Back where I belong

Två veckor kvar i livet trettioplus. Snart kliver jag över tröskeln och kliver in i en ny tidsepok. Som om det kommer kännas annorlunda när jag vaknar upp på morgonen. Som om. Möjligtvis kommer jag vara sjukt trött men för att det är självförvållat. En sådan där fest för mina närmaste girls.
Samtidigt känns det vemodigt. En milstolpe utan mamma och pappa. Häromdagen när jag tänkte på det så kunde jag inte låta bli, att böla. Jag vill ju att mamma och pappa ska komma hem till mig på fika med tårta och kaffe. Jag vill inget annat. Hellre. Men det är mycket jag vill just nu…men den viljan viljan,  den sitter i skogen.

En annan sak som äntligen är klart. Mitt jobb. Jag har varit konsult i lite mer än 2 år. Första två åren på en plats som grodde fast i mitt hjärta. En förändring skedde och jag fick byta plats. På min nya plats, jag hade förhoppningar om något bra men det blev inte som jag tänkt. Kände mig aldrig riktigt hemma. Plötsligt dök en möjlighet upp. En tjänst utlystes på ”hyllan” där jag satt och jag tog chansen. Och nu är tjänsten min. Jag flyttar tillbaka till mina girls. And boys men framförallt mina girls. Och allt annat där uppe på ”hyllan” som varit fantastiskt även när det blåst lite motvind.
Jag minns sista dagen på ”hyllan” och jag skulle gå ner för trapporna för att lämna platsen. En klump i halsen och en tår klämde sig fram. Sorg. Saknad.

Men nu är jag snart tillbaka där jag hör hemma. Tredje april får jag sätta mig vid mitt gamla skrivbord igen. Från mitt fönster på ”hyllan” kan jag se när rapsfälten blommar. Jag har Karin bakom mig och Linda framför. Allt blir som det var. Jag kan kasta gem på Linda igen och stänga av Karins mus. De kan gömma min vita penna på ett vitt papper. Vi kan skratta åt eländet. Äntligen får jag vara en Unicorn igen. Äntligen lämnas jag tillbaka till mina rättmätiga ägare på hyllan. Äntligen. I am no longer lost.