Man är ju en bit modellera egentligen

Ibland blir man bara matt. Kroppen säger ifrån. Halsen gör ont. Feber. Ont överallt. Helt naturligt då att bara lägga sig platt.

Ibland är anledningarna helt andra. Onödigt tjafs. När man egentligen drar åt samma håll men det går liksom inte fram. Man vill det som är det bästa och man sliter och man stöter på hinder efter hinder. Man kan lägga sig platt då också. Vilja i alla fall.

Kanske var det en kombo av båda tingen. Jag vet inte men det känns bättre nu. Nytt fokus.

Frisk igen. Hade inte riktigt tid att bli sjuk. Sängliggande. Mycket att göra. Gräsänkling och barnen behöver mina tjänster. Men i fredags tog det slut. Stopp. La mig pall. Fick bli soffan så barnen och jag i min feberdimma kunde kolla på fredags-TV. Länge sedan jag somnade på soffan. Händer i princip aldrig. Måste vara vansinnigt trött eller riktigt sjuk för att det ska ske. Men så var det.

Valborgsfirandet hotat. Men en liten shoppingtur på staden under lördagen botade. Fint. Så vi firade lite Valborg trots allt, hos vänner.

Tillbaka till normala rutiner igen. Ordningen snart återställd. Rutiner? Aldrig trodde jag att jag skulle tycka om rutiner. Leva inrutat. Jo men, i vardagen är det ganska skönt för att sedan under helger och semestrar måla utanför. Jag trodde aldrig…aldrig att jag var en vän av rutiner. Det fina med livet, vi formas. Omformas. Formas om. Längs med vägen. Otroligt.