Slå mig med en hammare

Jag har under en längre period varit väldigt trött och håglös. Levt på reserven. Tänkte att det bara var en liten dipp. Sådana som man kan få. Tänkte att när vi väl kommer iväg på semester så blir det andra bullar. Åka till solen och lapa energi. Men jag var tyvärr väldigt väldigt trött. Ingen energi. Riktigt jobbigt. Och att inte heller finna den där ultimata glädjen man alltid finner, man, i alla fall jag, när man är på en plats där solen skiner och maten smakar gudomligt.
Semestern var fantastiskt ändå men min energi var nästan noll. Sov dåligt. Sover illa fortfarande.

Så kom vi hem. Jag raka vägen tillbaka till jobbet. Barn och man fortsatt ledighet. Då blev min trötthet en aning värre. Och så kom klådan. Utslagen. Exsem som ett brev på posten. Denna klåda har drivit mig nästan till vansinne. Ett tag ville jag slå mig hårt i huvudet med en hammare. Men nu är det det aningen bättre och jag kan tänka igen. Fått kortisonkur, utvärtes och invärtes. Väntar på svar på mina blodprover. Njursvikt trot jag att vi kan utesluta. Samt leverproblem. Det vågar jag påstå. Däremot tror jag att det är sköldkörteln. Eller bara en allergisk reaktion och järnbrist. Jag vet inte vad jag hoppas på. Mest bara att klådan försvinner. Antihistamin piggar inte upp direkt. ju. Livet på en pinne.

En dag kvar att arbeta. Sen kommer en efterlängtad ledighet igen. Nästintill oplanerad ledighet. Först beachvolley SM i Falkenberg, sen är det oplanerat. Och mina lite mer än 2 veckor ska jag hitta energi. Fylla mig till längden och bredden för hösten blir lång. Inte mycket ledigheter att se fram emot. Och vårt höstväder är ju bara vackert sådär en kort tid. Men den korta tiden är min favorit tid på året.

En kort uppdatering. Bara.

Ett allvarligt inlägg – i debatten

Jag försöker hålla mig borta från politiken. Men jag kan inte hålla tyst längre nu. Nu är det på väg käpp rätt och jävla helvete.

Jag har en tonårsdotter. Många av oss har döttrar. Och nu måste vi med döttrar stå upp för dem.

Det rapporteras allt för ofta om våldtäkter, fullbordade våldtäkter av män i grupp, ensamma män på unga flickor. Värnlösa mot män, flera män, äldre män. Det rapporteras jämt och ständigt om tafsande. Främmande manliga händer på flickors kroppar. Under deras tröjor. Kjolar. Ej inbjudna händer. Jag frågar mig varje dag, vad fan är det som pågår? Hur i hela helvetet kan detta ha fått eskalera på detta sätt. Sällan man hör om hur förövarna ställs till svars. Straffas. Polisen delar ut armband med hashtag sluta tafsa. Tanken är ju jättefin men jag är övertygad om att den är helt verkningslös.

Vi måste agera. Inte med att ge flickor egna utrymmen. Egna tider på badhus. Flickorna ska inte ”låsas in”. I alla tider har vi flickor/kvinnor kunnat röra oss fritt i samhället. Delta på festivaler, konserter, gå på badhuset, vistas på stranden. Hänga på fritidsgårdar, gå hen tryggt från skolan. Vi ska inte behöva tala om för våra flickor hur de ska klä sig för att inte riskera att bli antastade. Av män i grupp. Av en man. En flicka/kvinna ska kunna föra ett samtal med en man av det motsatta könet utan att det motsatta könet tror sig tycka att det är en invit. Ett nej ska alltid vara ett nej. Oavsett i vilket tillstånd flickan/kvinnan befinner sig. En man ska aldrig kunna ta sig ur med ursäkter. Vi ska aldrig godta ursäkter. Han ska hållas till svars för sina handlingar. Männen ska lära sig att styra sin lem. En man ska lära sig att respektera kvinnan som människa med egen vilja. Hon är inget djur eller leksak man släpar in i en skogsdunge och våldför sig på henne. Pojkar/Män ska läras att handskas med sina lustar, är den inte besvarad får man gå hem och ta hand om den själv, bäst fan man vill i sin ensamhet.

Jag ställer mig frågan; hur kommer det sig att det sexuella våldet/ofredandet har ökat markant? För visst har det ökat? Jag minns när jag åkte till festivaler att jag aldrig behövde bekymra mig över en hand eller man. Jag behövde inte stå i en tjejfålla för att lyssna på mitt favoritband.

Jag är djupt orolig över utvecklingen. Jag är djupt oroad över att det nästan tystas ner. Jag är djupt orolig över att man inte tycker att man ska låsa in dessa förövare bakom lås och bom. Man ska inte komma undan. Inte ens för att ha tafsat. Konsekvenserna måste bli kännbara. Kvinnans rätt till hennes egen kropp och frihet måste värnas om. Så som jag ser det måste jag begränsa min dotter för jag vill inte att hon ska råka ut för något som kommer ärra henne för livet.
Jag vill att hon ska kunna vara en helt vanlig tonåring och växa upp i samhället utan att någon tycker sig ha rätt att ge sig på henne. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad som skulle ske om samhället lät det ske.

Jag är mamma till en dotter. Och jag tycker att hon har rätt att vistas ute i vilken outfit hon så behagar, såsom vi är överens om i vårt hem att man kan klä sig som 14åring. Jag vill inte behöva känna oro när hon cyklar till och från träningar. Eller till och från vänner. Eller till och från skola. Eller i skolan. Vart hon än befinner sig, hoppas jag att det finns någon som ser hennes värde och respekterar henne, liksom jag kommer att respektera dem runt mig.

Jag vet inte vad jag som förälder kan göra för att få någon att göra något för att visa att vi värderar våra flickor. Jag är bara en i mängden. Min röst räcker inte så långt. Jag tror att vi måste bli många som tar upp kampen för våra döttrar. För alla flickor. Alla föräldrar talar med sina söner att alla flickor därute en dag ska bli någons mamma. Kanske rent av mamma till era söners döttrar. Jag har en son. Han ska lära sig att respektera flickor och skydda dem. Inte beröva dem på deras frihet.

Jag vill se krafttag från vår regering. Jag vill se att alla hjälps åt att ta sitt ansvar. Vaka över våra flickor så att det kan vara trygga. Och fria.

Men var börjar man en sådan här kamp?