Olika långa minuter

Jag slogs av en spontan tanke såhär en söndag. Om man skulle ut och springa lite. Efter lite sjukdom och annat elände de senaste dagarna. Springa är ju bra för min rosa själ. Väntade hela förmiddagen på att solen skulle komma fram men lite blyg idag, så det var bara till att svida om. Rota bland mina löparkläder. På med paltorna och ut i det fria.

Eftersom det var väldigt länge sen jag faktiskt tog en löptur fick det bli ett sånt där kom-i-gång-pass som det så tjusigt heter. Springa/gå pass eller lunka/krypa pass. Typ så. Ut till slingan vid havet, bara den bästa utsikten är god nog för mig. På med runkeeper och spotify och whatnot. Sen slogs jag av en annan tanke. Att det skulle vara väldigt kul att springa kuperat och uppför. (Alltså, när jag skriver springa så menar jag lufsa. Men springa låter så väldigt mycket bättre.) Jo men det var ju en fantastiskt tanke. Jag sprang en minut och gick en och så upprepade jag det lagom många gånger. Först tänkte jag att minuterna var hemskt korta. Inte så långa som jag mindes dem. Fick lite självförtroende där.  Men säg den lycka som vara länge. Plötsligt så blev benen lite slitna. Som att de var gjorda av betong. Flåset lite ansträngt. Men huvudet och hjärtat var liksom väldigt på gång. Ville mycket. Minuterna tycktes bli aningen längre. Nästan så jag tänkte att nu går minsann klockan lite baklänges. Jag väntade på den där känslan att det skulle vara kul. Den liksom uteblev. Väntar fortfarande. Fast jag kan skratta lite åt det nu. Kände mig som en halt och lytt noshörning. Mötte ett gäng hurtbullar på vägen. De hälsar alltid så artigt och glatt. Jag gillar det. Så jag log. För att säga hej, fanns inte på kartan. Flåset kämpade. Och från ingenstans så hade jag sprungit klart. Spökhaltat mig runt. Jaha, inte värre än så var min första tanke. Varför vara ödmjuk?

Eftersom jag sprang varken snabbt eller långt utan väldigt långsamt och inte så långt hann jag minsann ta lite bilder längs rundan. Jag är ju så dålig på att lägga ut bilder till all text jag lyckas producera. Men idag så…

 

Jag har inte lyckats än att vinna kampen mot knäet än men jag ger mig inte. Jag ska vinna. Jag har tydligen anmält mig på jobb att springa 5 km i maj. Så jag borde ju träna. I alla fall lite.

Ny vecka och nya möjligheter.