Good kind of chaos. Känns som om jag sitter på en berg och dalbana. Typ Helix på Liseberg. Allting händer och ändå ingenting. I alla fall inte spektakulärt för omvärlden men för mig. Bitarna börjar falla på plats. Jag skulle kunna skriva ett kärleksbrev till livet. Men var postar man det?

På tal om kärleksbrev. Vi pratade om det häromdagen. Jag om min låtsaskompis. Konsten att skriva brev, existerar den? Jag vet att det faktiskt finns några kämpar som skriver snigelpost. Ni vet, handskrivna brev. Jag tillhör en av denna utdöende art. Men kärleksbrev…minns inte senast jag skrev det. Nu för tiden skickar man sms med smajlis. Pussgubbar och hjärtan. Jag vet fasen inte vad hälften av dessa smajlis egentligen betyder. När jag skickar ett hjärta, då vill jag förmedla min kärlek. Alltså ett rött. De andra färgerna är lite mer vänskapliga. Det röda hjärtat är liksom mer I love you and I got your back. Typ.
Men ändå, jag skulle älska att få ett kärleksbrev. Sånt handskrivet. Helst inte parfymerat men funkar. Jag skulle bära med mig det i min ficka och läsa det lite då och då. Tills pappret blev utslitet och texten börjar suddas ut. Så ofta skulle jag läsa det. Förutsatt att personen som skrivit det är någon jag håller av. Annars kanske det bara blir konstigt.
En gång skrev jag ett kärleksbrev som fyllde en anteckningsbok. Det tog tid. Galet. Skulle ge vad som helst för att få läsa det idag. Eller, vill jag det? Jösses, en enda låt snurrar i mitt huvud just nu när jag pratar om kärleksbrev. En låt jag lyssnade mig sönder och samman på. Den hade liksom den där rätta bitterljuva känslan av att vara fullkomligt förälskad, besvarad men komplicerad för att det kanske existerar ett avstånd. Minns det som om det var igår. Hade nog en liten crush på han som sjöng den. Jason Donovan. Sealed with a kiss.
I’ll send you all my love every day in a letter
Sealed with a kiss

Shit vad smörigt. Lyssna på låten. Såååå smörig att jag dör en smula. Äsch, jag går och hämtar papper och penna och testar…hur svårt kan det vara? Liksom.

Jag och en stor kopp kaffe. Jättestor kopp. Gigantisk. Jag har redan druckit cirka hundra koppar på jobbet idag.
Just nu gör jag det som jag borde göra oftare. Sitter på annan plats med min laptop. Jag ska skriva. Fortsätta med historien. Kärleksdramat. Såg världens sämsta film på bio men helt bortkastat var det inte. En scen i filmen blev en annan scen i mitt huvud som jag ska skriva ner. Filmen var så dålig att vi behöver inte orda om den. Vet inte ens om jag vill erkänna att jag såg den.

En omtumlande vecka. Jag lämnar den bakom mig. Igår var det lite berg och dalbana. Lite tårar. Snor och frustration. En förkylning ihop med PMS. Allt kan hända. Allt gick fel och ändå blev det lite rätt i det fela. Saknad. Minnen och dofter. Ville fly och bestämde mig plötsligt för att söka jobb långt bort härifrån men så kom jag på att då måste man skriva ett CV och efter en krash med datorn så försvann mitt CV. Orkade inte börja om från början igår. Igår var ingen bra dag för att börja på något nytt även om hjärtat ville det. Flytta utomlands kanske var en drastisk tanke jag hade igår. Fast lockande än idag.
Förändring. Just det, det som jag inte gillar så mycket skrek hjärtat efter igår. Hjärtat och jag var inte helt i synk. Inte tekniken och jag heller. SMS som hamnade hos fel mottagare. Tur att allt var rumsrent men ändå, kunde ju ha blivit hur tokigt som helst. Fast igår hade det bara vara varit en grej i mängden av knasigheter.

Jag tänker att jag ska göra en resa. En riktig resa, inte sådär själsligt utan faktiskt sätta mig i en sorts farkost och ge mig av. Funderat lite på vart jag ska ta vägen och länge länge har det lutat åt Skottland. Men de kör på fel sida där. Och så pratar de med dialekt och jag kanske inte kommer förstå ett endaste skit. Och så äter de haggis. Skit äckligt! Men alltså, jag tror att jag skulle älska Skottland. Och Skottland mig. Vi skulle skiljas i tårar eller så skulle jag bygga bo och aldrig mer återvända. Måste välja en bättre plats som betyder något men inte så mycket att jag riskerar att fastna. Norge! Pappa kom alltid hem och berättade om sina äventyr i Norge.  Pappa pratade ofta om Norge. Jag har tusentals bilder på pappa och mesta är från en tid då jag var så liten att landet kändes som ett avlägset land, så avlägset så att vi vanliga inte kunde ta oss dit. Så nu tänker jag att jag måste åka dit och hämta en bit av pappas hjärta. Jag tror han lämnade en bit där. Eller så kanske en liten bit av mitt hjärta kan lämnas där, så att bitarna kan leva där tillsammans till tids ände. Vid en fjord.
Jag tror bestämt att jag drar dit. Fräscha till norskan pappa alltid envisades med att tuta i mig. Nu ska jag hitta rätt plats. Och tid.

Nu vill jag bli kvitt hostan. Snoret och min berg och dalbana. Lite fokus på rätt saker. Så ska det nog ordna sig till slut. Jag måste fatta lite mod också. Det är något jag måste be om. Och jag hatar att be om saker. Men jag jobbar på det. Modet. Och det där tålamodet. Mod och Tålamod. I needs it badly.

Flow. In the Zone. Fluff…uttryck jag lärde mig på föreläsningen jag var på i måndags. Tankar är fluff. Tankar ställer till med mycket, om man inte är medveten om att det just bara en tanke. Tanken är inte fakta. Och så länge du vet om att en tanke bara är en tanke och ingenting annat, då är det okej att ha tankar…ja något sådant sades det.
Jag tillhör kategorin; I even overthink my overthinking. Allt under luppen. Allt ska analyseras till den milda grad. Jag har alltid grubblat. Och det är väl också på grund av mina grubblerier jag ibland trillar ner i det där mörka hålet. Jag tänker inte analysera det något djupare. Jag tänker låta det vara lite fluff som flyter bort.

Men flow, ett sådant där modeord jag egentligen kan få lite klåda av men faktum är att jag är inne i ett rätt skönt flyt. Jag tänker inte heller analysera vad det beror på. Däremot tänker jag njuta av mitt flyt så länge det varar. Surfa på vågen. När och om flytet blir lite mer trögt kanske man kan se sig om i ny riktning och kanske lyckas få lite flyt igen men jag tänker inte oroa mig för mitt eventuellt kommande oflyt. Jag är övertygad om att man faktiskt är sin egen lyckas smed. Min lycka ska och kan inte vara beroende av hur omvärlden ser ut utan jag skapar den på något vänster jag ännu inte begripit mig på MEN jag tror att min nuvarande glädje beror på att jag faktiskt hänger på, hänger på saker som sker. Det finns mer än att äta, sova dö. Man kan ju leva lite där emellan. Tacka ja till saker man annars inte skulle tackat ja till. Som att gå med i ett quizlag och tävla på tisdagar i quiz. Hur roligt som helst. För att inte tala om alla nya bekantskaper som man stöter på. En del gror sig lite större än bara bekant, andra till och med växer till en vänskap. Hittar gemensamma intressen. Älskar människor. Särskilt de som utmanar mig.

Idag låg det ett kuvert från Unilabs och väntade när jag kom hem. Jag har alltså inte ens haft tid att grubbla på resultatet från Mammografin. Inte reflekterat en sekund över att det skulle kunna komma ett olustigt besked. Jag minns sist jag väntade på besked och jag oroade mig varje sekund för att jag faktiskt kanske skulle dö. Och det ska jag ju förr eller senare, men ni fattar. Jag trodde jag hade en dödlig sjukdom. Visserligen hade jag cellförändringar men efter närmare undersökning visade sig att det var inget och nästa prov visade att jag inte hade några cellförändringar. Den väntan. Den var oerhört plågsam. För jag var så säker på att få ett dåligt besked. Helt i onödan. Och allt började med en enda tanke.

På lördag fyller pappa år. Dags för vår årliga fika. Budapestbakelse. Jag o Pappa. Fast pappa han sitter på ett moln och jag på en stol på ett café med en bakelse. Alla minnen. Så som vi alltid satt, han och jag, på ett café med en budapestbakelse. Han pratade sport. Alla möjliga resultat. Jag lyssnade.
Älskade fina pappa, som du är saknad och som du hade vart stolt över de där barnen jag har. Sixten är som jag. Du hade rest från hall till hall för att se Lykke. Bara för att det är sånt du skulle gjort. För att du älskar sport. Även om det är Volleyboll. Får du se på sporten där uppe? Går inge vidare för Bois. Tror inte det går bra för Finland heller. Men du, vi ses på fika på lördag. Du och jag. Och en bakelse.

Fredag i morgon. Precis vad som helst kan hända. Men det är ju bara en tanke. Och en tanke är bara fluff.