Mod och Tålamod

Jag och en stor kopp kaffe. Jättestor kopp. Gigantisk. Jag har redan druckit cirka hundra koppar på jobbet idag.
Just nu gör jag det som jag borde göra oftare. Sitter på annan plats med min laptop. Jag ska skriva. Fortsätta med historien. Kärleksdramat. Såg världens sämsta film på bio men helt bortkastat var det inte. En scen i filmen blev en annan scen i mitt huvud som jag ska skriva ner. Filmen var så dålig att vi behöver inte orda om den. Vet inte ens om jag vill erkänna att jag såg den.

En omtumlande vecka. Jag lämnar den bakom mig. Igår var det lite berg och dalbana. Lite tårar. Snor och frustration. En förkylning ihop med PMS. Allt kan hända. Allt gick fel och ändå blev det lite rätt i det fela. Saknad. Minnen och dofter. Ville fly och bestämde mig plötsligt för att söka jobb långt bort härifrån men så kom jag på att då måste man skriva ett CV och efter en krash med datorn så försvann mitt CV. Orkade inte börja om från början igår. Igår var ingen bra dag för att börja på något nytt även om hjärtat ville det. Flytta utomlands kanske var en drastisk tanke jag hade igår. Fast lockande än idag.
Förändring. Just det, det som jag inte gillar så mycket skrek hjärtat efter igår. Hjärtat och jag var inte helt i synk. Inte tekniken och jag heller. SMS som hamnade hos fel mottagare. Tur att allt var rumsrent men ändå, kunde ju ha blivit hur tokigt som helst. Fast igår hade det bara vara varit en grej i mängden av knasigheter.

Jag tänker att jag ska göra en resa. En riktig resa, inte sådär själsligt utan faktiskt sätta mig i en sorts farkost och ge mig av. Funderat lite på vart jag ska ta vägen och länge länge har det lutat åt Skottland. Men de kör på fel sida där. Och så pratar de med dialekt och jag kanske inte kommer förstå ett endaste skit. Och så äter de haggis. Skit äckligt! Men alltså, jag tror att jag skulle älska Skottland. Och Skottland mig. Vi skulle skiljas i tårar eller så skulle jag bygga bo och aldrig mer återvända. Måste välja en bättre plats som betyder något men inte så mycket att jag riskerar att fastna. Norge! Pappa kom alltid hem och berättade om sina äventyr i Norge.  Pappa pratade ofta om Norge. Jag har tusentals bilder på pappa och mesta är från en tid då jag var så liten att landet kändes som ett avlägset land, så avlägset så att vi vanliga inte kunde ta oss dit. Så nu tänker jag att jag måste åka dit och hämta en bit av pappas hjärta. Jag tror han lämnade en bit där. Eller så kanske en liten bit av mitt hjärta kan lämnas där, så att bitarna kan leva där tillsammans till tids ände. Vid en fjord.
Jag tror bestämt att jag drar dit. Fräscha till norskan pappa alltid envisades med att tuta i mig. Nu ska jag hitta rätt plats. Och tid.

Nu vill jag bli kvitt hostan. Snoret och min berg och dalbana. Lite fokus på rätt saker. Så ska det nog ordna sig till slut. Jag måste fatta lite mod också. Det är något jag måste be om. Och jag hatar att be om saker. Men jag jobbar på det. Modet. Och det där tålamodet. Mod och Tålamod. I needs it badly.