Winter is coming

Maj lajf. Mitt liv. Något som jag håller på att styra upp. Planera för allt som händer. Och jag menar allt. Nästa vecka är det operation. Återhämtning efter den. Packa ihop mitt delade liv i lådor. Fira en femtonåring. Skidresa. Jul. Flytt. Börja om.

Inte mycket kvar av tjugosjutton men det mesta ska hinnas med i år. Tjugoarton rivstartar jag med en flytt. Därefter börjar jag om. Skräckblandad förtjusning. Nästan så att man vill citera och säga att winter is coming.

Jag har haft flyt, otrolig flyt och jag tackar min lyckliga stjärna. Kanske inte tillräckligt för att mitt liv är smått i uppror och en enda stor röra men vilket flyt jag har haft. Min lya jag ska flytta till. Fyra våningar utan hiss. Eget sovrum till alla. Bara en sån sak. I ett gammalt hus från tidernas begynnelse. Takvåning med lite sneda vinklar och vy över takåsarna. Att jag ens fick till en visning och än mer att den blev min. Min och barnens. Vår takvåning.

Under sorg blir jag oerhört praktisk. Tänker framåt, sortera och strukturera upp det som komma skall. Planera. Allt för att slippa sitta i ett nu som ändå bara gör ont. Jag har aldrig varit bra på det där med att ta farväl. Gillar inte förändring heller. Men någonstans i mitt stormiga vattenglas gör jag upp planer, skriver listor, och målar upp visioner om hur det ska bli. Hur det skulle kunna bli om jag bara planerar lite mer och skriver lite fler listor.

Jag har inte gråtit på två dagar. Nästan gråtit men grät inte. Igår var jag sprudlande glad hela dagen. I lördags grät jag. Idag har jag inte gråtit. Än är inte dagen slut men jag tror att jag inte kommer att gråta. Jag tror att jag somnar helt utan gråt. Kanske lite ångest när jag tänker på att jag snart ska opereras. Så jävla obehagligt!

Skidkläder och sushi

Det flesta kvällar går jag till sängs med en klump i magen. Vaknar med en klump i magen, varje morgon. Gråter ett par gånger om dagen. Sorg. En massa svart sörja som flyter runt och tynger mitt hjärta.
Det är en del av skilsmässan. Sorgen. Obeskrivligt, svårt att sätta ord på sorgen, men det liknar sorgen jag kände när pappa försvann. Och när mamma försvann. Samma typ av sorg. Fast han finns ju. Jag kan ta på honom. Prata med honom. Men samma sorg ändå.

Helgerna är sköna men outhärdliga på samma gång. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Ska vi umgås som familj? Vi bor ju alla under samma tak. Vi delar fortfarande säng. Jag har svårt att navigera.
Under dagen igår kände jag mig rastlös och rotlös. Ville komma bort, göra vad som helst. Bara inte sitta här. Hemma. Hemma?

Så vi bestämde oss plötsligt för att köpa skidkläder till barnen. Vi ska ju fira jul ihop, i fjällen som planerat pre divorce. Så vi åkte. Köpte skidkläder som vilket par som helst. Blev hungriga och köpte hem sushi. Öppnade en flaska bubbel och tände ljus. Vi åt och pratade. Vi pratade massor. Det blev en fin kväll. En sån fin kväll man har med sin bästa vän. Prat om framtiden. Om vår vänskap och hur vi kanske kan försöka fortsätta vara vänner. Men vi vet ju att det kommer till en punkt, den där vänskapen, tar en ny skepnad. Och det händer när någon av oss träffar en ny. Då blir det nya spelregler. Men ändå, vi pratade och det var fint allting igår.
Så jag gick och la mig med värme i kroppen. Nästan lite glädje. Helt utan en klump. Klumpen fanns inte heller där när jag vaknade i morse. Tidigt som fan.

Fikade med en fd kollega idag. Hon och jag har aldrig fikat förr. Och det blev ett härligt samtal. Jag blev så inspirerad så jag bubblade av glädje. Bubblar fortfarande och jag tänker njuta av bubblet. För jag vet, att klumpen, sorgen och gråten kommer tillbaka igen. Fast tills dess, tänker jag bara surfa på glädjevågen.
Hon jag fikade med, vilken underbar liten varelse hon är och jag hoppas vi fikar igen.

Just det, har blivit med bullet journal. Googla det! Alltså, som barn på nytt nu när jag skaffat mig en rosa ”bujo”. Nu måste jag bara komma på hur jag ska komma igång att klottra i den. Med mina nya färgglada ”bujopennor”. Som en lovestruck tonåring är jag.

Jag och min bujo.

PS: börjar vänja mig vid mina glasögon.

Sätta punkt

En dag i taget. En timme i taget. Eller en kvart. Jag får ingen struktur på mina tankar. Borde sortera dem under ett hårt träningspass me man är ju inte där heller. Blodvärdena är inte helt på topp än men jag mår så mycket bättre. Fan vad jag längtar efter att få utsätta mig för hård fysisk träning. Svett och flås.

Jag kan inte ens dela upp mina dagar på ett vettigt sätt. Jag bara är. Jag bara gör. Jag bara. Skriver inget. Och det vore skam och sorg att inte skicka in ett alster. Ett alster vad som helst. Man skulle ju någonstans tycka att det var okej att misslyckas men att ha försökt i alla fall. Att inte försöka känns inte som ett alternativ. M E N  V A D  F A N  S K A  J A G  S K R I V A ?! När jag inte ens kan hålla fast en tanke längre än ett ögonblick, hur ska jag kunna få ihop en text. Bearbeta den? Fast. Egentligen tror jag att jag borde grotta ner mig. I något som jag älskar. Något som ändå värmer mitt hjärta. Kramar om min själ. Jag borde i alla fall försöka att misslyckas. Trots allt.

Det är ingen enkel sak. Det där med att skiljas. Sätta punkt. Helst ska man göra det på ett sätt som skaver så lite som möjligt. Går det ens att skiljas utan skavsår?
Jag vill att det ska vara så. VI har ju bestämt detta. Sen allt som hände från det att vi sa ja till varann och fram tills beslutet. Det får helt enkelt bara vara. Inget av det går att ändra på. Jag gjorde fel. Han gjorde fel. Vad spelar det för roll nu, ändå? Nu när vi sagt att det räcker.
Jag säger så lite som möjligt. Jag tänker att det är en bra strategi. Bara prata om praktiska saker. Vara sparsam med värderingar och åsikter. Men jag är ju för fan bara en människa med ett brustet hjärta. Överöst av tankar som dels vill mig illa och en del tar tag i mig och håller mig på jorden. En kamp. Men mitt brustna hjärta alltså, det värker och det knyter sig i magen. Jag är nära kräket då och då. Sen kommer hoppet. Ljuset. Och sen rakt ner i källaren. Otroligt vilken symfoniskt känslospel man kan ha på en dag.

Allting som jag känner och skriver om uppbrottet är mitt. Från mig. Mina känslor och perspektiv. Det finns i alla fall en till med ett annat perspektiv. Men det är min blogg.

Försöker vänja mig vid glasögonen. Helt plötsligt ser jag klart.
Men hur fan ser jag ut?!

 

Interrobang

 

När livet går sönder. Så gör det så förbannat ont.
Nu åker jag karusell dagarna i ända. Det går runt, upp och ner, åksjuk. Mot den här sortens karuseller finns det inga åksjukepastiller som hjälper. Inga.

Beslutet är taget. Inte bara så från luften. Det har lurpassat och vi är krigströtta. Utnötta. Krigstrött är ett rätt bra ord men det är lätt att missförstå. Krig låter så brutalt och blodigt. Att skiljas är brutalt. Inte så blodigt men fy fan vad brutalt. Mina gurkor har inte valt detta. Mina gurkors liv slås i spillror. Men de kommer hämta sig. Älskade gurkor. Gurkorna är mina älskade ungar. Och inga gurkor. Men jag kallar dem gurkor för jag älskar dem så. En dag kanske de kommer förstå det där med kärlek och vilket underhåll det kräver. Kräver, låter så fult, så jävla fult. Men det ställer sina satans krav. Jag uppfyllde inte alla krav. Kravlöst, bullshit. Finns kravlöst? Jag krävde precis lika mycket. Våra kravspecar kapsejsade.

Jag kommer alltid att älska honom. Även när jag hatar honom. Den tiden kommer också. Och även hatet kommer sina ut i sanden. Jag hatar mest mig själv just nu. Och det går också över. Men tillsammans har vi skapat det finaste jag har och för det kommer jag alltid älska honom. En bit av honom finns i det finaste jag har, och dem älskar jag från djupet av mitt hjärta. Allt hos dem. Precis allt, villkorslöst!

Förändringens vindar blåser styv kuling. Jag ska återupptäcka mig. Tänk om jag inte alls gillar mig? Tänk om jag inte är rätt för mig? Tänk om jag bara är som gjord för mig? Utan tvekan är det ett äventyr jag ska ut på. En expedition. Det här återupptäckandet av mig.
En livmoder fattigare men två par glasögon rikare. Lite mer hull och visdom så ska det väl gå an. Eller?

Kan ni fatta, jag ska få glasögon!? Min syn har tydligen åldrats. Synen väntade inte in mig. Utan skenade i väg och blev äldre. Jag är ju ung. Väl? Mitt i kaoset beställde jag brillor. Så intressant det ska bli.

Just det ja, och jag ska skilja mig.

?!

Ps. Ibland vill jag bara skrika; fuck life and shit! Inte så moget.

 

 

Sur-Kerstin med ångest och ångest

Söndag igen. Och ett nytt försök. Att skriva något. Sist gick det inte jättebra. Det surrade mest i huvudet. Och jag har ingen aning vad jag ska skriva. Jag vet inte fortfarande men jag tänker att jag bara skriver det som kommer ut. Vad som helst. Få igång motorn lite. Helst mycket men jag tänker inte vara den som gapar efter mycket…vi vet ju konsekvensen av det.  I alla fall tror jag mig veta.

Läget annars då? Förra veckan gick det banne mig snabbt. Läkaren ringde. Eftersom insatt behandling inte fungerar som förväntat fick jag ta ställning till om jag skulle genomföra operationen jag egentligen ville undvika. Nu finns inga andra val än att genomföra den. Alternativet är att fortsätta må riktigt dåligt. DET är för mig inget alternativ. Så det blir som det blir. Från beslutet till operationstid gick det två dagar. Operationen blir i november. I början. Kan hända att de ringer in mig tidigare om det blir ett återbud. Även om jag vill ha det snabbt avklarat så känns det skönt att ha en tid att förhålla sig till. Planera och hinna stöka undan lite.
Tanken på operation ger mig ångest. Jag fullkomligt avskyr att lägga mig under kniven. Tanken på vad det är de ska avlägsna är en sorg i sig. Nödvändigt ont men ändå en sorg. Jag kommer definitivt aldrig att sätta fler barn till världen. Inte för att jag gått och funderat på fler barn men beslutet ska vara mitt. Men nu blir det som det blir. Livmoder bort. Tumör bort. Kanske avlägsnar sig min PMS också. Kanske kanske kanske. Efter det här hoppas jag att jag kan återgå till mitt liv där jag slipper smärta, svimningar och blodtransfusioner.

Så innan OP måste jag ju ha skrivit klart arbetsprovet. Blir inte mycket skriva av från sjuksängen. Just do it.

 

Ingenting överhuvudtaget alls

Här sitter jag. Forcerar. Inte gott om tid kvar tills det ska vara klart. Inte ett ord är skrivet och jag måste fylla ett A4. I november ska det skickas in för bedömning. Är jag värdig att utvecklas i mitt skrivande. Det ska någon ta ställning till. Men innan någon kan göra detta måste jag få ihop texten. En text om vad som helst. Något som visar vem jag är som skribent. Egentligen inte så väsentligt vem jag är bakom texten utan mer vad jag kan åstadkomma med orden. Och sånt.
Jag har låst mig, allt jag kan tänka på är ramen, ett A4. Jag är begränsad. Och nu tänker jag inte alls utanför lådan. Jag ser bara ett vitt blankt A4 som ska tilltala den som bestämmer om jag ska få vara med eller inte. Så nu har jag låst mig. Allt har låst sig.

Ändå sitter jag på en plats och tittar på guppande båtar. Nya människor. Rofylld. Men ingenting kommer till mig. Ingenting. I N G E N T I N G.

Jag forcerar vidare. Till slut måste det komma ut. Det måste det. Bara.