Sur-Kerstin med ångest och ångest

Söndag igen. Och ett nytt försök. Att skriva något. Sist gick det inte jättebra. Det surrade mest i huvudet. Och jag har ingen aning vad jag ska skriva. Jag vet inte fortfarande men jag tänker att jag bara skriver det som kommer ut. Vad som helst. Få igång motorn lite. Helst mycket men jag tänker inte vara den som gapar efter mycket…vi vet ju konsekvensen av det.  I alla fall tror jag mig veta.

Läget annars då? Förra veckan gick det banne mig snabbt. Läkaren ringde. Eftersom insatt behandling inte fungerar som förväntat fick jag ta ställning till om jag skulle genomföra operationen jag egentligen ville undvika. Nu finns inga andra val än att genomföra den. Alternativet är att fortsätta må riktigt dåligt. DET är för mig inget alternativ. Så det blir som det blir. Från beslutet till operationstid gick det två dagar. Operationen blir i november. I början. Kan hända att de ringer in mig tidigare om det blir ett återbud. Även om jag vill ha det snabbt avklarat så känns det skönt att ha en tid att förhålla sig till. Planera och hinna stöka undan lite.
Tanken på operation ger mig ångest. Jag fullkomligt avskyr att lägga mig under kniven. Tanken på vad det är de ska avlägsna är en sorg i sig. Nödvändigt ont men ändå en sorg. Jag kommer definitivt aldrig att sätta fler barn till världen. Inte för att jag gått och funderat på fler barn men beslutet ska vara mitt. Men nu blir det som det blir. Livmoder bort. Tumör bort. Kanske avlägsnar sig min PMS också. Kanske kanske kanske. Efter det här hoppas jag att jag kan återgå till mitt liv där jag slipper smärta, svimningar och blodtransfusioner.

Så innan OP måste jag ju ha skrivit klart arbetsprovet. Blir inte mycket skriva av från sjuksängen. Just do it.