Stockholmsnätter och kallsupar

Crawlkurs. Jag drunknade inte. Nästan. Femtioelva kallsupar. Då känns det lite tryggt med att man har brandmän och ambulanspersonal i bassängen. Dagens övningar gick ut på att hitta andningstekniken. Fy EFF-A-ENN vad svårt. Blir att gå till simhallen och öva.

Hela veckan ha jag stirrat på en blinkande markör. Orden kommer inte ut. Jag har storyn. Men den kommer inte ut. Läste igenom gamla texter. Försökte jobba lite med dem. Men nada. Idag tog jag en paus. En kreativ paus med en av mina underbaraste vänner. Älskar våra samtal. Idag var inget undantag. Konstnären, han skriver nuförtiden. Men för mig förblir han alltid konstnären.

Förra veckan besökte jag staden. Stockholm. Tjänsteresa, fakirflyget upp. Jag hatar fortfarande att flyga. Ångest.

Onsdagens dejt i stora staden blev inställd. Fanns inte en chans att jag skulle bege mig ut i Stockholmsvimlet, var för trött för spontana aktiviteter. Beställde roomservice, badade badkar och hoppade i säng väldigt tidigt. Det var då det plötsligt blåste upp till storm i mitt rum. Minnena. Alla förgångna Stockholmsnätter. Kärleken. Mannen som öppnade dörren till den innersta vrån till mitt hjärta.
Jag låg där i sängen…och gjorde resan tillbaka i tiden…

Allting började med ett sms. Mitt i natten. Jag satt och deklarerade. En jobbdag till kvar innan påskledighet. Jag skulle hem till Skåne. Han till något fjäll. Ett sms.
Redan vid första ögonkastet var jag förlorad men höll mig på min kant. Jag trodde aldrig någonsin…att han skulle skicka ett sms. Inte med en invit…sen blev det som det blev. Ett hjärta sattes i brand och ett hjärta brast i tusen bitar. Hjärtesorgen, jag trodde att jag skulle dö. Att hjärtsorgen skulle ta mitt sista andetag. Men jag överlevde. Och lärde mig, att jag kunde älska. Släppa in någon i mitt liv. Jag var 23 år.

Jag låg i sängen på mitt hotellrum, fylld av känslostormar, minnen och elektriska Stockholmsnätter. Only love can leave such a scar.
Sömnlös.

Jag ska fortsätta stirra på den blinkande markören. Tålamod. Den där dygden tålamod, den får jag öva på i allt för stora portioner just nu. Den där blinkande markören hånar mig, artrosen i knäet hånar mig, bristen på tålamod…jag behöver springa. Min ventil. Just nu, just fakking nu behöver jag min löpning. När jag hostat klart, tror jag bestämt att jag ska trotsa allt som går att trotsa i min värld och bara skita i att mitt knä har gått i pension och bara bege mig ut på en löptur så att degklumpen på magen kan håna mig. Jag drömmer om att jag till sommaren, när jag och tösen flyttar i en vecka på Skrea Strand, kan ta dessa underbara barfota löpturer i sanden innan allt på stranden drar i gång. One can always dream.

Och det är det, jag ska försöka göra nu när jag lägger mitt huvud till kudden.