger inget om mig. Fanns en tid i livet när jag hade en stil som var mer personlig. Lite mer jag. Sa lite grann om vet jag är. Jag gillar ju det där yttre, i alla fall när det gäller mode. Jag är ingen slav under modet med jag ser det som ett sätt att uttrycka mig. Precis som med mina texter jag skriver. Jag fick ett ryck i veckan och bad hårfrisörskan klippa av allt mitt hår. Nu har jag en liten tofs kvar på toppen.

Jag tycker om kläder. Och jag har kommit på mig själv att jag googlar runt,  just att hitta det jag gillar. Det som är lite mer jag. Som speglar den jag är på insidan. Vill ju att insidan ska matcha utsidan, trots alla skrynklor som nu lämnar spår i ansiktet. Jag har ju levt ett tag. Det måste ju få synas trots allt. Det går inte att förneka. Åldrandet.

En annan sak, vardagen. Är min största fiende. Jag har så svårt för vardagen. Svårt att acceptera att det är så det ska se ut. Det måste finnas ett sätt att festa till vardagen trots heltidsjobb och en massa måsten. Det måste finnas ett sätt. Ni som sitter inne med svar får mer än gärna dela med er. Det börjar med de små sakerna, jag vet. Nu när i går mot varmare och ljusare tider borde det vara enkelt tänker jag…måste googla lite på det. Google är bra. Älskar internet. Och jag tillhör en i massan som älskar sociala medier. Jag gör det även om min tonåring undrar varför jag har det. Ursäkta men finns ingen övre åldersgräns. Brukar jag skratta till svar. Inte uppskattat. Trehundrafemtiosex dagar kvar till jag är fyranolla.

 

 

Varför och därför.

Jag har inte bloggat på så bra. Jag tycker om formatet. Däremot har min blogg alltid varit lite spretig i sitt innehåll. Jag har inte haft en given struktur  på innehållet. Inte riktigt haft en klar bild på vad det är jag vill med den. Just därför har också skrivandet uteblivit,  för det har liksom tagit emot att skriva när jag inte haft hundra koll på vad det är jag vill berätta om på min blogg. Skriva ytliga träningsinlägg eller kanske ytliga inlägg om något annat. Något som egentligen inte säger så mycket om mig eller det som pågår innanför pannbenet. Det har varit en blockering för mig. Kliar ofta i fingrarna och jag vill skriva något och delar gärna med mig av det som inte är det absolut innersta. Det som jag kanske oftast håller helt och hållet för mig själv.

Jag raderade alla mina inlägg från min blogg med samma namn fast på annan portal. Har funderat länge på hur jag ska fortsätta i det här formatet, öppet inför alla som vill läsa att just läsa. Länge och hårt har jag funderat och nu är jag överens med mig själv om hur det ska vara. Jag vill hålla det personligt, jorå, kommer bli en hel del ytligt skit också, jag är bitvis ytlig person. Tycker om yta men innanför ytan ska det gärna finnas ett djup. Jag vill dela med mig av båda. En människa är ju sällan endimensionell. Anser jag. Vi har många lager, som löken. Många bottnar och vi går igenom så många faser under våra liv.

Jag är inne i en jobbig fas just nu. En kris. Än så länge håller den sig på en nivå som är hanterbar men den lämnar ju mig inte helt oberörd. Jag har en ålderskris, tror jag. Om 357 dagar fyller jag 40. Det är för mig helt obegripligt och jag är inte helt överens med det. Inte det minsta. De jag ser i spegeln stämmer inte med det som jag speglar inåt. Fyllde nyligen år, 39, sista året som trettionågonting. Ingen ålder egentligen. Jag vet inte vad ålderskrisen beror på. Jag är gift, han är fantastisk på de flesta vis med sina brister. Vi har våra barn. En som kommit upp i tonåren. Skit läskigt. En blivande åttaåring som utmanar mig varenda dag. Jag har ett jobb där jag trivs. Knäppa kollegor men älskar dem. Vi har roligt. Jag är inte ute efter karriär. Så jag är ingen streber och känner att jag måste komma vidare där, även om jag gärna utvecklas och ta mig framåt inom jobbet. Jag vill skriva. Det vill jag. Jag skulle önska att jag var en läst skribent. Att jag skulle kunna underhålla eller beröra med mina texter. Historier eller betraktelser.

Jag vet inte varifrån min ålderskris kommer. Om den nu ens är kopplad till ålder. Kanske bara en kris just här, nu innan fyrtio. Jag sitter still i båten och bloggar om det. Det som sker i mitt liv, i min kris. Och hur man kanske kan hantera den och komma ur den. Eller bara lära sig att leva med den.

Kris låter så dramatiskt. Fullt så dramatiskt är det inte mer än lite kaos på insidan. Har inte gått och köpt mig ett vrålåk eller så. Än.

Så bloggen, ja den får handla om livet runt fyrtionågonting. Allt som händer och sker innanför och runtom. Som en dagbok, som jag öppnar upp till den som vill läsa.