Publicerad på

Vart sjuttonde år händer det

Fan vad jag är blödig. Måste vara en åldersgrej. Att man plötsligt blir sjukligt sentimental.

Jag vet att jag fick lära mig en läxa två gånger. Den hårda vägen. Att man aldrig ska vänta med att berätta för en person vad denne betyder innan det är försent. Jag sa aldrig det till pappa. Och jag lovade där och då att aldrig göra om det, det där med att inte säga. Men inte sa jag det till mamma heller. Sen var det försent. Igen. Och det har sökt mig. Men jag accepterade någonstans att det var okej att jag inte sa. För jag tror ändå att jag visade det.
Det är ju så att människor trillar in och ur ens sfär och de påverkar oss på olika sätt och nån guru säger att alla dessa vägar som korsas mellan människor, det är lärdomar. Jag har fått några sådana. En kom 2000. En kom 2017. Så ungefär vart sjuttonde år kan man, jag, räkna med dessa lektioner i livet. Detta råkar vara samma lektion. Tydligen behöver vissa saker upprepas. I alla fall för mig. En liten påminnelse. Jag vill inte behöva bli påmind igen om sjutton år utan nu är det lite dags att ta lektionen på allvar. Eller allvar och allvar. Lära sig den och leva lite. Efter den. Båda dessa lektioner handlar om min guard jag håller upp. Jag går ju liksom ständigt en boxningsmatch mot livet. Istället för att bara släppa ner guarden och hänga med livet. Älska hela vägen. Löpa linan ut. Svåraste biten, att låta sig älskas. Hela vägen. För när allt kommer omkring. Vad är det värsta som kan hända? Man åker på en knock out. Men man reser ju sig alltid upp. Ja, det gör lite ont. Kanske sjukt ont. Men allt innan knocken kan ju ha varit fullkomligt underbart och magiskt. Och inget varar för evigt. Det vet vi.

Det är ju en läskig grej det där, när man plötsligt måste ta av stödhjulen och börja balansera själv.  Men vilken frihet. Kommer ramla. Kommer åka på en smäll. Men so what, jag reser mig upp igen. Allt däremellan kan vara sjuhelvetes magiskt. Även om det bara är kort.

Den här varelsen som passerat min väg, holy crap, vad jag är tacksam. Fänk jo.

Med det sagt mitt i natten vill jag bara säga: NO REGRETS.

Natti.

Publicerad på

Det blåste som fan. Så det så.

Helgen är över. Solen kom till slut. Och jag har klarat av vecka två av nio på mitt kom-upp-ur-soffan-och-spring-för-livet-program. Helt otroligt. Snart blir det ett gift igen i min kropp. Snart. Väldigt snart. Dagens pass satt långt inne men till slut gav jag mig ut med nakna ben. Strålande sol. Fortfarande kämpigt med andningen. Kändes väldigt segt men döm om min förvåning när klockan sa att jag satt två nya rekord. Bästa med en ny klocka och nybörjare i löpning, många rekord kommer sättas. Personliga då alltså. Inga världsrekord eller så. Rätt nöjd att jag inte avvikit från planen. 3 pass i veckan. Knäet bråkar inte. Bara flåset. Och mina hjärnspöken. Död åt hjärnspökena!

Igår köade jag och tösen till biljetter till Ed Sheeran. Om jag ändå hade en bild på hur det såg ut. Två datorer och alla möjliga telefoner på kö. Och vi fick biljetter. Tösens första stora konsert. Eric Saade räknas inte. Om ett år i morgon, bär det iväg. När biljetterna var kirrade kunde vi styra skutan till ett blåsigt Mellbystrand och beachvolley. Publik. Satan i gatan vad jag blev spelsugen. Men det skeppet har seglat.  Och som det blåste. Allt mitt vett blåste nog ut till havs. Bästa med att åka bil med tösen. Bil-karaoke. Roligaste som finns. Fulsjunga för full hals. Kärlekssånger. Blev mycket Ed Sheeran. Vi måste ju sjunga in oss. Vi har bara ett år på oss.

Blödig som få idag. Saknar alla. Mamma och Pappa. Min vän på andra sidan Atlanten. S. Hon som hängt med mig sen vi var ungdomar. Tokiga. Saknar eran då vi delade lägenhet. Lambrusco och cigg. Som vi har skrattat och gråtit men mest skrattat i våra lambruscodimmor. När ciggen tog slut fick vi nattvandra halvpackade till statoil. Jag skulle ge mcyket för att vi fick sitta ihop och dela pavor med vin. Ciggen skippar vi. Vi kan skratta och gråta. Med henne delar jag allt. Saknar henne så just idag. Idag behöver jag pavor med vin med S. Saknar dig som fan hjärtat!
Söndagsmelankoli. Dags att bara hoppa ner i loppelådan och krama om arbetsveckan. Ensam tös på kontoret. Det blir tyst. Inget office-pingis. Snaaaart snaaaaart semester.

Over and out.

 

Publicerad på

Kontraster och annat skit

14 dagar kvar till semester. En evighet.

Jag har sprungit regelbundet efter schema. Jag är lycklig. Inte just när jag springer men efteråt. Det är tungt och jag har väldigt obefintlig kondis. Väldigt obefintlig. Jag springer liksom in i väggen direkt och så blir det tungt och överkroppen väger helt plötsligt ton och jag hänger med huvudet. Inte löpekonomiskt. MEN i lördags hände det grejer. Jag sprang mitt tredje pass i vecka ett, mitt kom-i-gång-och-rör-på-fläsket-program, så gick det snabbt, för att vara jag i denna fasen, och de där lyckokänslorna kom undertiden jag sprang. Så som det var förr. Efterlängtat.

Gick in i vecka två denna veckan. av det där ovan nämnda program. Veckan i övrigt startade dåligt. I söndags kom smärtan och allt blev nattsvart. Måndag och tisdag var det svårt att gå eller sitta upprätt. Men jag krigade på. Fosterställning var det enda som fungerade, men jag kunde ju heller inte ligga i fosterställning på jobbet. Visserligen hade ingen undrat eftersom jag har ju en del tokiga saker för mig. Men det här, det här tog priset. Ett tag funderade jag på en hemmaoperation. Ta ut skiten själv.

Jag fick för en tid sedan beskedet att vi gör bäst i att operera ut min livmoder. Jag ska inte vara så aktiv under operationen som förgående mening gav sken av. Jag ska vara väldigt passiv. Allt blev dramatiskt några dagar men sen sjönk det in och allt kommer bli bra. Mycket bättre. Framförallt smärtfritt. Så jag går och väntar på att en tid ska komma med ett brev på posten. Till hösten blir det av. Har de sagt.

Under tiden springer jag på, så gott det går. Skriver på så gott det går. Snart semester. Bara fjorton långa dagar. Snart helg. Och då ska det regna. Jag kommer bli blöt. Jag hade ju tänkt att sitta på en strand och titta på när andra slår bollar över nät.Jag hoppas innerligt att vädergudarna tänker om och skänker sol.

Kontraster. Igår. Jag åkte till badkolonin för att hämta lilleman på fritids. På en halv sekund tog vi beslutet att köra vattenskoter. Så från kontoret ut till havs i skjorta och jeans i full nittio på en jetski. Kontrast. Älskade varje sekund. Och jag älskar kontraster.

14 dagar till semester…