Spontanbesök på kyrkogården

Under flera månader har jag varit obeskrivligt trött. En trötthet som tär på mig. Jag lever lite grann i ett vakuum. Ingenting fungerar här. När klådan kom, så tänkte jag att nu är det något fel som är trasigt. Kanske sköldkörteln. Men det är inget fel på mig. Inte enligt blodprover. Möjligen liten anmärkning på feritinet. Doktorn sa jag skulle äta mer ruccola och spenat. Inte kosttillskott. Att klådan är mer eller mindre nästan helt borta…vilken lättnad. Höll på att bli tokig där ett tag. Så nu får jag göra lite justeringar i min kost. Och träning. På träningssidan har jag verkligen kammat noll. Har kanske inte ätit helt optimalt heller. Jag försöker. Ska knapra spenat och ruccola.

Falkenberg. Aldrig riktigt besökt den staden. Vilken trevlig stad. Fick möjligheten att spendera ett par dagar där. Dottern spelade beachvolley-SM. Debuterade. I storm. Och det är ju fantastiskt vad roligt de har. Knyter kontakter med folk från Ystad till Stökke utanför Umeå. Underbart. Och glädjen, trots en knackig debut. Det tog sig match för match och jag imponeras alltid. Nästa år kanske de tränar lite inför det oxå.

Gravarna. Där mina föräldrar bor nu för tiden. Jag är rätt dålig på att besöka dem. Och det kan ju bero på att det blir en smärtsam påminnelse om att de är borta. Långt bort där de inte går att nå. Så jag besöker dem inte så ofta. Inte där, men ofta i mitt hjärta.
Plötsligt från ingenstans ringer det. Någon vill besöka mammas grav. Hen hittar inte dit. Hör mig själv erbjuda att komma dit och visa vägen. Hen hade köpt blommor. Vita liljor och blåklint. En blå blomma i alla fall. Blått och vitt. Finska flaggan. Hen pratade på. Jag lyssnade men hade inget att säga tillbaka. Hen erbjöd att bjuda på fika. En fin tanke men jag var tvungen att tacka nej. Allt om hen påminner om mamma när mamma fanns här. Jag avböjde och sa att jag måste gå. Jag gick. Tårarna brände bakom ögonlocken samtidigt som jag skrattade åt veckans avsnitt av podden. Vilken bisarr känsla. Skratta åt podden, för det var så satans roligt samtidigt som en stor klump av sorg vill tränga sig ut. Tårar som slogs för att bana väg nerför min kind. Jag svalde och svalde tills det inte gick att svälja mer. Tankarna hade skingrats av olika slogans. Städers olika slogans. När Sigge skrattar, skrattar jag och jag blir alldeles varm inombords. Sigge pratar i podden jag lyssnar på. Han pratar tillsammans med Alex. Alex pratade om innehållslösa tomma instagramflöden. Så han gjorde en poäng i det hela, med att basta. Han är inte klok. Och det är fanimej inte jag heller.

Nu inväntar en middag, på tu man hand med min äkta hälft. På en av mina smultronställen, Sillen & Makrillen. Jag ska äta gott och dricka gott. Idag.

Imorgon skärper jag mig. Ska hitta tillbaka till gymmet. Och äta lite bättre. Kanske bli mindre trött. Inte många dagar kvar tills mina 12 veckor med PT börjar. Då blir det allvar.

Må väl vänner.