Publicerad på

Rastlös med jättebebissyndrom

När orden inte kommer ut i mitt pågående skrivprojekt får jag ägna mig åt något annat. Läsa gamla texter. Gick igenom mina texter jag skrivit på min skrivarkurs jag gick förra året. En text om mamma. En om pappa. I olika skepnader och i ett annat liv. Texten med mamma, där är det Jens ( påhittad person) som lever med min mamma. Tuff text att gå igenom. Jag vill jobba med den mer. Funderar på att byta ut Jens. Eller inte. Jag vet inte. Jag gillar ju Jens. Det finns en fortsättning i den texten. Jag borde fortsätta på den.
Onekligen en svår sak. Mamma är ett känsligt kapitel. Hon fattas mig varje dag. Jag försöker minnas hennes skratt men får bara fram fragment av fragment. Så länge sedan hon skrattade. Jag ser henne framför mig men jag kan inte höra henne. Jag kan fortfarande känna hennes varma mjuka kind i min hand. Det var allt för länge sen hon tog min hand och förde till sin kind och log mot mig. Jag kan fortfarande inte titta på bilder på mamma. Inte pappa heller.

Rastlös. Otroligt rastlös. Fjärilar fladdrar omkring. Jag har tagit ut våren i förskott. Inte för att vädret någonstans liknar vår. Not by far. Måste vara alla endorfiner som löper amok nu när jag är inne i ett flow med träningen, trots en förkylning av manlig karaktär med jättebebissyndrom. Så är jag inne i ett flow. Allting som skulle funkat i höstas men inte funkade, funkar nu. Just nu spritter det i mina ben. Mina löparben. Så fort förkylningen lämnat mig ska jag testa en sån där löptur. Under en löptur kan man aldrig vara sur fast det stämmer nog mer på en norrman på tur.

Får frågan nu, eftersom det bara är sextio dagar kvar, vad jag önskar mig i såndär 40-års gåva. Och jag har ingen aning. Helst en fika med mamma och pappa. Men egentligen vill jag bara sitta i en stuga vid en sjö med en brygga. Sitta där ensam med mina tankar. Laga mat över öppen eld. Sitta vid brasan på kvällen och lyssna. Det är vad jag vill. Utan internet och utan telefon. En eka att ro ut med och en termos jag kan fylla med kaffe. Ta en tupplur i ekan. DET vill jag ha i present. På en plats jag aldrig varit.

 

brygga_720x340

Måste googla efter en plats.

 

 

Publicerad på

Stockholmsnätter och kallsupar

Crawlkurs. Jag drunknade inte. Nästan. Femtioelva kallsupar. Då känns det lite tryggt med att man har brandmän och ambulanspersonal i bassängen. Dagens övningar gick ut på att hitta andningstekniken. Fy EFF-A-ENN vad svårt. Blir att gå till simhallen och öva.

Hela veckan ha jag stirrat på en blinkande markör. Orden kommer inte ut. Jag har storyn. Men den kommer inte ut. Läste igenom gamla texter. Försökte jobba lite med dem. Men nada. Idag tog jag en paus. En kreativ paus med en av mina underbaraste vänner. Älskar våra samtal. Idag var inget undantag. Konstnären, han skriver nuförtiden. Men för mig förblir han alltid konstnären.

Förra veckan besökte jag staden. Stockholm. Tjänsteresa, fakirflyget upp. Jag hatar fortfarande att flyga. Ångest.

Onsdagens dejt i stora staden blev inställd. Fanns inte en chans att jag skulle bege mig ut i Stockholmsvimlet, var för trött för spontana aktiviteter. Beställde roomservice, badade badkar och hoppade i säng väldigt tidigt. Det var då det plötsligt blåste upp till storm i mitt rum. Minnena. Alla förgångna Stockholmsnätter. Kärleken. Mannen som öppnade dörren till den innersta vrån till mitt hjärta.
Jag låg där i sängen…och gjorde resan tillbaka i tiden…

Allting började med ett sms. Mitt i natten. Jag satt och deklarerade. En jobbdag till kvar innan påskledighet. Jag skulle hem till Skåne. Han till något fjäll. Ett sms.
Redan vid första ögonkastet var jag förlorad men höll mig på min kant. Jag trodde aldrig någonsin…att han skulle skicka ett sms. Inte med en invit…sen blev det som det blev. Ett hjärta sattes i brand och ett hjärta brast i tusen bitar. Hjärtesorgen, jag trodde att jag skulle dö. Att hjärtsorgen skulle ta mitt sista andetag. Men jag överlevde. Och lärde mig, att jag kunde älska. Släppa in någon i mitt liv. Jag var 23 år.

Jag låg i sängen på mitt hotellrum, fylld av känslostormar, minnen och elektriska Stockholmsnätter. Only love can leave such a scar.
Sömnlös.

Jag ska fortsätta stirra på den blinkande markören. Tålamod. Den där dygden tålamod, den får jag öva på i allt för stora portioner just nu. Den där blinkande markören hånar mig, artrosen i knäet hånar mig, bristen på tålamod…jag behöver springa. Min ventil. Just nu, just fakking nu behöver jag min löpning. När jag hostat klart, tror jag bestämt att jag ska trotsa allt som går att trotsa i min värld och bara skita i att mitt knä har gått i pension och bara bege mig ut på en löptur så att degklumpen på magen kan håna mig. Jag drömmer om att jag till sommaren, när jag och tösen flyttar i en vecka på Skrea Strand, kan ta dessa underbara barfota löpturer i sanden innan allt på stranden drar i gång. One can always dream.

Och det är det, jag ska försöka göra nu när jag lägger mitt huvud till kudden.

Publicerad på

När man får lov att skava i någons öra

2017 kom som ett brev på posten. Jag hann inte riktigt med. Lite ofokuserad har jag nog allt varit vid årskiftet. Bytte tjänst och tog farväl av de bästa kollegor man kan ha. En liten grop av sorg i mitt hjärta. Det var en omtumlande förändring. Nyckelordet, förändring, det som jag förstått att jag ogillar. Men man får liksom bita i det sura och get on with it. Så jag gör det.

2017 startade med dunder och brak. Resa till Uppsala. Tösen min lyckades nypa en plats i Skånelaget i volleyboll. Och jag följer ju henne land och rike runt. Det är helt fantastiskt att göra detta för man stöter på en massa skönt folk. Älskar det.

Nyårslöften? Oh yes. Ett löfte. Och detta löfte följs av en lång lista av saker. Men löftet är: Do more of what make you happy. Om man ska snitsa till det lite tjusigt. 2016 var en enda lång transportsträcka. Jag kan inte ens ta en händelse som jag kan utlysa till årets grej. Det måste förstås inte alltid hända en massa spännande saker, ibland kan livet bara för vara. Ligga lite i pausläge.

Jag har redan lyckats med att göra upp lite roliga planer för 2017. Året då jag äntrar 40. The big forty. Fast 40 är det nya 20. Jag har anmält mig till en crawlkurs. Så tant ska lära sig simma nu. En grej jag i 2016 en sommarmorgon upptäckte att simma är ju fantastiskt, särskilt på morgonen med solen på ryggen. Fast kärringsim är inte de rätta simtagen. Denna kurs startar om en vecka. Köpt biljetter till Metallica. Cats. Föreläsning den 30 januari som jag tror kan bli högst intressant. Skrea Strand v.31. And the some.

Nu ska jag bara, BARA, hitta mitt förbannade skrivbord. Mitt skrivbord gömmer sig väl. Men skam den som ger sig. Jag ger mig i alla fall inte. Jag vet att det finns där ute tillsammans med svaren på alla mina frågor.

Nu är denna söndag snart till ända och jag fick mig minsann en promenad i -2 grader under stjärnklar himmel. Sällskap lyckades jag dessutom ragga fatt i.Behövde skava lite i hennes öra om det som mitt hjärta just nu röra.

Fridens frikadeller!