När kärleken inte har en adress

Onsdag.
Jag känner mig lite stum. På insidan. Jag känner varken eller. Från att ha varit nere i källaren och gråtit ut min förtvivlan till att känna absolut ingenting. För ingenting. Varken glädje eller sorg. Inte ens ilska.

En gång trodde jag att jag var helt död på insidan. Att mitt hjärta slutat fungera. Ni vet, det här med att känna kärlek. Kärleken till barnen är ett helt annat hjärta på ett helt annat plan. Jag menar kärleken i som förälskelse. Som att känna hjärtat sjunga när man ser en viss person.
Men så blev jag påmind om att det inte är så. Att jag inte är död på insidan. För mitt hjärta sjöng. Känslan av ett sjungande hjärta, det mest efterlängtade på så länge. Sången tystnade men jag blev i alla fall varse om att jag inte är död. På insidan. Jag lever i allra högsta grad.
Och nu är jag där igen. Svart. En grå sörja som flyttat in. Är det en rustning för det som komma skall eller är det bara ren november? Jag fullkomligt avskyr november. Allt dåligt händer i november. En dryg jävla månad. 11 minuter lång plåga av Guns n’ Roses summerar alla trettio novemberdygn. Jag känner ingenting. Och vad fan ska man göra åt det?

Något helt annat. Fyllde i en ansökan idag. Skrev under. Allting var spännande tills jag insåg att det innebär en kolossal förändring nästa höst om allt går vägen. Då dog jag. Högg till i hjärteroten. Men det är det andra hjärtat. Det som tillhör barnen. Det villkorslösa hjärtat. I det högg det till. Men vem är jag att stå i vägen för drömmar, hur ont den än må göra? V E M  Ä R  J A G  A T T  S T Å  I  V Ä G E N ?
Ansökan är inte min. Min förstfödda. Min solstråle. Hon som är helt enastående. Och jag kan inte fatta att hon är en del av mig. Men det är hon Det är hennes ansökan. Jag hoppas så innerligt att det ska slå in för henne. Så innerligt vill jag det.

Min ansökan då. Jo jag väntar ju fortfarande på besked. Jag är hoppfull. Nästan som ett barn på julafton, när jag faktiskt tänker på det. Nog det enda jag kan känna något för just nu. Det där med att bröstkorgen fylls upp med kolsyrade bubblor till bristningsgränsen. Så känns det att vänta. Och plågsamt. Vänta är inte min grej. Inte det minsta.

Det är en enda grå sörja annars. Jag griper lite efter halmstrån av glädjeämnen.  Ett av dem kan vara att på lördag få leva ut det danskaste danska i mig. Att prata låtsasdanska är något av de roligaste jag vet. Måhända blir den en dansk aften. Friskt med det hele så og så med prisen! Super Brugsen!

Avslutningsvis. Sorg. Har jag förstått är egentligen bara  en massa kärlek. Det är all kärlek du vill ge men inte kan. All oälskad kärlek samlas på hög i en klump i halsen och gräver ett hål i  bröstkorgen. Sorg är bara en massa kärlek utan att ha någonstans att ta vägen. Det är bara en massa vilsen kärlek.