Idag när jag lämnade min arbetsplats gick jag därifrån med en varm känsla i bröstet…så jag skriver ett öppet brev till en kollega.

Hej kollega M!

Jag vill att du ska veta att jag är inte är så bra på det där med att säga saker som betyder något, i alla fall inte mellan fyra ögon. I skrift är det lätt. Jag övar på att kunna säga det hjärtat känner och man borde göra det oftare för alla människor där ute behöver känna sig uppskattade och omtyckta. Till och med behövda. Även kollegor. Kollegor är ju människor de med. Du och jag M, vi är människor. Det fantastiska med oss, alla, inte bara du och jag, är att vi har olika perspektiv och vinklar på livet och ting. Tänk om man skulle börja prata med varandra. Vad skulle kunna ske?
Man skulle kanske lära sig något. Lära känna en ny människa men lära sig att se på sig själv med andra ögon. Lära sig något nytt om sig själv. Utveckling.

Så det var en rätt fin grej du gjorde. Tog en stol bredvid min och gav mig din tid. Och att du delade med dig av dig. Och att vi hade ett samtal om livet. Åldern. Kriser. Eftertankar. Det där som kommer med erfarenhet. Genom lärdomar längs vägen vi gått. Att kunna tala så fritt och öppet. Det är få människor förunnat. Fler borde prova.

Ända sen jag klev in och tog min plats på kontoret vi delar har du utstrålat glädje och en massa jävelskap. I alla fall från mitt perspektiv. Och de som har ynnesten att ha dig i sin omgivning, jag hoppas att de ser det med.

Det jag vill säga till dig är att även om tiden blev kort  i samma rum så var det fint. Du vet, underbart är kort. Och allt det där. Men glöm för fan inte bort att du fin som du är. Trots skägget och din sjuka humor. Det jag försöker säga är att du är fanimej en hyvens kollega och människa. Jag ska ju inte till världens ände utan bara andra sidan testverkstaden. Vi ses ju i matsalen och kanske på en och annan julfest. Och vet du inte var bästa hyllan ligger så ska jag rita dig en karta. Dit är man alltid välkommen att säga hej. Men först; Vad är passwordet??

 

 

Två veckor kvar i livet trettioplus. Snart kliver jag över tröskeln och kliver in i en ny tidsepok. Som om det kommer kännas annorlunda när jag vaknar upp på morgonen. Som om. Möjligtvis kommer jag vara sjukt trött men för att det är självförvållat. En sådan där fest för mina närmaste girls.
Samtidigt känns det vemodigt. En milstolpe utan mamma och pappa. Häromdagen när jag tänkte på det så kunde jag inte låta bli, att böla. Jag vill ju att mamma och pappa ska komma hem till mig på fika med tårta och kaffe. Jag vill inget annat. Hellre. Men det är mycket jag vill just nu…men den viljan viljan,  den sitter i skogen.

En annan sak som äntligen är klart. Mitt jobb. Jag har varit konsult i lite mer än 2 år. Första två åren på en plats som grodde fast i mitt hjärta. En förändring skedde och jag fick byta plats. På min nya plats, jag hade förhoppningar om något bra men det blev inte som jag tänkt. Kände mig aldrig riktigt hemma. Plötsligt dök en möjlighet upp. En tjänst utlystes på ”hyllan” där jag satt och jag tog chansen. Och nu är tjänsten min. Jag flyttar tillbaka till mina girls. And boys men framförallt mina girls. Och allt annat där uppe på ”hyllan” som varit fantastiskt även när det blåst lite motvind.
Jag minns sista dagen på ”hyllan” och jag skulle gå ner för trapporna för att lämna platsen. En klump i halsen och en tår klämde sig fram. Sorg. Saknad.

Men nu är jag snart tillbaka där jag hör hemma. Tredje april får jag sätta mig vid mitt gamla skrivbord igen. Från mitt fönster på ”hyllan” kan jag se när rapsfälten blommar. Jag har Karin bakom mig och Linda framför. Allt blir som det var. Jag kan kasta gem på Linda igen och stänga av Karins mus. De kan gömma min vita penna på ett vitt papper. Vi kan skratta åt eländet. Äntligen får jag vara en Unicorn igen. Äntligen lämnas jag tillbaka till mina rättmätiga ägare på hyllan. Äntligen. I am no longer lost.