Livets väntrum och halksockar.

Jag har sagt det förut. Jag är inte bra på att vänta. Och nu får jag helt enkelt vänta lite till.  Och det sägs att det som väntar. Jag vill bara veta. Ja eller nej. Inte kanske. Men nu blev det ett vi får se om någon annan tackar nej. Då får jag kanske plats. Jag tar inte så stor plats egentligen tycker jag. Så jag kunde väl fått en plats. Jag önskade så att få komma in på skrivarlinjen. Få lite eld. Jag har en plan B men den vill jag bara sätta i verket om jag får ett nej. Och nu vet jag inte ens hur länge jag ska vänta. Hoppas. På en plats.
Nåväl, jag får bida min tid. Öva på tålamodet. Det där tålamodet.

Jag nämner mina fina kollegor ofta. Och de är precis helt underbart fina. Och idag hade tre av oss teambuilding. Vi fick en leverans av ett äkta pingisbord. Vi fick skrota vårt hemmabygge till förmån för ommöbleringen vi önskade oss. Med en kreativ plats. Våra hjärtan sprack. Men så har vi en chef. Och han bara beställde ett riktigt pingisbord till oss. Och nya rack. Pingisbordet kom idag. Och det tog oss två timmar att montera. Men nu har vi ett stort riktigt pingisbord. På jobbet. Facit, vi har facit på att vi är ett sjuhelvetes team. Finns inget vi tre inte klarar av.
Jag förlorade mot chefen. Fiii faan. Jag har världens bästa arbetsplats. Punkt och slut.

Jodå, konstlotteriet, det gick inget vidare. Tavlan med streckgubbarna gick till någon helt annan än mig. Lottlös. Och helt tomhänt. Men jag fick kaka och kaffe. På en torsdag!?

Nåväl. Jag fortsätter att vänta. På någonting. Under tiden jobbar jag på mitt tålamod.

PS. Måste komma ihåg halksockorna, pingisen har nått nya nivåer och mina glansdagar är räknade. Om jag inte skärper mig.