Sätta punkt

En dag i taget. En timme i taget. Eller en kvart. Jag får ingen struktur på mina tankar. Borde sortera dem under ett hårt träningspass me man är ju inte där heller. Blodvärdena är inte helt på topp än men jag mår så mycket bättre. Fan vad jag längtar efter att få utsätta mig för hård fysisk träning. Svett och flås.

Jag kan inte ens dela upp mina dagar på ett vettigt sätt. Jag bara är. Jag bara gör. Jag bara. Skriver inget. Och det vore skam och sorg att inte skicka in ett alster. Ett alster vad som helst. Man skulle ju någonstans tycka att det var okej att misslyckas men att ha försökt i alla fall. Att inte försöka känns inte som ett alternativ. M E N  V A D  F A N  S K A  J A G  S K R I V A ?! När jag inte ens kan hålla fast en tanke längre än ett ögonblick, hur ska jag kunna få ihop en text. Bearbeta den? Fast. Egentligen tror jag att jag borde grotta ner mig. I något som jag älskar. Något som ändå värmer mitt hjärta. Kramar om min själ. Jag borde i alla fall försöka att misslyckas. Trots allt.

Det är ingen enkel sak. Det där med att skiljas. Sätta punkt. Helst ska man göra det på ett sätt som skaver så lite som möjligt. Går det ens att skiljas utan skavsår?
Jag vill att det ska vara så. VI har ju bestämt detta. Sen allt som hände från det att vi sa ja till varann och fram tills beslutet. Det får helt enkelt bara vara. Inget av det går att ändra på. Jag gjorde fel. Han gjorde fel. Vad spelar det för roll nu, ändå? Nu när vi sagt att det räcker.
Jag säger så lite som möjligt. Jag tänker att det är en bra strategi. Bara prata om praktiska saker. Vara sparsam med värderingar och åsikter. Men jag är ju för fan bara en människa med ett brustet hjärta. Överöst av tankar som dels vill mig illa och en del tar tag i mig och håller mig på jorden. En kamp. Men mitt brustna hjärta alltså, det värker och det knyter sig i magen. Jag är nära kräket då och då. Sen kommer hoppet. Ljuset. Och sen rakt ner i källaren. Otroligt vilken symfoniskt känslospel man kan ha på en dag.

Allting som jag känner och skriver om uppbrottet är mitt. Från mig. Mina känslor och perspektiv. Det finns i alla fall en till med ett annat perspektiv. Men det är min blogg.

Försöker vänja mig vid glasögonen. Helt plötsligt ser jag klart.
Men hur fan ser jag ut?!