Fluff

Flow. In the Zone. Fluff…uttryck jag lärde mig på föreläsningen jag var på i måndags. Tankar är fluff. Tankar ställer till med mycket, om man inte är medveten om att det just bara en tanke. Tanken är inte fakta. Och så länge du vet om att en tanke bara är en tanke och ingenting annat, då är det okej att ha tankar…ja något sådant sades det.
Jag tillhör kategorin; I even overthink my overthinking. Allt under luppen. Allt ska analyseras till den milda grad. Jag har alltid grubblat. Och det är väl också på grund av mina grubblerier jag ibland trillar ner i det där mörka hålet. Jag tänker inte analysera det något djupare. Jag tänker låta det vara lite fluff som flyter bort.

fluff1

Men flow, ett sådant där modeord jag egentligen kan få lite klåda av men faktum är att jag är inne i ett rätt skönt flyt. Jag tänker inte heller analysera vad det beror på. Däremot tänker jag njuta av mitt flyt så länge det varar. Surfa på vågen. När och om flytet blir lite mer trögt kanske man kan se sig om i ny riktning och kanske lyckas få lite flyt igen men jag tänker inte oroa mig för mitt eventuellt kommande oflyt. Jag är övertygad om att man faktiskt är sin egen lyckas smed. Min lycka ska och kan inte vara beroende av hur omvärlden ser ut utan jag skapar den på något vänster jag ännu inte begripit mig på MEN jag tror att min nuvarande glädje beror på att jag faktiskt hänger på, hänger på saker som sker. Det finns mer än att äta, sova dö. Man kan ju leva lite där emellan. Tacka ja till saker man annars inte skulle tackat ja till. Som att gå med i ett quizlag och tävla på tisdagar i quiz. Hur roligt som helst. För att inte tala om alla nya bekantskaper som man stöter på. En del gror sig lite större än bara bekant, andra till och med växer till en vänskap. Hittar gemensamma intressen. Älskar människor. Särskilt de som utmanar mig.

Idag låg det ett kuvert från Unilabs och väntade när jag kom hem. Jag har alltså inte ens haft tid att grubbla på resultatet från Mammografin. Inte reflekterat en sekund över att det skulle kunna komma ett olustigt besked. Jag minns sist jag väntade på besked och jag oroade mig varje sekund för att jag faktiskt kanske skulle dö. Och det ska jag ju förr eller senare, men ni fattar. Jag trodde jag hade en dödlig sjukdom. Visserligen hade jag cellförändringar men efter närmare undersökning visade sig att det var inget och nästa prov visade att jag inte hade några cellförändringar. Den väntan. Den var oerhört plågsam. För jag var så säker på att få ett dåligt besked. Helt i onödan. Och allt började med en enda tanke.

På lördag fyller pappa år. Dags för vår årliga fika. Budapestbakelse. Jag o Pappa. Fast pappa han sitter på ett moln och jag på en stol på ett café med en bakelse. Alla minnen. Så som vi alltid satt, han och jag, på ett café med en budapestbakelse. Han pratade sport. Alla möjliga resultat. Jag lyssnade.
Älskade fina pappa, som du är saknad och som du hade vart stolt över de där barnen jag har. Sixten är som jag. Du hade rest från hall till hall för att se Lykke. Bara för att det är sånt du skulle gjort. För att du älskar sport. Även om det är Volleyboll. Får du se på sporten där uppe? Går inge vidare för Bois. Tror inte det går bra för Finland heller. Men du, vi ses på fika på lördag. Du och jag. Och en bakelse.

Fredag i morgon. Precis vad som helst kan hända. Men det är ju bara en tanke. Och en tanke är bara fluff.