Vad skulle du valt?

Jag är glömsk. Behöver ofta påminnas.

Jag lovade mig själv att under 2016 utmana mig själv. Kliva ur bekvämlighetszonen. Jag har inte haft en plan för hur det skulle ske eller se ut men jag kan identifiera situationerna när jag står i dem.  Att flyga är en sak jag känner stort obehag för. Skräck rent av. För någon som aldrig upplevt denna sorts rädsla kan aldrig förstå den. I onsdags bar det iväg med flyg. Med kollegorna. Och där ställdes jag inför två rädslor i en. Rädslan för att flyga och rädslan för att visa min rädsla. Inför vänner och familj är det okej för att krama om en bekant arm är okej men att kanske spontant grabba tag i en kollegas arm i panik…

Flygresan ner till Budapest gick bra. Jag var lugn och greps aldrig av panik. Kände mig trygg. Hemresan var precis tvärtom. Kände hur rädslan växte sig större och större på flygplatsen och jag försökte andas och lugna ner mig men till slut kom frågan från en kollega och då brast det. Tårar. Jag har i hela mitt liv avskytt att gråta inför andra. Jag vet inte varför det är så, det bara är så. Jag skäms för att gråta. Jag visar heller sällan mina innerliga känslor. Jag förhåller mig neutral. Så gott det går. I alla fall när det kommer till ömhet och kärlek. Svårt. Så jag grät. Och jag blev arg på mig själv för att jag grät. Det fina i allt det här är att jag har två otroligt fina kollegor som står mig lite närmare än de andra och plötsligt kändes det lite okej att gråta. Inte allt för mycket men lite lagom gråt. Hela den här situationen spelas upp om och om igen för mig idag och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till ”filmen”. Att merparten av mina arbetskamrater har sett ett mänskligt beteende. Att jag visade mig vara helt mänsklig. Visa min rädsla. Och den valde sig att ta sig i uttryck i tårar.

F.E.A.R. – has two meanings.

Forget Everything And Run OR Face Everything And Rise. Ditt val. 

Så jag tänker att jag ska sluta vara rädd för att visa att jag är mänsklig. I alla fall i små kliv, låta andra se att jag bara är en människa som alla andra. Jag tänker mig att det torde vara i sin ordning. Att vara människa. Men styrkor. Och svagheter.

En annan sak som jag lovade mig själv var att skriva mer. Ett löfte jag måste hålla. För det är bara för min skull. Ingen annans. Resan till Budapest med jobb, den inspirerade mig mer än jag vågat hoppats på. Växa genom möten.

Så nu ska jag växa. Och skriva. Mycket mer än jag gör.