Pizza, svunna tider och ett kallt Paris

Bråda tider. Hell week. Ungefär så kan man summera det. Och inte blev det bättre när jag idag insåg att det inte är den siste på fredag utan redan på torsdag. Jag hade ju planerat mitt jobb så bra. Det sprack. Så nu får jag jobba järnet. I hundratjugo.
Dessutom försov jag mig i morse. Satan vad gott jag sov i natt. Sjukt gott. Obeskrivligt gott. Och lite för länge.

Inser nu när jag tittar lite försiktigt i backspegeln att jag ägnat mig väldigt lite åt sådant som gör mig väldigt glad. Näsan över vattenytan ett tag nu. Det svider en smula i själen. Lite ur fokus kan man säga. Nåväl, med  lite insikt kommer man ju en bra bit så nu är det till att återta mitt fokus och återgå till dessa stunder av; do more of what makes you happy stuff. Fast först väntar en efterlängtad semester. Ett kärt återbesök till en plats där jag lämnade en liten bit av mitt hjärta.

Jag tillhör ju en av dem som packar dagen innan jag åker. Ibland om det funkar på morgonen. Beror ju på vilken tid man måste bege sig. Förr i tiden så kunde jag packa en vecka innan jag åkte. När jag skulle tågluffa som 19-åring packade jag nog fjorton dagar innan. En resa jag skulle vilja göra om. Tågluffa. Det var frihet på en biljett. Hela Europa vid mina fötter.
En tidig morgon utanför La Gare du Nord i Paris åt vi frukost. Ett kyligt Paris. Vi, jag och reskompisen E, gick in på tågstationen för att kolla väderleksrapporten. Portugal skulle ha sol och värme. Så vi bestämde oss för det. Vi fick ett par timmar att slå ihjäl i Paris. Innan vi klev på resan på 24h till Lissabon. Tåg igenom hela Spanien. Människor av och på. Amerikaner som på största allvar trodde att vi hade isbjörnar på gatorna. Givetvis lät vi dem tro att det var så. Det var tider det.

Men just nu räknar jag dagarna tills jag ligger på en av mina favoritstränder och mumsar pizza.

 

Söndag full av saknad.

Igår. Min dag igår var helt oplanerad och det var bestämt så. Mannen åkte iväg med barnen. Egen tid. Ensam i vårt hem. Helt planöst. Vaknade upp av ett samtal. Ett samtal med en fråga om jag vill ta tåget till Malmö. Där mitt liv hade sin början. Jag fick lov att fundera. Inga förhastade beslut om hur jag skulle spendera mina ensamma timmar. Men det blev till slut en tågresa till Malmö. Jag föddes där. Levde mina första sex år där. Jag har ändå inga band som knyter mig samman med staden. Jag känner ingenting. Jag kan inte ens känna en gnutta nostalgi. I have no feelings for Malmö what so ever.

På kvällen satt vi på kajkanten i nyhamn och drack vin. Pratade och pratade. Efterlängtat samtal om livet. Hjärtat och drömmar. Han är en av mina allra bästa vänner. Han känner mig från förr. Sen länge. Sett mig växa upp. Vi växte upp sida vid sida. Han är den familj jag aldrig fick med blodsband.

Idag saknar jag alla som inte är här hos mig. Jag satt på ett kafé tidigare idag. Jag skrev ett brev. Till någon som jag saknar sanslöst mycket. Ytterligare en som växt upp med mig, sida vid sida. Vi har sett allt och sagt allt. Vi har inga gränser för vad vi kan prata om. Och idag vill jag att hon kommer hem. Hit här, där jag tycker att hon hör hemma. Egoistiskt av mig. Men i saknad är man sällan rationell i sina önskningar. Önskar att vi kunde bege oss ut på en cykeltur, som vi gjorde som barn. Cyklade omkring. Upptäcksfärd. La oss på gräset och pratade om framtiden. Nu vill jag cykla igen. Att vi lägger oss i gräset och pratar om baktiden. Minnen. Historia.
Ända sedan jag blev föräldralös blev historien om oss viktig. Betydelsefull. Mina föräldrar roade mig ofta med att berätta om det som varit. Hur jag var som barn. Allt sådant som jag omöjligt kan minnas. Nu är deras berättelser bara minnen och jag inte fråga någon längre. Det gör ont.

Idag saknar jag allt. Allt som varit. Skratta med min mamma. Det blev så tokigt ofta med min mamma. Så vi skrattade åt tokigheterna. Det vara saker som hon tänkte och sa. Och jag kan i skrivande stund inte minnas en enda grej vi skrattade åt. Jag har glömt bort hur hon skrattade. Jävla skit.

En sådan söndag. Så jag botar min saknad med att ställa i ordning sakerna här hemma. Det är stökigt. Rörigt. Och jag kan inte tänka då. Familjen väntas hem om ett par timmar så det vore väl trevligt om de kom till ordning och reda. Att städa är balsam för själen. Sorterar mina känslor. Dammar av. En liten befrielse. Rening.

Jag avslutar nog min söndag med en jättelång promenad. Och en bok tills jag somnar. Skaffat en drös nya.

En sådan söndag. Saknar allt fanimej.

 

De ska ta över världen

Där stod de. De där maktgalna.

Tänkt dig lite blågrå himmel. Massor massor med barn från olika håll och åldrar, i alla fall från förskolan till sexan. De samlades idag förväntansfulla inför denna dag. Sista skoldagen. Sen, sommarlov. Ledighet från skolan i hela nio veckor.

Klass för klass gick de upp på scenen för att skandera. Sjunga ut och sjunga in. Min son, en blåögd lintott i sin blåvitrandiga skjorta, att se honom gjorde hela mitt hjärta varmt. Jag är så blödig. Bara att se honom, på sin sista skoldag, kastade mig många år tillbaka i tiden då det var jag. Sommarlovet kliade på min rygg. Förväntningarna. Skrapsår på knän och cykelturer till  oändliga äventyr. För ett barn.

Efter att några klasser sjungit sitt, blev det deras tur. De där maktgalna förstaklassarna. Min sons klass och parallellklass. Jag hade ju hört namnet på låten de skulle framföra men jag hade noll koll. Trots att jag borde ha koll så hade jag inte det.

Upp klev de på scenen. Jag reste mig upp. Jag vill se och ta in allt. Min son gömde sig längst bak.

”Vad var det vi sa, när vi sträckte ut våra armar, vad var det vi sa, när vi två tittade ut ifrån berget, vad var det vi skrek när drömmar bar oss bortom stan, å en dag ska vi härifrån”

Kände igen mig lite och tänkte att vart bär det hän nu?…och så klämde de i från tårna. 7-8 åringarna…

”vi sa: vi ska ta över, vi ska ta över världen, vi ska bli stora”…

De tog varandras händer och lyfte dem upp i skyn och fortsatte…

”vi ska bli mäktiga, ha ha och vi ska göra jorden hel ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada varandra mer och vi ska slåss
ja, vi ska slåss mot Goliatså tro på mig för jag vet att
du är modigast”…

Och mitt hjärta brast. Tårarna trängde sig på och jag fylldes av hopp. Och jag trodde på allt vad de sjöng. Jag köpte allt vad de små maktgalna förstaklickarna skanderade. De ska ta över världen. Och de ska slåss mot Goliat. De vill bara att vi tror på dem, så jag tänker vara modig och tro på dem, att med dem blir världen en bättre plats.

Med allt som sker runt om i världen. All ondska. Allt vansinne så kunde inte klass 1A och klass 1B valt en mer passande låt att sjunga än Lalehs Goliat Jag önskar så att jag hade haft en bild jag kunde lagt upp på dessa barn där de håller varandras händer uppsträckta när de berättar att de ska ta över världen. De ska bli mäktigast. Dessa små människor. Jag tror bannemig att detta var den bästa sång eller framträdande jag någonsin sett på en skolavslutning. Och den högg tag i mig. Och det var inte bara mina ögon som var vattniga. Jag kommer för alltid att minnas denna sång. De där maktgalna förstaklassarna, vilka underbara små människor som egentligen är så stora.

Lyssna på låten. Bara gör det.

Vad skulle du valt?

Jag är glömsk. Behöver ofta påminnas.

Jag lovade mig själv att under 2016 utmana mig själv. Kliva ur bekvämlighetszonen. Jag har inte haft en plan för hur det skulle ske eller se ut men jag kan identifiera situationerna när jag står i dem.  Att flyga är en sak jag känner stort obehag för. Skräck rent av. För någon som aldrig upplevt denna sorts rädsla kan aldrig förstå den. I onsdags bar det iväg med flyg. Med kollegorna. Och där ställdes jag inför två rädslor i en. Rädslan för att flyga och rädslan för att visa min rädsla. Inför vänner och familj är det okej för att krama om en bekant arm är okej men att kanske spontant grabba tag i en kollegas arm i panik…

Flygresan ner till Budapest gick bra. Jag var lugn och greps aldrig av panik. Kände mig trygg. Hemresan var precis tvärtom. Kände hur rädslan växte sig större och större på flygplatsen och jag försökte andas och lugna ner mig men till slut kom frågan från en kollega och då brast det. Tårar. Jag har i hela mitt liv avskytt att gråta inför andra. Jag vet inte varför det är så, det bara är så. Jag skäms för att gråta. Jag visar heller sällan mina innerliga känslor. Jag förhåller mig neutral. Så gott det går. I alla fall när det kommer till ömhet och kärlek. Svårt. Så jag grät. Och jag blev arg på mig själv för att jag grät. Det fina i allt det här är att jag har två otroligt fina kollegor som står mig lite närmare än de andra och plötsligt kändes det lite okej att gråta. Inte allt för mycket men lite lagom gråt. Hela den här situationen spelas upp om och om igen för mig idag och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till ”filmen”. Att merparten av mina arbetskamrater har sett ett mänskligt beteende. Att jag visade mig vara helt mänsklig. Visa min rädsla. Och den valde sig att ta sig i uttryck i tårar.

F.E.A.R. – has two meanings.

Forget Everything And Run OR Face Everything And Rise. Ditt val. 

Så jag tänker att jag ska sluta vara rädd för att visa att jag är mänsklig. I alla fall i små kliv, låta andra se att jag bara är en människa som alla andra. Jag tänker mig att det torde vara i sin ordning. Att vara människa. Men styrkor. Och svagheter.

En annan sak som jag lovade mig själv var att skriva mer. Ett löfte jag måste hålla. För det är bara för min skull. Ingen annans. Resan till Budapest med jobb, den inspirerade mig mer än jag vågat hoppats på. Växa genom möten.

Så nu ska jag växa. Och skriva. Mycket mer än jag gör.