Jag sitter på tänkarstolen och smider planer

Jag har ofta och mången gång funderat på syftet med min blogg. Innerst inne har det bara handlat om att skriva och kanske att någon läser. Ofta har jag funderat på om den ska finnas överhuvudtaget. Eftersom det blev så glest mellan inläggen. Jag hade egentligen inget särskilt att berätta mer än att delge tankar som far runt och så. Bloggen har inget mål. Nu i och med att jag befinner mig i en slags personlig kris fungerar den rätt så bra till att vädra och ventilera. Att vädra och ventilera en skilsmässa är svårt. För den delas av två. Och jag vet att vi upplever den på våra egna vis. Och vi har båda olika syn på allt som varit och varför vi skiljer oss. Och för att jag inte ska såra någon belägger jag mina tankar i bloggen med gränser och censur.

Bloggen har också fungerat som ett av mina verktyg till att skriva regelbundet. Att skriva överhuvudtaget. Man måste ju öva på förmågan för att den ska bli bättre. Framförallt hålla den levande. Förmågan. Jag vill och måste utvecklas i mitt skrivande. Om jag ska uppfylla drömmen att skriva färdigt ett manus. Jag måste sluta skriva boken, historierna i mitt huvud. De måste ner i pränt.

Så nu är jag här igen, på tänkarstolen. Vad fan ska jag göra med bloggen. För det första gillar jag inte hur den ser ut. Men sånt går att lösa. Nisch. Jag måste hitta min nisch. För om jag skriver här, betyder det ju såklart att jag vill att den läses. Jag är inte girig. Inte nödvändigtvis miljoner läsare men en skara. Som hänger med. Det är exajting att skriva för andra. Annars vore det ju pointless. Måste sluta kasta inte engelska ord. Vi har många bra fina svenska ord. Men ibland, går det bara av farten.
I alla fall, tänkarstolen. Undertiden jag suttit på den fick jag kontakt med en annan författare som kommit så mycket längre än mig i sin skrivarprocess. Han gav mig en liten knuff. Han kanske inte medveten om det själv, knuffen han gav, men jag blev så lycklig. Av hans knuff. Mest av allt, att jag själv vågade fråga om saker. Och jag fick så bra tips. Och jag blev så lycklig. Skrev jag det?

Jag fick en nytändning. En idé. Och förhoppningsvis ett större driv. Tusen tack du Rolf Norrman.

Nu ska jag göra om. Kanske ändrar jag adress. Garbooh ska bort. Jag är Nellie.
Jag tycker om att vara personlig. Jag vill vara mindre censurerad. Jag vill bjuda lite på det jag skriver. Mina historier. Dem jag skriver i huvudet. Min blogg har sällan bilder. Otroligt sällan, och jag vet inte om jag någonsin kommer bli bättre på det. Så jag vågar inte lova något. Jag kommer alltid vara personlig. Jag tror inte att jag kan mycket annat. Än att vara personlig.

”Don’t call it a dream – call it a plan”