Sida 2 av 2

Stekt finsk korv och kanelbullar i världsklass.

Återhämtning. Och en lucka för reflektion, vare sig jag vill det eller inte.

Operationen gick bra, som planerat. Jag vaknade upp ur narkosen utan att må sjukt dåligt. Otroligt vad man kan få kämpa för att hålla ögonen öppna. Tror att jag vid tillfälle bad att få dubbel espresso droppat i ögonen.

Jag blev inte långrandig patient utan gjorde allt enligt skolboken för att få komma hem så snart det bara var möjligt. Inte en minut längre än nödvändigt. Avskyr doften på ett sjukhus. Allting känns som ett enda stort väntrum. På döden eller tillfrisknad. Ibland väntar man bara oändligt länge. På ingenting alls.

Nu när man landat hemma och känslorna börjar ta vid. Ni vet, när verkligheten biter en i arslet. Jag var oförskämt pigg dagen efter OP. Hade ont men smärtan var hanterbar. Plötsligt kom tröttheten och klubbade mig. Den hade alla känslor med sig. Första och mest obehagliga känslan; att vara beroende av andra. Fy fan vad jag hatar att vara beroende av andra. Att handla, fixa mat, hämta saker, fråga mig hur jag mår…och när man inser att ingen frågar. Ingen handlar. Och jag förmår inte att be om hjälp. Då sjunker man långt ner i ett svart hål. Där ligger man i fosterställning och tycker att man är helt värdelös. Jag är verkligen sämst i universum på att be om hjälp. Sämst. Jag försöker att öva, jag gör verkligen det, men man vill inte vara till besvär. Liksom.
Att ligga i skilsmässa mitt i skiten gör ju inte saken så enkel heller. Jag ber ju inte min blivande exmake om hjälp. Barnen är ju barn. De ska bara vara barn.
Igår var det mörkt i min själ. Så kallt och mörkt. Saknade min mamma, som igår, gick bort för tre år sedan. På dagen. Hon fattades, hon hade stekt korv, bakat bullar, baddat min panna och pratat oavbrutet och allt möjligt skit. Bara för att det var så hon gjorde. Igår längtade jag så att få ligga i hennes soffa och se på alla möjliga märkliga serier hon älskade och inte kunde uttala. Bones. Som hon uttalade bånnes. Jag kunde till och med tänka mig se bånnes och äta stekt finsk korv och kanelbullar. Hennes kanelbullar var världens godaste och största. Världsklass.

Idag fick jag besök. Efterlängtat besök. De kom med sushi och rosa blommor. Skönt att få prata och se dagsljus. Sitta upp. Skratta och le. Vilken skjuts jag fick av besöket. Mina älskade fina kollegor. Bättre kan man inte ha. Och jag längtar tillbaka till mitt jobb. Mitt skrivbord. Till det vanliga livet i ekorrhjulet. Så att jag kan gnälla och längta efter semester.

Smärtorna kommer och går. Men när jag tänker efter vad det är jag gjort för operation är det inte utan att känna mig lite sorgsen. Kastrerad. Jag är en kastrerad katt. Och alla vet att det är då alla möjligheter till att skapa ett nytt liv är borta.
Det var en kontrast att på sjukhuset, i matsalen äta frukost med nyförlösta mammor. Och så jag. Utan en plastkorg med bebis. Helt tomhänt kom jag till frukost. Utan livmoder. Och utan tumör.
En nybliven mammorna undrade var min bebis var. Jag svarade att båda var i skolan. Den äldsta i 9:an och den yngsta i 3:an. Vad tyst det blev. Hon stirrade ner i sin plastkorg. Jag stirrade ner i min kaffekopp. Älskade kaffe. Kontraster i livet. Perspektiv.

Mer återhämtning väntar. Ingen träning och inga tunga lyft. Bara vila. Röra mig. Ut och gå. Frisk luft och andas. Ta hand om mig.
Sen ska jag kvala upp ärmarna igen och fortsätta kriga.

PS. Jag är heller inte bra på att vänta.

Jag har klickat på Ansök.

Nu har jag gjort det. Skrivit ett alster och skickat in min ansökan. Nu ska jag bara vänta. Hoppet stort, förväntningarna små. Alstret blev en gammal text som jag bantade ner fem sidor. Det fick ju bara vara en sida. En ny text var helt omöjlig just nu. Och jag hade min deadline idag eftersom imorgon är det dags för annat som kräver hela mitt fokus. Och jag vet ju inte ens i vilket skicka jag kommer befinna mig i, i ett tag framöver.

På tal om morgondagen. Jag är lite all over the place. Men allt är egentligen mest obehagligt. Jag vet ju hur jag kämpade med uppvaket efter knäoperationen. Som jag mådde illa. Jag mådde skit. Smärtan går inte ens att beskriva. Normalt har jag en rätt så hög smärttröskel men efter den operationen vet jag inte alltså. Dessutom blev allt kaosartat efter OP just pga jag genomgick en personlig kris då också. Mamma hade precis sagt farväl till jordelivet. Och det är ju detsamma nu, fast ingen har dött. Bara samma typ av sorg. Bara.

Men jag längtar tills jag kan kliva över denna tröskel. OP med efterföljande konvalescens så att jag kan ta vid där livet är eller var. Packa lådor och planera det nya. Hantera allt som kommer med en skilsmässa. Sorg och praktiska saker. Praktiska saker är jag bra på. De andra är jag inte så bra på. Men jag övar.

Nu ska jag mest bara ta mig igenom sjukhusvistelse med allt vad det innebär. Hatar sjukhus.

Ikväll ska jag skrubba mig med specifika tvättsvampar och njuta av att jag fick in min ansökan till skrivarlinjen. Oavsett hur det går med den. Jag gjorde ett försök. Ett försök till att misslyckas. Eller lyckas. Men jag gjorde det.