Man kan inte göra vackra saker med halva hjärtat

Man måste inte skapa vackra saker. Man måste inte. Om det inte är det man vill. Göra världen vacker. En vacker tillvaro.

Jag kom hem idag lagom utmattad efter en dag på kontoret. Jag har en trött vecka. Jag är inte i synk med något som jag borde vara i synk med. Mig själv. Jag letar mig dit, lite snårigt men jag är strax där. Ska bara utrota eller nästa utrota det som gör mig så förbannat trött. Men i fall, jag kom hem och slog mig ner på en vit pinnstol för att hämta andan och finna kraften att ta tag i det. Allt det där i mitt hem som skriker efter en hand eller två. Jag är glad att det inte är min dag att laga mat. I all fall, jag slog med ner, andades ut och hittade en skatt. Ett blogginlägg. Jag läser inte många bloggar men några. En av dem är Fredrik Backmans blogg. Han är underhållande. Liksom hans böcker. Och just idag skrev han ett inlägg som en förlängning av den påminnelse jag gav mig själv i dag, i en tanke mellan alla mina göromål på kontoret.  Fan-vad-jag-saknar-att-skriva. Den tanken. Och jag sa till mig själv att jag måste ta tag i det. Utrymmet. Skrivbordet. Ge mig tiden. Pratade med en kollega på kontoret om skrivandet. Han skriver. Men han har kört fast i sitt och jag önskade där och då att jag bara kört fast. Jag har kört vilse. Tanken är tom och däcken punkterade.
I alla fall, i just det här Hug jag gör – Fredrik Backmanhandlade det om hur han gör. När han skriver, den där Fredrik, författaren som skapade den där Ove. Det var ett långt inlägg men inte ett enda överflödigt ord. Kanske inte helt tydligt men jag förstår vad det går ut på. Tror jag. Och han nämnde en bok, en bok jag faktiskt har i min hylla. Jag har läst lite i den men inte hela men det ska jag göra nu. Redan i kväll. Från och med nu, ska jag lämna alla TV-serier i fred. Jag ska mängdläsa. Jag ska ha en läsorgie. Jag ska läsa så ögonen blöder. Jag gillar ju att läsa för helvete!!

Och det är ju nu jag undrar varför fan i hela jävla helvetet jag inte gör mer av det jag älskar och som gör mig glad istället för att förstoppa min själ. Så nu börja jag med boken, i min hylla och varvar den med den andra boken som ligger i bastun. Min bastubok. Den jag bara läser i bastun. Och jag bastar inte så mycket och länge att jag hinner läsa så vansinnigt mycket. Skärp mig. Boken är ingen hemlighet utan det är Bodil Malmstens – Så gör jag – konsten att skriva. Står säkert en massa klokt i den. Där emellan ska jag gå på gymmet. Boken är rätt tjock och kräver lite muskler att hålla upp, så man inte får den på näsan. Kan göra ont.

 

img_9303
Ursäkta den dåliga kvalitén på bilden nu när jag äntligen lägger upp en bild.

 

Ja. Det var det jag hade idag. Och kanske kommer det något annat inom rimlig tid. Jag är rätt kass på att uppdatera. Men ni som envist hänger kvar. Kärlek!

 

 

Tvåhundraåtta sekunder.

Känslan när man hittar tillbaka.

Ja men när man varit lite vilse i skogen är det väl rätt skönt att hitta ut till en stor väg som leder till en by med färskt kaffe och tågstation. Eller hur?
Lite så är det för mig nu. Efter resan till London och en magsjuka som var muterad till något i hästväg. Alltså nu pratar jag smärta.
Nåväl, kom helskinnad ur det med. Även om jag ännu inte är helt hundra procent så är jag i alla fall med i matchen.

Hittade till gymmet. Jag är ju inne på dag 14. Eller, dag 14 är ju över väldigt snart och dag 15 tar vid. Så att säga. Det går ju ganska bra. Om man ser till kosten. Lite avvikelser blev det ju i London. Man kan ju inte låta bli skumpan. Det går inte.

Hösten är här. Vill man ju säga men temperaturen säger ju annat. Men jag kände det i morse i luften. Hösten är här. Doften. Krispet. Önskade att jag kunde gå på en lång promenad i morse istället för in på kontoret och trycka på dautan. ( ja datorn)
Hösten har alltid varit min favorit årstid. Känns som nu börjar det, när sommaren i själva verket dör men hösten är liksom början. New beginnings.
Men i detta nu, känner jag inte riktigt samma entusiasm. Nästan lite låg. Inget roar. Apjobbigt. Ingen resa att se framemot. Vill inte resa överhuvudtaget. Men inget så direkt att se framemot.

Så jag harvar på. Med mitt ”shreddande”. Mina 90 dagar och sånt. Småplanerar en fest långt fram i tiden. Det är liksom roligt. Och man ska ju göra det som är roligt. Ju.

Ja men, alltså, jag har hittat till gymmet i varje fall. Och hit till bloggen.

Gå och se Sully. Filmen. Jag grät flera gånger. Men jag är blödig. Hatar att flyga. Kommer aldrig flyga igen. Och vill ni inte se Sully. Så se Snakes on a plane. Jävla bra rulle. Om ormar i ett plan. Samuel L Jackson kommer till undsättning. ( den är sjukt dålig, men jag brukar rekommendera filmen till random människor i brist på annat) En kollega gick på det. Han tyckte filmen var askass.
Sully handlar om det som hände 15 jan 2009. En pilot landar ett plan i Hudsonfloden och räddar 155 liv. Han klarade det. Tror inte att någon annan pilot klarat det han klarade av. Alltså tänk att ha suttit på det planet och höra flygvärdinnorna ropa: Brace! Brace! Brace! Stay down! Om och om igen. I 208 sekunder. Tänk att du i 208 sekunder är säker på att du störtar rakt ner mot döden. Förstå hur långa dessa 208 sekunder är. Jag vill inte tänka. Men tänk. Han räddade 155 liv. Se den. Clintan har regisserat. Han regisserar sällan skit.

Jag läser en bok. Den är än så länge bra. Jag gillar hur han skriver. Den där Axel Schulman. (ni som lyssnar på podden fattar) Ni som inte lyssnar på podden. Lyssna på den. Alex & Sigges pod. Älskar Sigge. Hans skratt. Och hans analyser. Gör mig varm. Lyssna på den. C’est gratuit.

Må väl för fan. Ta hand om er. Andas in höstkrisp. Wunderbar.