Utan mina andetag

Ord som träffar så rätt.
Jag går inte för att jag slutat att älska dig. Jag går för att ju längre jag stannar ju mindre älskar jag mig själv.

Mycket av min tid fylls av rannsakan. Igår rannsakade jag utsidan. Alla de yttre attributen. Och man inser att man är genomskinligt grå. Den solkyssta hyn är ett minne blott. Mörka ringarna under ögonen. Jag är numer fyrtio plus. Det syns. Allt för väl. Avser inte att vara sjutton igen. Inte tjugofem heller. Utan bara mindre genomskinlig och kysst. Igen. Allt kändes som en käftsmäll. Allt det inre matchar det yttre. En knytnäve rakt på näsan. Måste man ha speglar i sitt nya hem? Är det så satans nödvändigt?

Jag är mitt i livet. Vad betyder det ens? Att vara mitt i livet. Mitt i. Jag är i alla fall mitt i en skilsmässa. Kanske lite mer i början än mitt i. Eller kanske just mitt i. Inte vet jag vad som är början eller slutet på mässan. Kanske är det signaturen. Domen från rätten som avslutar mässan. Rent juridiskt är det ju så. Men känslomässigt, när börjar det? Och när slutar det? Kommer jag plötsligt en dag inse att nu är det slut. Här börjar jag om igen. På noll. Fast inte noll egentligen.

Injektion. Jag fick en sån idag. Den av den bästa sorten. Lunch med en så älskvärd person. Hon har en förmåga att med bara sin blotta närvaro lyfta mig. Henne skulle jag vilja ha intravenöst varje dag. Vitamin C. Denna underbara Charlotte. Hjärtaemoji.
Att få ut orden man tänker men knappt våga yttra. Berätta om censuren jag har på mig men inte vill ha. Att få säga de där tankarna som ingen annan som inte är där jag är eller varit där jag är skulle kunna förstå, men hon gör det. Med glimten i ögat och ett lass humor på det. Bästa lunchen på länge och så förbannat efterlängtad.

Man undrar ju. Många gör det, varför man skiljer sig. Anledningarna är lika många som mässor. Dubbelt så många kanske, eftersom man är ju två i ett äktenskap. Och min är min. Hans är hans. Jag är jag. Min version kommer alltid vara min, aldrig din eller hans.

Jag summerar det bäst så som jag skrev i början. De meningarna rymmer så många dimensioner och får plats med allt. Inga detaljer. Utan bara en naken sanning om varför jag går min väg. Och allt hände aldrig över en natt.