Ramasjang.

Söndag. Vemod. Så typiskt finskt av mig.

Jag läser en bok. Läst ungefär sextio sidor och jag kan inte lägga den ifrån mig. Men jag gör det ändå. Jag vill inte att det ska ta slut. Den är naken, rå och dråplig. Underbart dråplig. En bok jag önskar att jag skrivit. Men det är Lina Wolff. Hon som fick Augustpriset. De polyglotta älskarna. Läs den!

Idag pratade vi. Vi som ska flytta isär öppnar äntligen upp och pratar. Och jag hatar mig själv en smula för att jag ställer frågorna. Får svaren jag inte riktigt vill höra. För det gör ont och självföraktet hugger tag i mig. Med sina mörka kalla klor. Äckligt.
Ändå i alla obehagliga svar är det förlösande. Något i dem pressar fram lite ramasjang i mig. Väcker det vilda.

Det är svårt att gå vidare just nu. Jag är vidare i tanken, för det mesta. Därför borde jag packa mina lådor. Jag trodde att det skulle vara lätt, att skrapa ihop mina pinaler. Det är mycket av allt. Foton, album, minnen. Hur delar man upp allt?
Vissa saker är självklara. Som böckerna och anteckningsböckerna. Pennorna och tidskrifterna. Men allt det som är vårt…

Igår skrattade jag hejdlöst. Det är så lätt att skratta med henne. Åt dråpliga ting och annat tokigt som vi kommer på. Att det finns människor som gör det så enkelt att skratta så hejdlöst måste vara det mest fantastiska som finns. De där människorna ska man vårda ömt. Något jag måste lära mig. Visa i handling att jag bryr mig om. Jag är så inte bra på det. Jag kan alltid i ord förklara hjärtats röst. I handling är jag aningen tafatt. Rädsla. Det bottnar i rädsla att bli avvisad. Otäckt.
Så jävla otäckt.