Solig söndag. Visserligen aningen blåsig. Men det gör inget, solen skiner ju. Allt som betyder något nu, att solen lyser med sin närvaro. Hur ska man annars orka en långa hösten om inte solen hälsar på. Vintern i Skåne har en förmåga att vara en enda lång november. Grå och blåsig. Man överlever precis.

Jag skriver idag. På mitt projekt. Länge sen jag skrev på den. Min skrivarhörna har ockuperats av min son. Han har övergett den. Jag har återtagit min dator. Min plats. I väntan på det perfekta skrivbordet sitter jag vid det befintliga. Det funkar. Även om jag stirrar rakt in i en vägg.

Ledighet väntar. Tre dagar. Make the most of it. Lördag väntar Laleh. Gymmet väntar. Tålmodigt väntar gymmet. Ibland hör jag hur det ropar. Ger mig dåligt samvete. För att jag inte sliter ut mitt gymkort. Som jag borde. Jag tappade allt. Jag vet inte hur det kom sig men det kom sig. Och allt är mitt eget fel. Endast mitt eget fel. Jag får återuppta det där. Jag har programmet kvar även om tiden går ut med gruppen så kan jag ju fortsätta själv. jag borde göra det. För jag är ganska less på mig själv. I den aspekten. För mitt knä behöver det. Resten av kroppen också. Själen likaså.

Solig söndag. Jag tänker att jag gör lite vad jag vill med den. Och jag vill bara gräva ner mig i mitt projekt.
Solig söndag. Ta vara på den på det sätt som passar er bäst. Ute eller inne.

Jag är ett stort fan av teknik. Men lika mycket som jag älskar den hatar jag den när det inte fungerar. Det slår liksom slint i skallen på mig. Jag ser bara rött och jag blir skogstokig. Det ska bara fungera.
En gång hade jag officepaketet på min stationära dator. En gång formaterade någon (inte jag) om min dator och mitt officepaket blev ett minna blott. Så idag har jag i timmar försökt att installera möget på min dator. Eller dauta som vi säger i Skåne. Men skam den som ger sig. Tålamod. Tålamod. Den där superkraften jag intalar min son att man kan öva upp…en lögn. Jag ljuger för mitt barn. Eller så vill jag bara inge hopp.

Fredag. Normalt sätt skulle jag fira fredagen med ett gigantiskt leende. Men jag har vabbat. Någon förälder tyckte att det var en lysande idé att skicka sitt magsjuka/kräksjuka barn till skolan. Funderar på att skicka blommor och tacka för den fina gåvan. Så man kan säga att veckan bestått av mer utgifter än inkomster.

Helg. Den ligger oplanerad. Och vem vill planera något med familjen bajs och kräk? Nu är man pestsmittad och man ska helst inte ens skicka sms, det kan ju faktiskt smitta. Jag förstår dem.
Jag tror att vi ska gröpa ur en pumpa. Göra det lite halloween fint. Spindelnät har vi redan, det har våra husdjur spindlarna tagit hand om. Älskar dem.

Efter den här pärsen med tekniken, behöver jag ett stort glas med vin. Nerverna har liksom flyttat ut, utanpå kroppen. Väl synliga för omvärlden att hoppa på. Med vin ska jag dränka dem. Gömma dem. Lugna ner dem.

Eftersom helgen är blank, hoppas jag nu att jag kan skriva. Massor. Mest dynga mest troligt men skriva. Det är bra för själen. Jag har skapat min tillfälliga plats. Tills jag behagar att skaffa det där skrivbordet. Svår uppgift det där.

Nu ska jag laga mat. Till min familj. Kyckling med smak av höst. Vi är äntligen återförenade. Jag och sonen har flyttat ut från toan. Mannen kommit hem från England. Nu ska vi bara locka ut tonåringen ur sin tonårsgrotta.

Fridens!

 

Alltså. I torsdags när jag gick hem från jobb slog tanken mig. Clownen kanske dyker upp. Måste erkänna att jag blev en smula panikslagen. Helt ärligt. Raskade på stegen. Ringde en vän. Vi skrattade galet mycket. Åt något helt annat. En man hörde mitt galna skratt. Han gick över vägen. Blängde märkligt på mig. Trodde han att jag var en clown?

Igår. Kulturnatt. Inte spökafton utan kulturnatt. Dotter och jag tänkte att vi insuper oss lite kultur i höstnatten. Och stormen. Det tar inte många minuter att gå ner till stadens centrum. Vi tog bussen. Clownen kanske kommer. Nere på stan bland all kultur tittade jag bakom min axel stup i sekunden.
Tittade på konst, foton, smycken. Köpte böcker. Träffade två författare. Jag köpte den enes bok. En spänningsroman. Inget för mig. Men någon annan i familjen behöver luras ut ur den digitala sfären och komma ner till den analoga sfären. Författaren skrev en hälsning. I sin debutroman.

Efter bokhandeln. Ett beslut. Gå hem eller stanna i stan? Vi hade supit mycket kultur. Vi tog bussen hem. Rädd för clowner. Obegripligt. Har de ens synts till i min stad?

Förresten, ”nya” butikschefen på bokhandeln. Förbannat trevlig. Jag vill jobba i en bokhandel. Tror att det kan vara mitt drömjobb. Ett av dem.

Nu är det lördag. Jag håller mig inomhus. Det blåser. Och det ryktas om clowner. Och jag är rädd.

En gång för länge sedan var jag på en intervju för en tjänst. Under denna intervju gjorde vi en rad tester bland annat ett personlighetstest. Efteråt analyserades detta och jag fick mitt resultat. Det enda jag minns är att hon, tanten, som var en ganska ung tant, mer tjej, sa att jag inte gillar förändring. Det var ju mer eller mindre det dummaste jag hört, svarade jag. Jag försvarade mitt argument med att jag gillar att möblera om, färga håret, klippa nya frisyrer, flytta osv. Men hon den unga tanten stod på sig. Hon sa till mig att jag skulle ringa henne den dagen ljuset gick upp för mig. Att jag inte gillar förändring.
Jag skrattade. Kommer aldrig ringa, tänkte jag.

Så hände det. Förändringen. Som jag inte gillade så värst. Jag fick ringa tanten. Och erkänna. Skrattar bäst som skrattar sist.

Jo. Och jag håller på med att fixa till en förändring i livet. Inte undra på att det inte går så bra med det med tanke på att jag inte gillar det. Så jag jobbar på det. Gillade ju inte broccoli för heller. Inte sushi heller.

Så jag jobbar på det. Den där förändringen.

Någon sa till mig en gång att de som lämnat jordelivet gör sig påminda hos oss när de är i närheten. Olika små tecken. Oftast är de nära när sorgen eller saknaden gör dig påmind. Jag tror ju inte på den där skiten. Egentligen. Kanske är det bara något man vill säga till någon för att göra saknaden eller sorgen lättare att bära. Jag vet inte varför man säger saker. Av sådan karaktär.

Men just nu har jag svårt att ta ett enda andetag utan att känna hur påtaglig saknaden är. Mamma. Och Pappa. Och just idag känns sorgen så närvarande och färsk, som om det vore idag de ryktes från min sfär. Sorgen var där igår. Och i förrgår. Förmodligen slår den mig följe under morgondagen med. Sorgen efter mamma har jag bara låtit sippra ut väldigt lite i taget och kanske har dammen rämnat nu. Känner mig aningen tafatt i vad jag ska göra. Tankarna går inte att sortera. Inte ens lufta.

Det finns saker som jag borde ha sagt och gjort. Inte ens första gången lärde jag mig. Att göra det innan det är försent för när det väl är försent så är det så mycket svårare att bära än det skulle vara att bara ha gjort det.
Men det är lite som ur låten ”The luckiest”..

…I don’t get many things right the first time,
In fact, I am told that a lot
Now I know all the wrong turns the stumbles,
And falls brought me here…

…I love you more then have
Ever found the way to say
To you

Ja. Idag är en sådan där dag. Allting gör sig påmint. Man kan önska skiten ur sig hur mycket man vill, it is what it is. Jag måste göra något konstruktivt av det hela. Använda sorgen till något. Ja men ursäkta men vad fan då? Undrar jag. Då.
Det passar sig inte så bra att vara så fakking gråtig just nu. I morgon är det samtal om min framtid och då kan man faktiskt inte börja gråta. Och jag misstänker att det är precis det jag kommer göra. Jaja. Får ha snorpapper i fickan bara.

Måndagar. Suck. Än är det lite söndag kvar. Så jag gör vad jag kan med återstoden av den.