Gone but never forgotten

Någon sa till mig en gång att de som lämnat jordelivet gör sig påminda hos oss när de är i närheten. Olika små tecken. Oftast är de nära när sorgen eller saknaden gör dig påmind. Jag tror ju inte på den där skiten. Egentligen. Kanske är det bara något man vill säga till någon för att göra saknaden eller sorgen lättare att bära. Jag vet inte varför man säger saker. Av sådan karaktär.

Men just nu har jag svårt att ta ett enda andetag utan att känna hur påtaglig saknaden är. Mamma. Och Pappa. Och just idag känns sorgen så närvarande och färsk, som om det vore idag de ryktes från min sfär. Sorgen var där igår. Och i förrgår. Förmodligen slår den mig följe under morgondagen med. Sorgen efter mamma har jag bara låtit sippra ut väldigt lite i taget och kanske har dammen rämnat nu. Känner mig aningen tafatt i vad jag ska göra. Tankarna går inte att sortera. Inte ens lufta.

Det finns saker som jag borde ha sagt och gjort. Inte ens första gången lärde jag mig. Att göra det innan det är försent för när det väl är försent så är det så mycket svårare att bära än det skulle vara att bara ha gjort det.
Men det är lite som ur låten ”The luckiest”..

I don’t get many things right the first time,
In fact, I am told that a lot
Now I know all the wrong turns the stumbles,
And falls brought me here…

…I love you more then have
Ever found the way to say
To you

Ja. Idag är en sådan där dag. Allting gör sig påmint. Man kan önska skiten ur sig hur mycket man vill, it is what it is. Jag måste göra något konstruktivt av det hela. Använda sorgen till något. Ja men ursäkta men vad fan då? Undrar jag. Då.
Det passar sig inte så bra att vara så fakking gråtig just nu. I morgon är det samtal om min framtid och då kan man faktiskt inte börja gråta. Och jag misstänker att det är precis det jag kommer göra. Jaja. Får ha snorpapper i fickan bara.

Måndagar. Suck. Än är det lite söndag kvar. Så jag gör vad jag kan med återstoden av den.