Schackmatt

Igår ville jag bara skrika fakk jo till hela världen. Lönlöst. Det lyfter liksom inte. Så jag bröt ihop helt och fullkomligt. Jag gråter lätt men gråta såhär vilt. Det var ett helt vilt gråt. Hulkade och snorade. Det till och med lät en massa. Fulgrät. Från absolut ingenstans. Var tvungen att hejda mig. Svälja. Ge mig själv en skärpmiglavett. Att bli överfallen av sådant gråt. Obehagligt. Det håller liksom ett litet grepp över mig. Julfesten imorgon känns inte det minsta roligt. Och så har jag inget att ha på mig. Naken kan man inte gå. Det är trots allt kollegor. Massor av dem. Så kläder är en rätt bra grej att ha på sig.
Jag vill mest bara dra något gammalt över mig. Gråta klart och sen rycka upp mig. Varför gråter jag ens. Tror att jag bara är slut. Lite ledighet hade inte skadat. Helst där solen värmer. Inte ett snötäckt fjäll. Inte massor med minusgrader. Men det får duga. Jag tar det. Först ska jag bara överleva fram tills avfärd. Sluta fulgråta. Eller bara låta mig fulgråta ut.
Tänker att skilsmässan är något slags lavemang åt min förstoppade sorg. Och nu går det inte att hålla tillbaka. Nu är det bara räserbajs av allt.
De här dagarna har jag ju räknat med att de ska komma. Förr eller senare. Hade väl hoppats vara bättre förberedd. Eller åtminstone på plats i mitt eget lilla kyffe. Maj pejs.

Det är helt sjukt. Men jag saknar kärlek. Jag har ju massor av kärlek jag vill ge. Jag borde ge den till mig själv. Faktiskt. Jag borde fokusera på något annat. Som julfesten. Och att spöa folk i pingis imorgon. I min lilla svarta. Pffft.