Försöka duger.

Det där med att springa. Lite av ett mysterium. Under hela min aktiva tid som idrottare hatade jag löpning. Alltså den typen där man bara springer rakt upp och ner, distanser. Sprint älskade jag. Älskade att springa efter bollar. Gärna med klubba. Fuskade allt jag kunde när vi tvingades till konditionsträning genom att nöta sula ute på slingan. Tog alla genvägar som var möjliga. Ändå lyckades jag under hela grundskolan bli uttagen till mästerskap i terränglöpning. Som sagt. Ett mysterium.

En dag mitt i min sorg, efter att pappa rest till himmelen (skånska) så bara blev det så att jag snörade på mig mina skor och gav mig ut. Vi bodde då ett stenkast från skog och motionsslinga. Det blev enkelt att bara ge sig ut. Det gjorde ont. Sorgen gjorde ont. Säkert löpningen också,  jag var ju inte i mitt livs form. Då heller. Jag kunde inte identifiera smärtan mer än att det ändrade skepnad och det var en lättnad. Att få en paus. Andas även om jag säkert hade andnöd ute på slingan. Det blev min ventil. I sorgen och i livet. Plötsligt växte en passion fram. En passion för något jag avskydde. Märkligt.

Den här passionen jag kände  kan jag fortfarande känna i mitt hjärta. Som saknaden av en god vän jag inte hört av på länge. Jag kan känna längtan att snöra på mig skorna och ge mig ut.
Sist jag begav mig ut försökte jag under alla tjugo minuter att känna passionen. Kan inte säga jag kände den. Det var mest plågsamt. Trots att jag joggade i gassande sol som är det bästa jag vet, att jogga i hetta så var det otroligt plågsamt och jag kunde för mitt liv inte hitta känslan. Däremot efteråt kom lite av lyckan. När smärtan lagt sig och andningen återgått till det normala…då kom det.

Så nu är tanken att jag ska återuppta passionen. Nu är det ju så att jag suttit ner soffan rejält och inte alls tränat någon form av cardio. Så det bli en utmaning. Jag bekymrar  mig inte så mycket över flåset som mitt knä. En väsentlig kroppsdel när man springer. Sist kändes det fint och ingen svullnad efteråt. Så jag hoppas innerligt att knäet och jag kan få fullfölja nio veckor utan större missöden. Är det inte knä brukar ju en förkylning/influensa smyga sig på. Nu ska jag inte måla fan på väggen innan jag fullföljt första passet. Totalt på nio veckor blir det 27 pass. Målet; fem kilometer non stop. Utan att stanna och nästa dö i diket. Om någon av er känner sig manad att göra detsamma så kommer jag köra det här programmet. (Till och med vecka 6 går jag bara på tiden. Inte distans. Från vecka sju kör jag distanserna.)

Ja men dåså, det blev ju ett rätt långt inlägg för att berätta att jag ska försöka börja springa för livet igen.

/ Puss och sånt.

Vi är små lustiga grodor utan svans och öron

Plocka sju sorters blommor och lägga under kudden. Drömma om sin kommande kärlek. Duka ute. Flytta in. Uppehåll. Duka ute igen. Hällregn. Duka inne. Om och om igen. Klä stången. Hoppa som lustiga grodor. Nubbe och sill. Enda som skiljer julen från midsommar är granen och stången. Möjligtvis julskinkan. Vädret kan ju vara detsamma. Både i december och juni. I alla fall i Skåne.
Ja just det, midsommar idag! Glad sådan alla. Vi ruckar inte på vår tradition. Örenäs slott. Traditionellt firande. Glufsa i sig mat medan utklädda entusiaster med icke utklädda entusiaster dansar runt stången. Mina barn är för stora nu. Nu sitter vi vid sidan och bara tittar på. Ungarna snapchatar alla möjliga moments. Glad midsommar!!

 

 

Igår kom älskade tonåringen hem från talanglägret i Falköping. Det blev ett tårdrypande farväl av nyfunna vänner. Rödgråtna allergiska ögon. Min tonåring har ju aldrig haft problemet att bekanta sig med människor. Hon åkte ensam till lägret utan att känna någon. Nu känner hon många. Saknar tiden då man åkte på idrottsläger. Den bästa sorten. Träna och sova i skolsal.
Kommer ihåg när lilla loppan åkte på läger första gången, då var hon sju år. Musikkollo. fem dagar utan mamma och pappa. När hon kom hem hade hon växt så mycket. Blivit äldre. Det händer något varje gång man lämna dem på läger. De där barnen. Den absolut bästa känslan är när man får hem ett lyckligt barn. Och det fick jag igår. Ren och skär lycka lyste i ögon trots allergi och trötthet. En MVP fick hon med sig hem. Stolt tonåring. Stolt mamma. Most Valuable Player. För sitt glada humör, peppande, lagandan och sitt spelsinne och järnviljan. Något sådant löd motiveringen.

Tillbaka till verkligheten. Sommarträning. Med klubben. Med mamma. Sommarjobb.

Jag ska jobba ett gäng veckor till innan ledighet. Längtar så. Under längtans tid lägs lite fokus på kondition. Löpning. För mig. Knäet har inte protesterat. Och för det är jag lycklig. Flåset. Just det. Obefintligt.

Önskar min nätta lilla skara läsare en underbar midsommar. Och helg. Pussen och kramen.

Plötsligt så händer det. En måndag.

Måndag. Trött som ett as när jag vaknade. Först trodde jag att jag försovit mig men inte alls, vaknade bara tre minuter innan klockan skulle ringa. TRE minuter är guld på morgonen.

Måndag. En solig dag då vad som helst kan hända. Och tro mig. Det gjorde det. Fick med mig en matlåda till jobb. Bara en sådan sak. Men det som är anmärkningsvärt är det som hände efter jobbet. Stavas L-Ö-P-T-U-R. Ja den hände. Fast egentligen mer lufstur. Lufsade runt längs havskanten. I solen och värmen. Älskar att springa på heta dagar. Älskar inte att springa när konditionen är obefintlig och magen slår mig i pannan. Intervaller. Inget avancerat och sträckan blev inte ens särskilt lång. Men det hände. Och något annat som är högst anmärkningsvärt är att min spökhalt var som bortblåst. Jag haltade inte. Knäet kändes som om det aldrig varit trasigt. Önskar jag kunde säga det samma om konditionen. Med dålig kondis kommer dålig hållning. Kände mig allt annat än graciös. Två män fick jag dessutom med mig. De var väldigt pratglada. Jag kunde inte prata. Fanns inte syre till det. Knappt lyssna.

Jag hade ett ögonblick av inspiration i matsalen. Min kollega Mats, han ska minsann springa toughest 2018. Och jag hörde mig själv säga att jag vill gärna vara med. Vore så kul. Skruv lös. Inte bara en. Många. Nu har jag ett mission, träna löpning och styrka. Jag är inte så väldigt stark i överkroppen. Rätt svag faktiskt. Jag kan inte göra många armhävningar. Alltså utan att sätta i knäna. Klarar inte av en enda chin. Monkeybars ska vi inte ens prata om. Så nu måste jag lägga på ett kol. Jag har mycket att jobba med. Väldigt mycket. Så länge mitt älskade knä inte ställer till det så kan jag ju alltid ta alla straffrundor. Innebär att jag måste orka minsta 1,5 mil. Ja. Jag har ett litet mission. Inte anmäld än…så jag kan fega ur. Några har lovat att stå i målfollan med grillchips och rosa bubbel.
M E N jag kan F O R T F A R A N D E fega ur. Så det så.

Ja. Så att sådant här kan hända en måndag. I en 40-årings liv. Jodå. Så att så är det.

 

Bad habits die hard

Två dagar utan sociala medier. Bad habits die hard. Sjukt jobbigt. Jag är ju liksom van att bara öppna ansiktsboken och uppdatera mig med vad alla mina ansiktsvänner håller på med. Ta del av allt. Nu tar jag inte del av ett enda skit. Inte ens på instagram. Instagram är svårast. Så svårt. Men det går ju. Jag har inte märkt någon skillnad i tiden mer än att jag inte har telefonen i handen hela tiden. Mer produktiv har jag ju inte varit. Inte så som jag tänkte. Hanterar min abstinens mest. Försökte läsa en bok, gick dåligt för jag kunde inte swipa eller scrolla. Jag får ge det lite mer tid så ska huvudet också komma på plats.

En sak jag noterat dock är att när jag sitter och väntar, som i onsdags när jag satt på salongen och skulle klippa mig. Medan jag väntade på min tur struntade jag i telefonen. Jag bara satt rakt upp och ner. Med mina tankar. Helt plötsligt umgås jag lite mer  med mina tankar. Vissa återkommande tankar är lite så besvärliga. De kunde jag skuffa undan innan men att slösurfa med luren. Tankar är visserligen fluff men jag har vissa återkommande tankar, tankar som faktiskt inte är fluff som genererar känslor. Inte nödvändigtvis en dålig sak.

Denna veckan har varit den sjukt längsta veckan. Känns som om det var en evighet sedan jag kom hem från semestern men det var ju en vecka sedan. Lång lång vecka. Saknat mina fina kollegor. Saknar kontorspingis. Och idag piskade jag chefen!! Han är inte längre obesegrad. Kontorspingis är som vanlig pingis fast med kontorsbord som bord. Lite annorlunda form än man brukar ha. Riktigt nät och så…

Imorgon ska jag sitta i en bild mest hela dagen. Ska köra tösen till talangläger i Volleyboll. Enkel resa 33 mil. Kul. Många tankar att umgås med på vägen hem. Falköping, känd för sin ost. Annars vete tusan vad det finns att göra i Falköping.

Dags att nanna kudde. Dagen börjar tidigt i morgon.

Puss.

 

Time for a time out

 

Jag älskar sociala medier. Och så hatar jag det. Men älskar det. Lite för mycket kanske. Jag är är allt för ofta påkopplad. Inkopplad. Vad det nu kan tänkas heta. Mycket tid går åt. Tid jag kunde gjort något annat. Som att skriva. Träna. Skriva. Läsa böcker. Ja massor. Lära mig ett nytt språk.

IMG_0933

Jag har funderat lite. I en kort sekund. Så som jag gör. Styrs av mina impulser. Fast denna impuls har ju slagit mig ofta. Att jag ska ta en paus. Testa. Se vad som händer. Eller inte händer.

Instagram blir svårast. Räknas snapchat som social media? Fan också. Jag som älskar snapen. Som jag skrattar varje dag. Vi vuxna människor som snappar, vi är tydligen totally outrageous om man får tro min tonåring. Hon säger det.

Mina barn hade skolavslutning idag. Så då har jag någon slags avslutning för mina sociala medier. Sommarlov från dem. Tanken är att jag ska hålla mig borta i alla fall tills min semester är slut. Tror att vi då hamnar på den 10 augusti. Så det är tanken. Borta från Facebook, Instagram, och snapchat. Bloggen räknas inte. Kanske rent av att inläggens frekvens ökar? Är detta fusk?

Jag kommer halvdö. Om inte heldö. Inser att jag kommer missa en massa. Vem ska hålla mig ajour?
Jag kommer ha svårast att lägga instagram. Instagram är min favorit.

Så vill man socialisera med mig får man helt enkelt testa det gamla hederliga sättet. Träffas. Vill man inte så tycker jag att man slipper. Vill man informera mig om något så kan ett telefonsamtal funka, sms eller ett brev. Röksignaler kan jag inte utläsa.

Nåväl. Först och främst. Vi får väl se om jag reder ut det. Att hålla mig borta. Inga inlägg på sociala medier efter 23:59 idag. See you another day.

Wish me luck and stuff.