Hur det kom sig att jag inte fick bli blodgivare

Trött. Konstant trött. Och nu är jag ganska trött på att vara trött. Och trött kommer jag att vara en tid framöver. Tills jag blir pigg och jobbat upp mina blodvärden till normala nivåer. Fick lite skjuts med det i början på veckan med två påsar blod. Ligger fortfarande lågt men nu behöver jag inte vara på gränsen att svimma hela tiden så fort jag står upp. Och då ska vi inte ens prata om hur det var att gå upp för trappan här hemma.
Tyvärr låter man detta snabbt bli ens vardag. Man accepterar att man mår så här. Tills det av en slump upptäcks att mitt HB ligger på 71. Slumpen var att jag ville bli blodgivare. Men det fick jag ju inte. Ironiskt, man går till blodcentralen för att man vill lämna blod och istället går man därifrån med en uppmaning att söka vård akut eftersom jag behöver få blod. Vårdcentralen hade inte tid att ta emot mig just den dagen. En annan dag kunde jag komma dit.
Måndag. Vårdcentral konstaterar efter att ha tagit ett gäng med rör blod att jag behöver en blodtransfusion. Vilopuls på 96 var heller inte optimalt. Hjärtat fick jobba hårdare att pumpa runt mitt tunna och fattiga blod. Så remiss till akuten i Landskrona. De ville inte ha mig där utan skickade mig till Helsingborg. Var redo att ge upp och gå hem och lägga mig. Bollas runt när man redan är trött och vimmelkantig. Lätt att vilja ge upp och gå hem och hoppas att man självläker. Men jag tänkte att tredje gången gillt…

Redan från början när jag sökte vård redan innan situationen blev akut dvs i maj när jag äntligen fick tid till gyn, förklarade jag min oro över att varje månad förlora så mycket blod. Ett myom konstaterades. Orsaken till mina blödningar som redan då pågått 5-6 månader. Uttryckte tydligt min oro men läkaren där tyckte att cyklo-F och lite spenat skulle göra susen. Jag skulle återkomma om 2 månader om inte det blev bättre. Myom kan man leva med. Inget farligt. Och så länge man inte har besvär behöver man inte göra något.  Jag fick veta att mina alternativ var att leva med det eller operera bort hela livmodern. Vilket blev en chock.  Ringde två månader senare för att tala om att situationen är ohållbar. Den som tog emot mitt samtal envisades med att jag skulle behandlas med hormonspiral och att de inte hade tid att ta emot mig förrän många veckor senare. Rösten i telefonen utan att ha träffat mig eller sett hur mitt myom sitter sa att hormonspiral var det enda…operation blir det inte. Nytt bakslag.

I Helsingborg tog de flera rör blod. Blodtransfusion konstaterades men först skulle myomet undersökas. Jag fick berätta allt från början och jag förstod då att jag kanske inte fått adekvat vård från början. Efter undersökningen visade sig att hormonspiral kan jag inte ha. Pga var och hur myomet sitter. Jag borde ha blivit insatt på hormonbehandling i maj, för att krympa myomet och stoppa blödningarna. Ett HB skulle tagits i maj. Så kanske jag inte behövt genomgå en blodtransfusion.

Jag lades in. Fick blod. Och behandling insatt och en plan. Cyklo-F och spenat är ingen behandling. Nu är jag satt på hormonbehandling, vilket jag tycker är skitläskigt. Biverkningar som humörsvängningar, håravfall, magsmärtor, illamående och viktökning. Håravfall och viktökning är ju petitesser men de är mina petitesser. Jag vill inte bli en skallig tjock drake. Tre månader. Tydligen behöver jag heller inte operera bort hela min livmoder heller. Vilket kan ha andra obehagliga konsekvenser när man är så ung som jag. Japp, läkaren kallade mig ung. Jag behöver heller inte bli steril. Inte för att jag har planer på att utöka familjen men…ni fattar. Ni kvinnor fattar.

Så nu har jag lite att jobba med. Efter blodtransfusionen hade jag ett HB på 101 vilket fortfarande är lågt. Så nu får jag äta järn. Tar mig två järn om dagen. Gissa om min mage gillar det? Tydligen har jag blött ut under så ”lång” tid att blodet armats ut. Så två järn om dagen i en månad, sen in och ta nya prover…jag hoppas innerligt att de då visar fina resultat. Ätit järn en vecka nu och nä, inget trevligt alls. Hormonerna gör att jag äter allt i min väg. Så nu måste jag sätta lås på kyl och skafferi. Men jag är hoppfull om att jag är på rätt väg med behandlingen. Operationen ser jag inte framemot men ett nödvändigt ont. Men nu blir det en spännande resa med hormoner i tre månader. Men jag är sjukt arg och ledsen för vårdmissen. Att det skulle behöva gå till ytterligheter. Hoppas aldrig att jag behöver träffa den läkaren igen. Never.

Så. En väldigt lång redogörelse på hur det kom sig att jag inte fick bli blodgivare. Men jag vill uppmana er läsare, om ni kan, så bli blodgivare. De behövs. Ditt blod kan rädda ett liv. Flera liv. Bli blodgivare.