Dag 1.

Måndag. Igen då.

Jag sitter i ett främmande landskap på jobbet. Vårt lilla landskap är under konstruktion. Så ni sitter jag bland främlingar. Tysta främlingar. Lite ansträngande för mig. Jag har svårt att vara tyst. Klockan fyra brast det. Totalt. Då kom alla tokigheter ut på en och samma gång. Jag har lyckats samla på mig fler personligheter under dagen. Tuula från Finland har ju varit med ett tag nu. Idag föddes Åsa från Stockholm och Ada från Göteborg.
Ja, ni förstår, man måste ha ett jämnt flöde i tokigheterna, inte kväva.

Dag 1 av 90. Gymmet. Gick ju sådär om vi säger så. Eller ja, gick ju rätt bra, köttade på, men inte med några stora vikter. Men det räckte, mannen fick lägga upp mina armar på tangentbordet för att jag ska kunna skriva. My arms are no more! Man kan säga att dag 1 = 100%. Japp. Inte är det lätt hela tiden. Ville inte gå till gymmet. Helt nya övningar på schemat. Läskigt. Jag vet fortfarande inte vad allt väger där, alla stänger och sånt. Men till slut skärpte jag mig och gick dit. Hann till och med få en liten lektion i marklyft. Se där, man ska inte vara rädd för att fråga. Men jag är fortfarande lite vilsekommen där. På gymmet. Armhävningarna. Dem ska vi inte prata om. Alltså att en basic övning ska vara så svår. Och så svår. Ja, svår. För att man saknar styrka. Mina armar är som spaghetti fast penne. Men då finns där ju en enorm förbättringspotential. Tack och lov är det legday nästa gång. Kanske.

Öööh. Jag tog bilder och mått. På mig inför den här shredden. Asså. Det var ju inte lika roligt som att åka Helix. Det var lite plågsamt. Som att dra av en nagel i taget. Eller att jag hellre gjort två triatlon på rad. Men nu är det gjort. Så får vi se vad slutresultat blir. Ju.

Jag är rätt slut. Det tar på krafterna att sitta i ett tyst främmande landskap. Och gymma.