Livets väntrum och halksockar.

Jag har sagt det förut. Jag är inte bra på att vänta. Och nu får jag helt enkelt vänta lite till.  Och det sägs att det som väntar. Jag vill bara veta. Ja eller nej. Inte kanske. Men nu blev det ett vi får se om någon annan tackar nej. Då får jag kanske plats. Jag tar inte så stor plats egentligen tycker jag. Så jag kunde väl fått en plats. Jag önskade så att få komma in på skrivarlinjen. Få lite eld. Jag har en plan B men den vill jag bara sätta i verket om jag får ett nej. Och nu vet jag inte ens hur länge jag ska vänta. Hoppas. På en plats.
Nåväl, jag får bida min tid. Öva på tålamodet. Det där tålamodet.

Jag nämner mina fina kollegor ofta. Och de är precis helt underbart fina. Och idag hade tre av oss teambuilding. Vi fick en leverans av ett äkta pingisbord. Vi fick skrota vårt hemmabygge till förmån för ommöbleringen vi önskade oss. Med en kreativ plats. Våra hjärtan sprack. Men så har vi en chef. Och han bara beställde ett riktigt pingisbord till oss. Och nya rack. Pingisbordet kom idag. Och det tog oss två timmar att montera. Men nu har vi ett stort riktigt pingisbord. På jobbet. Facit, vi har facit på att vi är ett sjuhelvetes team. Finns inget vi tre inte klarar av.
Jag förlorade mot chefen. Fiii faan. Jag har världens bästa arbetsplats. Punkt och slut.

Jodå, konstlotteriet, det gick inget vidare. Tavlan med streckgubbarna gick till någon helt annan än mig. Lottlös. Och helt tomhänt. Men jag fick kaka och kaffe. På en torsdag!?

Nåväl. Jag fortsätter att vänta. På någonting. Under tiden jobbar jag på mitt tålamod.

PS. Måste komma ihåg halksockorna, pingisen har nått nya nivåer och mina glansdagar är räknade. Om jag inte skärper mig.

J. Och alla andra.

Idag tänder jag ett ljus för alla som förlorat kampen mot sina inre demoner. Jag tänder ytterligare ett ljus för de som fortfarande slåss med sina inre demoner.
De. Där. Satans. Demonerna.
Osynliga för omvärlden. Förrädiska. Lömska jävlar.

Jag vill vara tydlig. Jag känner en enormt djup sorg i mitt hjärta när en själ famlar i mörkret. Så långt ner i djupaste svärtan där demonerna vinner mark och själen djupt sömndrucken av hopplöshet. Det finns inga ord. Aldrig några svar. Vilda spekulationer river.
Jag vill vara tydlig. Låt oss lägga spekulationerna därhän. De bär inga svar. Och ingen tröst. Låt oss inte svärta ner mer. Sorgen räcker tillräckligt. Frågorna kommer alltid eka.
Jag vill vara tydlig. Det händer allt för ofta. Vi bör prata om det. Inte det enskilda. Utan det som faktiskt är. Att det händer att demoner härjar så hårt. Så hårt att det till slut blir natt. Svart.
Jag vet inte hur man går vidare. Jorden fortätter runt sin axel och allting bara fortsätter. I olika takt. I olika nyanser.

Sorg. Det är en stor klump och det känns som en enda sörja. Tjära. Kanske att det är kärlek utan adress. Och kärlek utan adress blir vilsen. Men om alla vi som känner sorg. Som är kärlek. Kanske vi kan sprida kärlek lite varstans. Lite här och lite där. Runt om överallt. Låt sorgen komma ut i kärlekspartiklar vi strösslar på de som finns runtomkring. Hedra minnet. Strössla kärlek.

Må du vila i frid. Må demonerna ha släppt sina klor. Må livet efter dig fyllas med mening. Må livet efter dig fyllas med värme igen till alla de som var en del av dig. Är en del av dig. Må du för alltid finna frid.

 

 

Ramasjang.

Söndag. Vemod. Så typiskt finskt av mig.

Jag läser en bok. Läst ungefär sextio sidor och jag kan inte lägga den ifrån mig. Men jag gör det ändå. Jag vill inte att det ska ta slut. Den är naken, rå och dråplig. Underbart dråplig. En bok jag önskar att jag skrivit. Men det är Lina Wolff. Hon som fick Augustpriset. De polyglotta älskarna. Läs den!

Idag pratade vi. Vi som ska flytta isär öppnar äntligen upp och pratar. Och jag hatar mig själv en smula för att jag ställer frågorna. Får svaren jag inte riktigt vill höra. För det gör ont och självföraktet hugger tag i mig. Med sina mörka kalla klor. Äckligt.
Ändå i alla obehagliga svar är det förlösande. Något i dem pressar fram lite ramasjang i mig. Väcker det vilda.

Det är svårt att gå vidare just nu. Jag är vidare i tanken, för det mesta. Därför borde jag packa mina lådor. Jag trodde att det skulle vara lätt, att skrapa ihop mina pinaler. Det är mycket av allt. Foton, album, minnen. Hur delar man upp allt?
Vissa saker är självklara. Som böckerna och anteckningsböckerna. Pennorna och tidskrifterna. Men allt det som är vårt…

Igår skrattade jag hejdlöst. Det är så lätt att skratta med henne. Åt dråpliga ting och annat tokigt som vi kommer på. Att det finns människor som gör det så enkelt att skratta så hejdlöst måste vara det mest fantastiska som finns. De där människorna ska man vårda ömt. Något jag måste lära mig. Visa i handling att jag bryr mig om. Jag är så inte bra på det. Jag kan alltid i ord förklara hjärtats röst. I handling är jag aningen tafatt. Rädsla. Det bottnar i rädsla att bli avvisad. Otäckt.
Så jävla otäckt.

Vi växte men inte ihop.

Fredag.

Alla känslor på en och samma gång. Rannsakan i en oändlig loop.
Jag kommer på att jag sällan faller så hårt. Jag ger aldrig bort mitt hjärta helt. Släpper sällan in någon för tätt in på. Allt har sin botten i allt och inget som hände när jag var ett litet barn. Så, jag faller inte allt för hårt. Jag snubblar mest. Ofta. En gång föll jag hårt, det var första gången. Det var min allra första kärlek. Den varade inte allt för länge men tillräckligt länge för att hjärtat skulle vara så insyltad att när allt brast trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hjärtat likaså. Och sen kom han in i mitt liv. Min trygga hamn. Och för honom skulle jag gått in i döden om nöden krävt. Vi sa ja i nöd och lust. Prästen hörde oss. Och alla andra som var där. Utan hans andetag skulle jag aldrig kunna stå eller gå. Jag skulle bara vara genomskinligt grå. Och nu är jag just så grå och genomskinlig. Utan hans andetag.

Så växer man. Och växer. Och han växer men vi växer inte ihop. Utan isär. Livet delar sig som vägen. Vi når inte att hålla hand. Man fortsätter att gå och den där lusten försvinner. Hjärtats brinnande flamma slocknar. När man inser att det är så. Då vet man att hjärtat är gjort av glas. Och glaset föll i marken. Kärleken föll i skärvor och allt jag har är mina egna andetag.

Så jag undrar om jag någonsin vill falla. Igen. Låta mitt hjärta vila i en hand. Någon annans hand. Jag vet inte det.
Måhända att mitt hjärta förälskar sig ofta och lätt. Att längta efter en doft eller fingrar genom mitt hår. När fingrar snuddar vid fingrar och det fladdrar till i hjärtat. Måhända att det är allt som jag kommer våga. Eller tillåta. Måhända. Tvivel råder. Och mitt hjärta är i uppror. Gatlopp. Syntax jävla error.

Mitt ego är inte alls förtjust i allt det här. Som sker. Allt bortom kontroll och rationalitet. Inte alls förtjust. Mitt ego är fyllt av åsikter. Som att jag borde gå till gymmet och göra något åt mitt platta arsle.

Det är brutalt att sitta här. Ensam. Fånge i mitt eget skinn. Och allt känns bara så olustigt. Helgerna är värst. Fy fan vad helgerna är värst.

Nya tag imorgon. Lördag.

 

 

Utan mina andetag

Ord som träffar så rätt.
Jag går inte för att jag slutat att älska dig. Jag går för att ju längre jag stannar ju mindre älskar jag mig själv.

Mycket av min tid fylls av rannsakan. Igår rannsakade jag utsidan. Alla de yttre attributen. Och man inser att man är genomskinligt grå. Den solkyssta hyn är ett minne blott. Mörka ringarna under ögonen. Jag är numer fyrtio plus. Det syns. Allt för väl. Avser inte att vara sjutton igen. Inte tjugofem heller. Utan bara mindre genomskinlig och kysst. Igen. Allt kändes som en käftsmäll. Allt det inre matchar det yttre. En knytnäve rakt på näsan. Måste man ha speglar i sitt nya hem? Är det så satans nödvändigt?

Jag är mitt i livet. Vad betyder det ens? Att vara mitt i livet. Mitt i. Jag är i alla fall mitt i en skilsmässa. Kanske lite mer i början än mitt i. Eller kanske just mitt i. Inte vet jag vad som är början eller slutet på mässan. Kanske är det signaturen. Domen från rätten som avslutar mässan. Rent juridiskt är det ju så. Men känslomässigt, när börjar det? Och när slutar det? Kommer jag plötsligt en dag inse att nu är det slut. Här börjar jag om igen. På noll. Fast inte noll egentligen.

Injektion. Jag fick en sån idag. Den av den bästa sorten. Lunch med en så älskvärd person. Hon har en förmåga att med bara sin blotta närvaro lyfta mig. Henne skulle jag vilja ha intravenöst varje dag. Vitamin C. Denna underbara Charlotte. Hjärtaemoji.
Att få ut orden man tänker men knappt våga yttra. Berätta om censuren jag har på mig men inte vill ha. Att få säga de där tankarna som ingen annan som inte är där jag är eller varit där jag är skulle kunna förstå, men hon gör det. Med glimten i ögat och ett lass humor på det. Bästa lunchen på länge och så förbannat efterlängtad.

Man undrar ju. Många gör det, varför man skiljer sig. Anledningarna är lika många som mässor. Dubbelt så många kanske, eftersom man är ju två i ett äktenskap. Och min är min. Hans är hans. Jag är jag. Min version kommer alltid vara min, aldrig din eller hans.

Jag summerar det bäst så som jag skrev i början. De meningarna rymmer så många dimensioner och får plats med allt. Inga detaljer. Utan bara en naken sanning om varför jag går min väg. Och allt hände aldrig över en natt.

 

 

En del av mitt hjärta

Måndag är snart över. Då kommer tisdag och hälsar på.
Första dagen avklarad på jobbet efter OP. Efter två veckor klättrar jag på väggarna. Klöser tapeterna. Sliter av mig håret. Då är det skönt att få komma till jobbet och lägga hjärnan på något helt annat. Alla tankar på det som ÄR i livet få vila så jag kan tänka på det som ÄR på jobb istället. Miljöombyte för hjärnan liksom.

Kundmiddag. Ikväll var det en resa. I minnesbanken, från tiden på Irland. Den var inte lång men den var intensiv. Tiden på Irland. alltså Och ända sen jag i tårar klev på planet i Cork har jag längtat tillbaka. Ofta. Efter en kväll med människor från Irland inser man att man måste återvända. Man är jag. Jag måste få återvända dit. Där som jag lämnade en del av mitt hjärta.
Jag inser att delar av mitt hjärta ligger utspridda runtom på jordklotet. Och vissa av dem bultar på och väcker min längtan. Vissa platser har jag inte ens besökt men mitt hjärta, eller en del av det, bultar där med.

Jag ville mest berätta att jag överlevde första dagen på jobbet efter OP och allt. I am allright liksom.
Jag krigar på.

 

Jag sitter på tänkarstolen och smider planer

Jag har ofta och mången gång funderat på syftet med min blogg. Innerst inne har det bara handlat om att skriva och kanske att någon läser. Ofta har jag funderat på om den ska finnas överhuvudtaget. Eftersom det blev så glest mellan inläggen. Jag hade egentligen inget särskilt att berätta mer än att delge tankar som far runt och så. Bloggen har inget mål. Nu i och med att jag befinner mig i en slags personlig kris fungerar den rätt så bra till att vädra och ventilera. Att vädra och ventilera en skilsmässa är svårt. För den delas av två. Och jag vet att vi upplever den på våra egna vis. Och vi har båda olika syn på allt som varit och varför vi skiljer oss. Och för att jag inte ska såra någon belägger jag mina tankar i bloggen med gränser och censur.

Bloggen har också fungerat som ett av mina verktyg till att skriva regelbundet. Att skriva överhuvudtaget. Man måste ju öva på förmågan för att den ska bli bättre. Framförallt hålla den levande. Förmågan. Jag vill och måste utvecklas i mitt skrivande. Om jag ska uppfylla drömmen att skriva färdigt ett manus. Jag måste sluta skriva boken, historierna i mitt huvud. De måste ner i pränt.

Så nu är jag här igen, på tänkarstolen. Vad fan ska jag göra med bloggen. För det första gillar jag inte hur den ser ut. Men sånt går att lösa. Nisch. Jag måste hitta min nisch. För om jag skriver här, betyder det ju såklart att jag vill att den läses. Jag är inte girig. Inte nödvändigtvis miljoner läsare men en skara. Som hänger med. Det är exajting att skriva för andra. Annars vore det ju pointless. Måste sluta kasta inte engelska ord. Vi har många bra fina svenska ord. Men ibland, går det bara av farten.
I alla fall, tänkarstolen. Undertiden jag suttit på den fick jag kontakt med en annan författare som kommit så mycket längre än mig i sin skrivarprocess. Han gav mig en liten knuff. Han kanske inte medveten om det själv, knuffen han gav, men jag blev så lycklig. Av hans knuff. Mest av allt, att jag själv vågade fråga om saker. Och jag fick så bra tips. Och jag blev så lycklig. Skrev jag det?

Jag fick en nytändning. En idé. Och förhoppningsvis ett större driv. Tusen tack du Rolf Norrman.

Nu ska jag göra om. Kanske ändrar jag adress. Garbooh ska bort. Jag är Nellie.
Jag tycker om att vara personlig. Jag vill vara mindre censurerad. Jag vill bjuda lite på det jag skriver. Mina historier. Dem jag skriver i huvudet. Min blogg har sällan bilder. Otroligt sällan, och jag vet inte om jag någonsin kommer bli bättre på det. Så jag vågar inte lova något. Jag kommer alltid vara personlig. Jag tror inte att jag kan mycket annat. Än att vara personlig.

”Don’t call it a dream – call it a plan”

Det är något som växer

Lördag. Regnet öser ner.

Bestämde mig i torsdags för att jag går tillbaka till mitt jobb på måndag. Avbryter sjukskrivningen aning tidigare.
I natt drömde jag om att jag inte hittade till jobb. Jag storgrät. Och mina kollegor ville inte visa mig vägen. Vad betyder detta?

Det är något som händer. Med mig. Från att i förra inlägget skriva att jag känner ingenting, att allt bara är en grå massa. Så händer det någon inom mig. Något bra. Som om något växer inom mig. Är det jag? ( nope ingen bulle i ugnen ) Jag känner det fysiskt i min kropp, något som växer. Svårt att beskriva det med ord vad  det är som händer, men det växer. Är det förhoppningarna om framtiden. Är det jag som tar plats i mig igen?

Jag tänker mycket på min framtid. Allt jag vill göra, åstadkomma och planer. Från att var soffan ska stå i min lägenhet till mina soirées jag ska ha. Det finns lite orosmoln också på framtidshimmelen (skånsk ja) men jag tar dem där och då. Jag vill inte oroa mig nu för vad som kanske kommer sen. Fokuserar på balans. Hitta en gyllene medelväg till att förhålla mig till det som pågår. Tillåta mig att bryta ihop i fosterställnig och snorgråta. Hulka och nästan spy av alla känslor. Så länge jag rafsar upp mig från golvet och ser framåt. Reser mig upp, det har jag alltid gjort.

En sak. Det som är det som knäcker mig, som kom som en obehaglig överraskning – det är vilken törn självkänslan får. Sällan i mitt liv har jag känt mig så liten, värdelös och bortvald i hela mitt liv. Beslutet är ju gemensamt. Ändå känner jag mig bortvald. Liten. Värdelös.

M  E  N. Så händer det något inom mig som gör mig stark. Idag. Igår. Kanske imorgon. Men idag håller jag fast vid det som växer inombord. Det är lördag. Det regnar.

It’s all good.

 

 

När kärleken inte har en adress

Onsdag.
Jag känner mig lite stum. På insidan. Jag känner varken eller. Från att ha varit nere i källaren och gråtit ut min förtvivlan till att känna absolut ingenting. För ingenting. Varken glädje eller sorg. Inte ens ilska.

En gång trodde jag att jag var helt död på insidan. Att mitt hjärta slutat fungera. Ni vet, det här med att känna kärlek. Kärleken till barnen är ett helt annat hjärta på ett helt annat plan. Jag menar kärleken i som förälskelse. Som att känna hjärtat sjunga när man ser en viss person.
Men så blev jag påmind om att det inte är så. Att jag inte är död på insidan. För mitt hjärta sjöng. Känslan av ett sjungande hjärta, det mest efterlängtade på så länge. Sången tystnade men jag blev i alla fall varse om att jag inte är död. På insidan. Jag lever i allra högsta grad.
Och nu är jag där igen. Svart. En grå sörja som flyttat in. Är det en rustning för det som komma skall eller är det bara ren november? Jag fullkomligt avskyr november. Allt dåligt händer i november. En dryg jävla månad. 11 minuter lång plåga av Guns n’ Roses summerar alla trettio novemberdygn. Jag känner ingenting. Och vad fan ska man göra åt det?

Något helt annat. Fyllde i en ansökan idag. Skrev under. Allting var spännande tills jag insåg att det innebär en kolossal förändring nästa höst om allt går vägen. Då dog jag. Högg till i hjärteroten. Men det är det andra hjärtat. Det som tillhör barnen. Det villkorslösa hjärtat. I det högg det till. Men vem är jag att stå i vägen för drömmar, hur ont den än må göra? V E M  Ä R  J A G  A T T  S T Å  I  V Ä G E N ?
Ansökan är inte min. Min förstfödda. Min solstråle. Hon som är helt enastående. Och jag kan inte fatta att hon är en del av mig. Men det är hon Det är hennes ansökan. Jag hoppas så innerligt att det ska slå in för henne. Så innerligt vill jag det.

Min ansökan då. Jo jag väntar ju fortfarande på besked. Jag är hoppfull. Nästan som ett barn på julafton, när jag faktiskt tänker på det. Nog det enda jag kan känna något för just nu. Det där med att bröstkorgen fylls upp med kolsyrade bubblor till bristningsgränsen. Så känns det att vänta. Och plågsamt. Vänta är inte min grej. Inte det minsta.

Det är en enda grå sörja annars. Jag griper lite efter halmstrån av glädjeämnen.  Ett av dem kan vara att på lördag få leva ut det danskaste danska i mig. Att prata låtsasdanska är något av de roligaste jag vet. Måhända blir den en dansk aften. Friskt med det hele så og så med prisen! Super Brugsen!

Avslutningsvis. Sorg. Har jag förstått är egentligen bara  en massa kärlek. Det är all kärlek du vill ge men inte kan. All oälskad kärlek samlas på hög i en klump i halsen och gräver ett hål i  bröstkorgen. Sorg är bara en massa kärlek utan att ha någonstans att ta vägen. Det är bara en massa vilsen kärlek.

Det var en gång ett vitt lakan som cyklade en runda.

Blö blö blööö blöööh. Ungefär så. Det är ingen reda med mitt huvud idag. Sällan har tiden masat sig så sakta fram. Jag är uttråkad. Eftersom solen sken och doktor sa det så cyklade jag en runda. Hon sa inte specifikt att jag skulle cykla en runda idag, utan hon sa att det är bra att röra på sig. Cykla är att röra på sig. Så jag cyklade. Inte helt motiverad till en cykeltur i kyla utan mål och mening. Så jag skapade mål och mening. Kaffe på jobb. Lämna mina sjukintyg till min chef. Som inte ens var där. Och det var inte heller han som skulle ha dem. Men det var ett mål. Kaffe och längtansfulla blickar på pingisbordet var meningen. Och prata med mina fina. Det var dagens stora utflykt. Och nog dagens största händelse. Om inte nu Sverige lyckas få italienarna att tugga än mer gräs ikväll. Då blir det dagens. Men. Bara för att förtydliga, hejar jag på Island i VM. Kul om det går bra för Sverige, men ännu roligare om det går riktigt dåligt för Tyskland och sjukt bra för Island. Hjärtaemoji.

Ska byta efternamn. Nilsson gifte jag mig till. Och Nilsson är inte jag. Mitt flicknamn är inget alternativ. Så min mormors flicknamn kanske. Ja det var en väldigt fin tanke tills jag berättade för mina fina på jobb. Lakanen?! Nä inte lakan. Laukkanen! Så, jag kanske får tänka om. Pappas efternamn är det i princip bara finnar som kan uttala. Så det går bort. Trodde att vi hade Nieminen i släkten men inte då. Så jag ruvar ett tag till. Laukkanen eller ett hittepå. Eller hittepå och hittepå, min pappas förnamn plussat med dotter. Anledningen till det finska är ju att jag vill visa mitt påbrå och rötter i mitt namn, men pappas namn plus dotter…känns inte jätte finskt. Och så kanske man kan spexa till det med dottir och vara isländsk. Eftersom jag ändå kommer heja på dem i VM.

Jag är så uttråkad här hemma nu. Jag får ju inte lyfta och anstränga mig så jag kan inte börja röja och packa flyttlådor. Egentligen längtar jag mest efter människor. Dem av den sorten som får mig att skratta eller den sorten som får mitt hjärta att bubbla. Brukar vara samma sort de där. Och jag tycker om dem. Hela högen. Precis som de är.

Nu ska jag strax poppa popcorn och äta pepparkakor. Jag ska slå på TV:n och heja fram Svedala till VM.