Pizza, svunna tider och ett kallt Paris

Bråda tider. Hell week. Ungefär så kan man summera det. Och inte blev det bättre när jag idag insåg att det inte är den siste på fredag utan redan på torsdag. Jag hade ju planerat mitt jobb så bra. Det sprack. Så nu får jag jobba järnet. I hundratjugo.
Dessutom försov jag mig i morse. Satan vad gott jag sov i natt. Sjukt gott. Obeskrivligt gott. Och lite för länge.

Inser nu när jag tittar lite försiktigt i backspegeln att jag ägnat mig väldigt lite åt sådant som gör mig väldigt glad. Näsan över vattenytan ett tag nu. Det svider en smula i själen. Lite ur fokus kan man säga. Nåväl, med  lite insikt kommer man ju en bra bit så nu är det till att återta mitt fokus och återgå till dessa stunder av; do more of what makes you happy stuff. Fast först väntar en efterlängtad semester. Ett kärt återbesök till en plats där jag lämnade en liten bit av mitt hjärta.

Jag tillhör ju en av dem som packar dagen innan jag åker. Ibland om det funkar på morgonen. Beror ju på vilken tid man måste bege sig. Förr i tiden så kunde jag packa en vecka innan jag åkte. När jag skulle tågluffa som 19-åring packade jag nog fjorton dagar innan. En resa jag skulle vilja göra om. Tågluffa. Det var frihet på en biljett. Hela Europa vid mina fötter.
En tidig morgon utanför La Gare du Nord i Paris åt vi frukost. Ett kyligt Paris. Vi, jag och reskompisen E, gick in på tågstationen för att kolla väderleksrapporten. Portugal skulle ha sol och värme. Så vi bestämde oss för det. Vi fick ett par timmar att slå ihjäl i Paris. Innan vi klev på resan på 24h till Lissabon. Tåg igenom hela Spanien. Människor av och på. Amerikaner som på största allvar trodde att vi hade isbjörnar på gatorna. Givetvis lät vi dem tro att det var så. Det var tider det.

Men just nu räknar jag dagarna tills jag ligger på en av mina favoritstränder och mumsar pizza.