Söndag full av saknad.

Igår. Min dag igår var helt oplanerad och det var bestämt så. Mannen åkte iväg med barnen. Egen tid. Ensam i vårt hem. Helt planöst. Vaknade upp av ett samtal. Ett samtal med en fråga om jag vill ta tåget till Malmö. Där mitt liv hade sin början. Jag fick lov att fundera. Inga förhastade beslut om hur jag skulle spendera mina ensamma timmar. Men det blev till slut en tågresa till Malmö. Jag föddes där. Levde mina första sex år där. Jag har ändå inga band som knyter mig samman med staden. Jag känner ingenting. Jag kan inte ens känna en gnutta nostalgi. I have no feelings for Malmö what so ever.

På kvällen satt vi på kajkanten i nyhamn och drack vin. Pratade och pratade. Efterlängtat samtal om livet. Hjärtat och drömmar. Han är en av mina allra bästa vänner. Han känner mig från förr. Sen länge. Sett mig växa upp. Vi växte upp sida vid sida. Han är den familj jag aldrig fick med blodsband.

Idag saknar jag alla som inte är här hos mig. Jag satt på ett kafé tidigare idag. Jag skrev ett brev. Till någon som jag saknar sanslöst mycket. Ytterligare en som växt upp med mig, sida vid sida. Vi har sett allt och sagt allt. Vi har inga gränser för vad vi kan prata om. Och idag vill jag att hon kommer hem. Hit här, där jag tycker att hon hör hemma. Egoistiskt av mig. Men i saknad är man sällan rationell i sina önskningar. Önskar att vi kunde bege oss ut på en cykeltur, som vi gjorde som barn. Cyklade omkring. Upptäcksfärd. La oss på gräset och pratade om framtiden. Nu vill jag cykla igen. Att vi lägger oss i gräset och pratar om baktiden. Minnen. Historia.
Ända sedan jag blev föräldralös blev historien om oss viktig. Betydelsefull. Mina föräldrar roade mig ofta med att berätta om det som varit. Hur jag var som barn. Allt sådant som jag omöjligt kan minnas. Nu är deras berättelser bara minnen och jag inte fråga någon längre. Det gör ont.

Idag saknar jag allt. Allt som varit. Skratta med min mamma. Det blev så tokigt ofta med min mamma. Så vi skrattade åt tokigheterna. Det vara saker som hon tänkte och sa. Och jag kan i skrivande stund inte minnas en enda grej vi skrattade åt. Jag har glömt bort hur hon skrattade. Jävla skit.

En sådan söndag. Så jag botar min saknad med att ställa i ordning sakerna här hemma. Det är stökigt. Rörigt. Och jag kan inte tänka då. Familjen väntas hem om ett par timmar så det vore väl trevligt om de kom till ordning och reda. Att städa är balsam för själen. Sorterar mina känslor. Dammar av. En liten befrielse. Rening.

Jag avslutar nog min söndag med en jättelång promenad. Och en bok tills jag somnar. Skaffat en drös nya.

En sådan söndag. Saknar allt fanimej.