#Fuck2017

Inte många timmar kvar av det här året. Jag ska försöka på några minuter sammanfatta året. Lista några höjdpunkter och kanske dela med mig av mina förhoppningar av året som komma skall.

Spontant vill jag säga att 2017 har varit ett jävla skitår. Jag var ”sjuk” mestadels och hade ingen ork. Sjuk är väl fel ord men inte var jag frisk. Några av mina närmaste vänner har förlorat någon närstående. Dottern förlorade någon hon höll av och var en stöttepelare på skolan. Beslut togs. Skilsmässa. Myom. Blödningar. Blodtransfusioner. Operation.
Jag tappade tron på mig själv och mitt självförakt växte. Min självkänsla naggades i kanten. Ordentligt. Jävla skit år. Inte bara i min sfär utan utanför. Runt om i världen. Bomber och granater. Människor som vill människor illa. Världsordningen rubbad. Jag tappade lite tilltro till mänskligheten. Elände.

I allt mörker fanns och finns en strimma ljus. Människor, nya för mig, hittade in i mitt liv. Blev en del av min sfär. Några byggde bo i hjärtat mitt. Några av dessa tokfransar accepterade mig för mig. I all min knäpphet. Och lynnighet. Mitt tunga svårmod och allt annat bagage jag har. De liksom kom och hjälpte till att bära min tunga kappsäck. Utan att någonsin tveka. Inte ens ifrågasätta. Min församling. Eller den jag får vara en del av. Vår församling. Vi tror på oss själv och att vinna är allt. Hashtag in it to win it. Andra plats finns inte. Någonsin.

Alla ni som var på plats hos mig när jag firade mitt nyår. Mitt fyrtionde. Alla ni, har en speciell plats i mitt hjärta. Ni är fina hela högen. Både med och utan grisdräkt. Ni kom med era rosafärgade själar för att möta upp min rosa själ. Underbart och vackert. Inte så knussligt och märkvärdigt.

Hösten blev en tungrodd jävla höst. Orken tog slut. Var på väg rakt in i den berömda väggen. Jag lyckades i sista sekund ta på mig hjälmen och slippa knock out. En vecka i fjällen kan göra så mycket. Kanske sista resan ihop som The Nilssons. Kvartetten. Lina min vinterbadare, aldrig en tråkig stund. Du är elefantastisk min vän. Glöm aldrig bort.

Sixten min älskade son. Han fick sina superkrafter bekräftade. Min son med högfungerande autism. Han är lätt den coolaste killen jag känner. Och mitt hjärta, det bara växer och växer. Han testar mig varenda dag, växtvärk och hjärna och hjärta. Och ibland smälter man bara ihop till en pöl av kärlek. Han är allt på en och samma gång. Han kämpar på med sitt i en värld som inte alls är en värld där man få vara olika. Eller annorlunda. Inte om den stora massan får bestämma. Olika är bra. Annorlunda är vackert. Min son är en liten påg med stora tankar. Han har bara ett annat sätt att se på saker och världen. Andra saker behöver han hjälp med. Men han försöker. Precis som så många andra i sina unika varelser. Låt dem vara dem. Världen blir så mycket vackrare. Och tänk allt vad de kan lära oss, som lever i vår lilla gamla dammiga värld.

Lykke min älskade stora dotter. Hon är. Min förstfödda som alltid komma vara mitt lilla lilla troll med skinn på näsan. Glädje och galenskaper. Hennes hjärta är stort och gjort av glittrande stoff. Hon vill. Så mycket. Ibland når man inte ända fram, men man ger inte upp ändå. Man tar en annan väg. Sån är hon. Bestämd dam. Ultra feminist och stark som en jävla björn. Hon gör mig stolt varje dag med hela sitt väsen. Hon väljer sin egen väg. Precis som det ska vara.
Älskade ungar!

Året som går mot sitt slut, avslutades på bästa sätt med en vecka i fjällen och några dagar på soffan. Nu är jag så redo att lägga det till handlingarna.
Och jag tror heller inte på att något magiskt ska ske vid tolvslaget och allt ont från 2017 försvinner. 365 nya blanka ark. Att fylla med vad fan man kan och vill.

Nu samlar jag kraft till det nya året. Mitt nya liv som singel och ensamstående. Jag mot världen. Jag listar inte mina förhoppningar än. De får komma pö om pö nästa år. Men jag avslutar med det som ska vara ledorden för mig 2018.

Inhale the good shit and exhale the bullshit.

 

Tant flippade på fjället

Året lider mot sitt slut. Och min semester likaså.
Borde jag skriva en årskrönika? Kanske det. Om jag ramlar över en hög med energi och inspiration ska jag nog få ihop en krönika. Blir nog munter läsning. Jag är bara så glad att lägga 2017 till handlingarna. Ett skitår. En del fina saker men mest skit. Det tog sig lite på slutet ändå. Trots brist på någon som helst energi.

Efter en vecka i fjällen är jag helt slut. Dock mindre slut än innan vi drog. Det var med nöd och näppe jag fick ihop packningen till fjällen. Brukar vara väldigt organiserad men denna gång not so much. Var rätt spännande att öppna väskan och se om man fick med allt det viktigaste för en dag i backen. Jag lyckades. Dessutom till tre personer. Helt otroligt.

Resan upp delades upp. En natt i Mora på ett trevligt litet hotell med minimal SPA-anläggning. Det var mysigt ända till ALLA småbarnsfamiljer med skrikiga ungar hittade dit. Då gav vi upp. Lite häng på hotellrummet med vin i platsglas funkade lika fantastiskt. Min vän L är ju helt fantastiskt. Aldrig att man inte skrattar i hennes sällskap. Hon är en fin varelse. Med oceaner av tålamod. Lugnet själv. How does she do it?

Väl uppe på toppen av fjället på julaftonsmorgon med solen i fejset. Livet på en pinne. Underbar skidåkning i pudersnö. Isigt på sina ställen. Brant på andra. Så brant att jag nästan brast i gråt. Ända sen min skidolycka har jag blivit en riktigt mespropp på skidorna. Bytte till snowboard dag tre. Underbart roligt. Det var 16 år sen sist jag stod på brädan men gamla takter satt i minsann. Med så mycket lössnö vågade man lite mer. Många vurpor, men bara för att jag testade saker. Som att hoppa och göra en 360. Ja, tanten kan om hon bara vågar. Och vill. Så det så.

Julen blev en fin sak. Vit sådan. Massor med snö. Underbart sällskap av mina älskade ungar och familjen B. Aldrig en tråkig stund. Aldrig.

Nu är jag hemma igen. Dags att ta krafttag. Packa ihop livet. Flyttlasset går om en vecka. Känns oerhört märkligt. Fjällresan var en märklig sak. Att åka som hen hel familj. Om än sprucken och naggad i kanterna. Snart en helt ny konstellation. Jag och ungarna. Varannan vecka. Bara jag. Varannan vecka. Bara jag. Helt i mitt eget skinn i min egen takvåning. Och jag kan göra den så rosa jag vill. Eller blommig. Färgglad. Vad som helst. Men min borg. Först måste jag ju bara packa ihop det jag ska ha med mig.

Jag drar till salongen och fixar mina bryn. Sen till en affär/apotek som säljer vitaminer på längden och tvären. Måste boosta upp mig. Rejält. Arbete på tisdag. Nytt år och allt sånt. Krönika. Den kommer senare ikväll.

 

Schackmatt

Igår ville jag bara skrika fakk jo till hela världen. Lönlöst. Det lyfter liksom inte. Så jag bröt ihop helt och fullkomligt. Jag gråter lätt men gråta såhär vilt. Det var ett helt vilt gråt. Hulkade och snorade. Det till och med lät en massa. Fulgrät. Från absolut ingenstans. Var tvungen att hejda mig. Svälja. Ge mig själv en skärpmiglavett. Att bli överfallen av sådant gråt. Obehagligt. Det håller liksom ett litet grepp över mig. Julfesten imorgon känns inte det minsta roligt. Och så har jag inget att ha på mig. Naken kan man inte gå. Det är trots allt kollegor. Massor av dem. Så kläder är en rätt bra grej att ha på sig.
Jag vill mest bara dra något gammalt över mig. Gråta klart och sen rycka upp mig. Varför gråter jag ens. Tror att jag bara är slut. Lite ledighet hade inte skadat. Helst där solen värmer. Inte ett snötäckt fjäll. Inte massor med minusgrader. Men det får duga. Jag tar det. Först ska jag bara överleva fram tills avfärd. Sluta fulgråta. Eller bara låta mig fulgråta ut.
Tänker att skilsmässan är något slags lavemang åt min förstoppade sorg. Och nu går det inte att hålla tillbaka. Nu är det bara räserbajs av allt.
De här dagarna har jag ju räknat med att de ska komma. Förr eller senare. Hade väl hoppats vara bättre förberedd. Eller åtminstone på plats i mitt eget lilla kyffe. Maj pejs.

Det är helt sjukt. Men jag saknar kärlek. Jag har ju massor av kärlek jag vill ge. Jag borde ge den till mig själv. Faktiskt. Jag borde fokusera på något annat. Som julfesten. Och att spöa folk i pingis imorgon. I min lilla svarta. Pffft.

Yorkis, Kevin och Allan Gås

Andra advent. Julstämning har ännu inte infunnit sig. Allting är på paus. Och då kan man inte ta in julen. Trots alla försök till julpynt och jakten på fula jultröjor. Orkar inte lyssna på julmusik. Jag kräks lite då. Drack första glöggen igår.
Vi besökte kvarterets julmarknad idag. Barnen köpte sig varsin gås. Tyggås. Allan och Gullan Gås. Underbart fina hemmasydda gäss i julig tappning. Sonen döpte ju sin till Allan. Allan blev inte julpynt. Allan blev en ny följeslagare. Gullan Gås fungerar däremot som ett julpynt. S fungerar ju lite så med sina gosedjur. Vi köpte en nalle i New York när han var ett och ett halvt. Han sprang rakt in i leksaksaffären och tog den. Bara att snällt betala. Och sen dess har det varit de två. Yorkis och S. En gång fick jag ta med Yorkis på en resa. S tyckte att hans mamma inte skulle behöva sova ensam. Hjärtat. När tösen gick i sexan, för tre år sen vann S en lite liten liten mjukishund på skolan bazar. Rätt ful faktiskt. Men Kevin heter han. Han måste följa med på våra gemensamma resor. Så till jul blir det familjen, Yorkis, Kevin och Allan Gås som åker till fjällen.
Jag undrar hur Allan klarar den väldigt långa bilresan.

Söndag. Andra advent. Tösen drar på äventyr imorgon. Äventyr som kan förändra mycket. Men det tar vi då. Om hon lyckas imponera på dem som bestämmer på elitidrottsgymnasiet. Där hon vill gå. Men mammahjärtat är inte helt redo för detta stora kliv. Men igen. Vem är jag att stå i vägen för hennes drömmar?
Sängar beställda. Till oss samtliga tre. Snart borde jag seriöst överväga att faktiskt packa ner mina pinaler. En låda kvar. Many more to go. Men och andra sidan. Gott om tid. Eller? Inte. Alltid alltid ska jag lämna allt till sista minuten.

God andra advent på er. Återstoden av den.

Superkrafter och växande hjärta

Jag har en liten son. Han är egentligen inte så liten. Nästan hundrafemtio lång och stora fötter. Lika stora som mina. Han är nio. Jag är inte nio.
Min son han ger mig ofta träningsvärk i hjärnan och växtvärk i hjärtat. Sällan har jag skrattat så mycket och fått tänka efter så ofta. Ända sen den dagen. Han föddes.

Han kämpade så tappert hela förra läsåret i skolan. Och som han kämpade. Ofta så missförstådd.
Men jag tänkte att vi borde ta reda på varför det varit så. Att han kämpat och missförståtts. ”En väg in” blev en liten resa med många insikter och till slut ett svar. Ett svar på rätt många saker men så många nya frågor.
Det blev många tester. Många. I alla dess former. Och till slut visar det sig att min son han  har superkrafter. Autism. Högfungerande autism.

Många saker föll på plats. Och ju mer bak i tiden man tänker, desto mer faller på plats. Och äntligen kanske vi kan få skolan att bli en plats där han inte behöver kämpa så förfärligt. Det har börjat bra på den nya skolan. Och det är oftast en glad kille som kommer hem. Om än trött och stort behov av att vara själv är det en mer balanserad gosse som kommer hem.
Nu kanske vi kan göra det än bättre. Använda hans superstyrkor till att öva på de där mindre starka tingen. Förstå hur hans värld fungerar. Och hjälpa till när hans värld strular till det i världvärlden.

Jag trodde inte att det var möjligt. Men mitt hjärta expanderade i samma sekund hon sa det. Att läget var sådant för min son. Min kärlek bara blev ännu större. Det fick liksom inte plats.

Och han är helt fantastisk min son. Precis som alla andra sönder och döttrar. Men min son. Han är helt jävla fantastisk. Och jag älskar att han utmanar mig varenda dag. Sällan har jag googlat så mycket. För jag har inte svar på de flesta av hans frågor. Ibland har inte google det heller. Då får vi komma fram till nåt bra själv. Han har humor. Han förstår sarkasm. Och han är otroligt begåvad.
För att ni ska förstå vad det är vad vi pratar om ibland,  kommer jag ibland dela med mig av hans tankar och frågor. Livet som mamma till en pojke som bara är som han är. Med eller utan diagnos. Snart en ensamstående mamma. Men han förblir bara han. Min älskade lilla unge med de stora funderingarna.

Just nu pratar vi mycket om global warming. Jag är inte så insatt. Än. Snart nog. Försöka att svara på hans fråga utan värderingar. Det är en utmaning.

Det viktiga i allt det här. Är att celebrera styrkorna. Inte se hinder. Inte se begränsningar. Bara alla möjligheter. Det är viktigt.
Jag ska försöka komma ihåg det i mina svagaste trötta stunder.

Min son. Han är ljuset i mitt liv.