Andra sidan häcken

Jag funderar på det ofta.

Min pappa, han tvekade länge på huruvida han skulle gå i pension redan vid 62 eller om han skulle vänta till han blev 65. Oftast grundar sig det beslutet i det finansiella liksom för min pappa men till slut bestämde han sig, det skulle fungera att pensionera sig redan vid 62. Han hann aldrig fylla 62. 3 månader innan sin 62-års dag slutade hans hjärta att slå. Jordelivet var till ända.

Stor sorg och många många tankeställare. Sorgen bär man med sig i sitt hjärta resten av livet, inget som försvinner. Den blir en följeslagare i livet men man lära sig leva med den. Det blir lättare dag för dag. Och när jag äntligen lärt mig leva med den och acceptera förlusten…kom nästa sorg. En arbetsam sorg som hängde kvar i många år. Alla tankeställare drunknade i den. Allt jag skulle göra innan det blev försent. Drunknade.

Nu från andra sidan häcken, känner jag lusten, behovet av klyschan: live life to the fullest. Jag vill inte ångra att jag inte… jag vill inte se tillbaka i livet och ångra chanserna jag inte tog.

Jag funderar på det ofta. Men jag tror att det är dags att sluta fundera och göra.

 

 

Ut ur dvalan

Sol. Underbart. Man kan äntligen släppa ner axlarna. Och jag har börjat räkna dagarna till vi drar till mitt älskade Italien.

Pratade med en av de bästa vänner man kan ha. Hon bor på en annan kontinent vilket är riktigt trist men vi hörs ofta. Fast ibland hade det varit underbart att ha henne tvärs över bordet. Prata på om allt och inget, som vi alltid gör. Saknar det.

Tösen kom hem med ett SM-guld i söndags. Hur stolt är man inte då? Volleyboll. Fantastiskt och är det några som är värda det guldet är det just det gänget. Fasen vad de har slitit. Dessutom sista gången de fick spela i den ålderskategorin. Typiskt när jag för en gångs skull väljer att stanna hemma. Kanske just därför det gick så bra.

Två dagar i dvala föder idéer, mycket skumt att man i feberdimma hittar idéer värda att ta på allvar. Fantastiskt. Ett nytt skrivprojekt föddes. Så nu ska jag bara fixa till en skrivarhörna här hemma. Den platsen har inte fötts här än, skriver från en provisorisk plats men vill ha en lite mer inspirerande plats.  Loppis. Berättar mer om projektet när jag kommit igång. Vill inte att idén seglar iväg utan mig.

Börjat skriva dagbok. Gjorde jag som ung. Tror jag började i andra klass och slutade någon gång på gymnasiet och sedan har det varit rätt sporadiskt i vuxenlivet för att helt upphöra. Nu återupptar jag det. Otroligt befriande att bara skriva av sig. Helt privat. Allt och inget.

Slarvat lite med gymmet. Inte helt nöjd med det. Så det får jag ändra på. Gymmet efter jobbet i morgon. Fredagsfys. Lägger i en lite högre växel. Till hösten blir det allvar.

Nu ska jag förverkliga mitt skrivande. Hitta tiden och platsen. Inspirationen finns.

Må väl vänner.

Stora frågor. Livsomvälvande svar.

Veckan som passerat har verkligen varit berg och dalbana. Veckan är ännu inte över men ni fattar.

Tisdagen helt klart veckans höjdpunkt. Adele. Magiskt. Det var som jag trodde men ändå inte. Jag anade att jag skulle bli sprängfylld av alla möjliga känslor. Hennes låtar är små berättelser ur mitt liv. Jag vet att hon skrev dem ur sitt liv men de hittar berättelser ur mitt. Jag reser runt i tid och rum när jag lyssnar. På konserten tappade jag andan då och då eftersom jag inte kan gråta. Inte med 10 000 människor omkring mig. Det finns en gråtspärr. Ändå gången inte gråtspärren fungerar är när jag är arg. Nästan inga spärrar fungerar då. Så jag tappade andan då och då under hennes låtar. Otroligt. Att få uppleva allt detta live. Henne. Nej. Inga ord kan beskriva konserten. Jag kan inte ens försöka göra det rättvist. Jag kan inte heller vara objektiv. Det var en magisk tisdag. Följt av en trött onsdag och en tung torsdag.

I torsdags skulle mamma fyllt 65. Och det är så orättvist att hon inte är här hos oss och bjuder på jordgubbstårta. Att hon inte får vara här och tampas med livet. Hon var ung när de tog henne från oss. Sorgen. Jag låter den ta plats bestämda dagar. Ibland överraskar den men för de mesta är vi överens om vilka dagar vi umgås. Jag och sorgen. Alla minnen. Fortfarande svårt att se på bilder med mamma. Och pappa för den delen. Jag har inte raderat mamma från min mobil. Alltså henne nummer. Jag tycker det är fint att hon finns där.

Solen är äntligen här. Med värmen. Spenderade ett par timmar igår med en av de finaste vänner man kan ha. Man måste inte förklara allt. Utan vi nickar i samförstånd. Inga onödiga detaljer. Inga goda råd. Alla alternativ har vi redan tänkt tusen gånger. Vi drömmer. Finns ingen som är som han. Min bundsförvant sedan ungdomens dagar. Min förlängda familj.

Frågorna är många. Inga svar ännu men jag jobbar på det. Det här med så kallade kriser. Som kommer med ålder och erfarenhet. Är det så här det ska vara? Är det, det här jag vill syssla med resten av livet? Vad är det jag egentligen vill? Vart är jag på väg? Breda frågor. Stora frågor. Frågor som kan splittra familjer. Kasta om liv. Ställa allt på sin spets. Till och med dränka en och en annan. Förändring. Ingen förändring. Bitterhet. Jag vill inte bli bitter. Vägrar.

Svaren får jag ändå inte idag så jag kan lika gärna ge mig ut på tur med min tantcykel. Lufta tankarna.

Man är ju en bit modellera egentligen

Ibland blir man bara matt. Kroppen säger ifrån. Halsen gör ont. Feber. Ont överallt. Helt naturligt då att bara lägga sig platt.

Ibland är anledningarna helt andra. Onödigt tjafs. När man egentligen drar åt samma håll men det går liksom inte fram. Man vill det som är det bästa och man sliter och man stöter på hinder efter hinder. Man kan lägga sig platt då också. Vilja i alla fall.

Kanske var det en kombo av båda tingen. Jag vet inte men det känns bättre nu. Nytt fokus.

Frisk igen. Hade inte riktigt tid att bli sjuk. Sängliggande. Mycket att göra. Gräsänkling och barnen behöver mina tjänster. Men i fredags tog det slut. Stopp. La mig pall. Fick bli soffan så barnen och jag i min feberdimma kunde kolla på fredags-TV. Länge sedan jag somnade på soffan. Händer i princip aldrig. Måste vara vansinnigt trött eller riktigt sjuk för att det ska ske. Men så var det.

Valborgsfirandet hotat. Men en liten shoppingtur på staden under lördagen botade. Fint. Så vi firade lite Valborg trots allt, hos vänner.

Tillbaka till normala rutiner igen. Ordningen snart återställd. Rutiner? Aldrig trodde jag att jag skulle tycka om rutiner. Leva inrutat. Jo men, i vardagen är det ganska skönt för att sedan under helger och semestrar måla utanför. Jag trodde aldrig…aldrig att jag var en vän av rutiner. Det fina med livet, vi formas. Omformas. Formas om. Längs med vägen. Otroligt.