Spetälsk och dautahaveri

Jag är ett stort fan av teknik. Men lika mycket som jag älskar den hatar jag den när det inte fungerar. Det slår liksom slint i skallen på mig. Jag ser bara rött och jag blir skogstokig. Det ska bara fungera.
En gång hade jag officepaketet på min stationära dator. En gång formaterade någon (inte jag) om min dator och mitt officepaket blev ett minna blott. Så idag har jag i timmar försökt att installera möget på min dator. Eller dauta som vi säger i Skåne. Men skam den som ger sig. Tålamod. Tålamod. Den där superkraften jag intalar min son att man kan öva upp…en lögn. Jag ljuger för mitt barn. Eller så vill jag bara inge hopp.

Fredag. Normalt sätt skulle jag fira fredagen med ett gigantiskt leende. Men jag har vabbat. Någon förälder tyckte att det var en lysande idé att skicka sitt magsjuka/kräksjuka barn till skolan. Funderar på att skicka blommor och tacka för den fina gåvan. Så man kan säga att veckan bestått av mer utgifter än inkomster.

Helg. Den ligger oplanerad. Och vem vill planera något med familjen bajs och kräk? Nu är man pestsmittad och man ska helst inte ens skicka sms, det kan ju faktiskt smitta. Jag förstår dem.
Jag tror att vi ska gröpa ur en pumpa. Göra det lite halloween fint. Spindelnät har vi redan, det har våra husdjur spindlarna tagit hand om. Älskar dem.

Efter den här pärsen med tekniken, behöver jag ett stort glas med vin. Nerverna har liksom flyttat ut, utanpå kroppen. Väl synliga för omvärlden att hoppa på. Med vin ska jag dränka dem. Gömma dem. Lugna ner dem.

Eftersom helgen är blank, hoppas jag nu att jag kan skriva. Massor. Mest dynga mest troligt men skriva. Det är bra för själen. Jag har skapat min tillfälliga plats. Tills jag behagar att skaffa det där skrivbordet. Svår uppgift det där.

Nu ska jag laga mat. Till min familj. Kyckling med smak av höst. Vi är äntligen återförenade. Jag och sonen har flyttat ut från toan. Mannen kommit hem från England. Nu ska vi bara locka ut tonåringen ur sin tonårsgrotta.

Fridens!