Försöka duger.

Det där med att springa. Lite av ett mysterium. Under hela min aktiva tid som idrottare hatade jag löpning. Alltså den typen där man bara springer rakt upp och ner, distanser. Sprint älskade jag. Älskade att springa efter bollar. Gärna med klubba. Fuskade allt jag kunde när vi tvingades till konditionsträning genom att nöta sula ute på slingan. Tog alla genvägar som var möjliga. Ändå lyckades jag under hela grundskolan bli uttagen till mästerskap i terränglöpning. Som sagt. Ett mysterium.

En dag mitt i min sorg, efter att pappa rest till himmelen (skånska) så bara blev det så att jag snörade på mig mina skor och gav mig ut. Vi bodde då ett stenkast från skog och motionsslinga. Det blev enkelt att bara ge sig ut. Det gjorde ont. Sorgen gjorde ont. Säkert löpningen också,  jag var ju inte i mitt livs form. Då heller. Jag kunde inte identifiera smärtan mer än att det ändrade skepnad och det var en lättnad. Att få en paus. Andas även om jag säkert hade andnöd ute på slingan. Det blev min ventil. I sorgen och i livet. Plötsligt växte en passion fram. En passion för något jag avskydde. Märkligt.

Den här passionen jag kände  kan jag fortfarande känna i mitt hjärta. Som saknaden av en god vän jag inte hört av på länge. Jag kan känna längtan att snöra på mig skorna och ge mig ut.
Sist jag begav mig ut försökte jag under alla tjugo minuter att känna passionen. Kan inte säga jag kände den. Det var mest plågsamt. Trots att jag joggade i gassande sol som är det bästa jag vet, att jogga i hetta så var det otroligt plågsamt och jag kunde för mitt liv inte hitta känslan. Däremot efteråt kom lite av lyckan. När smärtan lagt sig och andningen återgått till det normala…då kom det.

Så nu är tanken att jag ska återuppta passionen. Nu är det ju så att jag suttit ner soffan rejält och inte alls tränat någon form av cardio. Så det bli en utmaning. Jag bekymrar  mig inte så mycket över flåset som mitt knä. En väsentlig kroppsdel när man springer. Sist kändes det fint och ingen svullnad efteråt. Så jag hoppas innerligt att knäet och jag kan få fullfölja nio veckor utan större missöden. Är det inte knä brukar ju en förkylning/influensa smyga sig på. Nu ska jag inte måla fan på väggen innan jag fullföljt första passet. Totalt på nio veckor blir det 27 pass. Målet; fem kilometer non stop. Utan att stanna och nästa dö i diket. Om någon av er känner sig manad att göra detsamma så kommer jag köra det här programmet. (Till och med vecka 6 går jag bara på tiden. Inte distans. Från vecka sju kör jag distanserna.)

Ja men dåså, det blev ju ett rätt långt inlägg för att berätta att jag ska försöka börja springa för livet igen.

/ Puss och sånt.