Kejsarens nya kläder

Var tvungen att googla på ålderskris. Det jag känner är alltså helt normalt. Inget ovanligt alls. I min värld tänkte jag att det var männen som krisade vid 40 och köper sig ett vrålåk och byter ut frun/sambon mot en yngre modell. Så hade jag sett det. Och att vi kvinnor krisar mer tidigare, runt 30 kring giftermål/barn och allt det där. Jag hade ingen kris vid 30. Inte vid 20 heller. Vid 20 levde jag loppan och ägnade mig åt det jag älskade mest i livet då. Innebandy. Vid 30 kan jag inte minnas så mycket identitetskris. Inte som nu, kopplat till en ålder eller en fas i livet.

Nu låter det som om det äter upp min värld, inte riktigt. Jag har en del att se framemot detta året. Lite resor. Italien i sommar. Och jag längtar. I detta land finns några av mina smultronställen och jag är så glad att vi åker dit i år igen. Nästa år blir det annat.

Men mellan varven funderar jag på det här med livskriser, identitetskriser och vart de kommer ifrån. Läser lite och sedan funderar jag ett tag till. Jag tänker inte att jag ska dras ner i en nedåtgående spiral utan mer acceptera det och kanske hitta ett sätt att förhålla sig till det här. Kanske till och med ett sätt att använda den på ett konstruktivt sätt. Lite det jag försöker reda ut här. Jag lider så värst av det här. Lite grann kaosartat är det men inte så blodigt än. Lite panikslagen blir jag när jag tänker på när mannen kommer in i den manliga krisen. Då kanske man bli utbytt. Kanske.

Så hur ska jag använda detta konstruktivt? Jag vet ju i mig själv att detta är en tid i förändring. Det kommer man inte ifrån. Eller man kan ju låta bli att förändras men man kanske ska anamma och förändras med tiden. Lite till det där bättre. Göra lite mer av det som man älskar och brinner för. Sluta upp och göra så mycket för alla andra hela tiden. Våga vara lite ego.

En sak som är sådär ytlig som jag vet jag vill förändra det är ju min stil. Min stil säger inget om mig. Fanns en tid i livet när jag hade en stil som var mer personlig. Lite mer jag. Sa lite grann om vet jag är. Jag gillar ju det där yttre, i alla fall när det gäller mode. Jag är ingen slav under modet med jag ser det som ett sätt att uttrycka mig. Precis som med mina texter jag skriver. Jag fick ett ryck i veckan och bad hårfrisörskan klippa av allt mitt hår. Nu har jag en liten tofs kvar på toppen.

Jag tycker om kläder. Och jag har kommit på mig själv att jag googlar runt,  just att hitta det jag gillar. Det som är lite mer jag. Som speglar den jag är på insidan. Vill ju att insidan ska matcha utsidan, trots alla skrynklor som nu lämnar spår i ansiktet. Jag har ju levt ett tag. Det måste ju få synas trots allt. Det går inte att förneka. Åldrandet.

En annan sak, vardagen. Är min största fiende. Jag har så svårt för vardagen. Svårt att acceptera att det är så det ska se ut. Det måste finnas ett sätt att festa till vardagen trots heltidsjobb och en massa måsten. Det måste finnas ett sätt. Ni som sitter inne med svar får mer än gärna dela med er. Det börjar med de små sakerna, jag vet. Nu när i går mot varmare och ljusare tider borde det vara enkelt tänker jag…måste googla lite på det. Google är bra. Älskar internet. Och jag tillhör en i massan som älskar sociala medier. Jag gör det även om min tonåring undrar varför jag har det. Ursäkta men finns ingen övre åldersgräns. Brukar jag skratta till svar. Inte uppskattat. Trehundrafemtiosex dagar kvar till jag är fyranolla.