Winter is coming

Maj lajf. Mitt liv. Något som jag håller på att styra upp. Planera för allt som händer. Och jag menar allt. Nästa vecka är det operation. Återhämtning efter den. Packa ihop mitt delade liv i lådor. Fira en femtonåring. Skidresa. Jul. Flytt. Börja om.

Inte mycket kvar av tjugosjutton men det mesta ska hinnas med i år. Tjugoarton rivstartar jag med en flytt. Därefter börjar jag om. Skräckblandad förtjusning. Nästan så att man vill citera och säga att winter is coming.

Jag har haft flyt, otrolig flyt och jag tackar min lyckliga stjärna. Kanske inte tillräckligt för att mitt liv är smått i uppror och en enda stor röra men vilket flyt jag har haft. Min lya jag ska flytta till. Fyra våningar utan hiss. Eget sovrum till alla. Bara en sån sak. I ett gammalt hus från tidernas begynnelse. Takvåning med lite sneda vinklar och vy över takåsarna. Att jag ens fick till en visning och än mer att den blev min. Min och barnens. Vår takvåning.

Under sorg blir jag oerhört praktisk. Tänker framåt, sortera och strukturera upp det som komma skall. Planera. Allt för att slippa sitta i ett nu som ändå bara gör ont. Jag har aldrig varit bra på det där med att ta farväl. Gillar inte förändring heller. Men någonstans i mitt stormiga vattenglas gör jag upp planer, skriver listor, och målar upp visioner om hur det ska bli. Hur det skulle kunna bli om jag bara planerar lite mer och skriver lite fler listor.

Jag har inte gråtit på två dagar. Nästan gråtit men grät inte. Igår var jag sprudlande glad hela dagen. I lördags grät jag. Idag har jag inte gråtit. Än är inte dagen slut men jag tror att jag inte kommer att gråta. Jag tror att jag somnar helt utan gråt. Kanske lite ångest när jag tänker på att jag snart ska opereras. Så jävla obehagligt!