Jag har klickat på Ansök.

Nu har jag gjort det. Skrivit ett alster och skickat in min ansökan. Nu ska jag bara vänta. Hoppet stort, förväntningarna små. Alstret blev en gammal text som jag bantade ner fem sidor. Det fick ju bara vara en sida. En ny text var helt omöjlig just nu. Och jag hade min deadline idag eftersom imorgon är det dags för annat som kräver hela mitt fokus. Och jag vet ju inte ens i vilket skicka jag kommer befinna mig i, i ett tag framöver.

På tal om morgondagen. Jag är lite all over the place. Men allt är egentligen mest obehagligt. Jag vet ju hur jag kämpade med uppvaket efter knäoperationen. Som jag mådde illa. Jag mådde skit. Smärtan går inte ens att beskriva. Normalt har jag en rätt så hög smärttröskel men efter den operationen vet jag inte alltså. Dessutom blev allt kaosartat efter OP just pga jag genomgick en personlig kris då också. Mamma hade precis sagt farväl till jordelivet. Och det är ju detsamma nu, fast ingen har dött. Bara samma typ av sorg. Bara.

Men jag längtar tills jag kan kliva över denna tröskel. OP med efterföljande konvalescens så att jag kan ta vid där livet är eller var. Packa lådor och planera det nya. Hantera allt som kommer med en skilsmässa. Sorg och praktiska saker. Praktiska saker är jag bra på. De andra är jag inte så bra på. Men jag övar.

Nu ska jag mest bara ta mig igenom sjukhusvistelse med allt vad det innebär. Hatar sjukhus.

Ikväll ska jag skrubba mig med specifika tvättsvampar och njuta av att jag fick in min ansökan till skrivarlinjen. Oavsett hur det går med den. Jag gjorde ett försök. Ett försök till att misslyckas. Eller lyckas. Men jag gjorde det.