#Fuck2017

Inte många timmar kvar av det här året. Jag ska försöka på några minuter sammanfatta året. Lista några höjdpunkter och kanske dela med mig av mina förhoppningar av året som komma skall.

Spontant vill jag säga att 2017 har varit ett jävla skitår. Jag var ”sjuk” mestadels och hade ingen ork. Sjuk är väl fel ord men inte var jag frisk. Några av mina närmaste vänner har förlorat någon närstående. Dottern förlorade någon hon höll av och var en stöttepelare på skolan. Beslut togs. Skilsmässa. Myom. Blödningar. Blodtransfusioner. Operation.
Jag tappade tron på mig själv och mitt självförakt växte. Min självkänsla naggades i kanten. Ordentligt. Jävla skit år. Inte bara i min sfär utan utanför. Runt om i världen. Bomber och granater. Människor som vill människor illa. Världsordningen rubbad. Jag tappade lite tilltro till mänskligheten. Elände.

I allt mörker fanns och finns en strimma ljus. Människor, nya för mig, hittade in i mitt liv. Blev en del av min sfär. Några byggde bo i hjärtat mitt. Några av dessa tokfransar accepterade mig för mig. I all min knäpphet. Och lynnighet. Mitt tunga svårmod och allt annat bagage jag har. De liksom kom och hjälpte till att bära min tunga kappsäck. Utan att någonsin tveka. Inte ens ifrågasätta. Min församling. Eller den jag får vara en del av. Vår församling. Vi tror på oss själv och att vinna är allt. Hashtag in it to win it. Andra plats finns inte. Någonsin.

Alla ni som var på plats hos mig när jag firade mitt nyår. Mitt fyrtionde. Alla ni, har en speciell plats i mitt hjärta. Ni är fina hela högen. Både med och utan grisdräkt. Ni kom med era rosafärgade själar för att möta upp min rosa själ. Underbart och vackert. Inte så knussligt och märkvärdigt.

Hösten blev en tungrodd jävla höst. Orken tog slut. Var på väg rakt in i den berömda väggen. Jag lyckades i sista sekund ta på mig hjälmen och slippa knock out. En vecka i fjällen kan göra så mycket. Kanske sista resan ihop som The Nilssons. Kvartetten. Lina min vinterbadare, aldrig en tråkig stund. Du är elefantastisk min vän. Glöm aldrig bort.

Sixten min älskade son. Han fick sina superkrafter bekräftade. Min son med högfungerande autism. Han är lätt den coolaste killen jag känner. Och mitt hjärta, det bara växer och växer. Han testar mig varenda dag, växtvärk och hjärna och hjärta. Och ibland smälter man bara ihop till en pöl av kärlek. Han är allt på en och samma gång. Han kämpar på med sitt i en värld som inte alls är en värld där man få vara olika. Eller annorlunda. Inte om den stora massan får bestämma. Olika är bra. Annorlunda är vackert. Min son är en liten påg med stora tankar. Han har bara ett annat sätt att se på saker och världen. Andra saker behöver han hjälp med. Men han försöker. Precis som så många andra i sina unika varelser. Låt dem vara dem. Världen blir så mycket vackrare. Och tänk allt vad de kan lära oss, som lever i vår lilla gamla dammiga värld.

Lykke min älskade stora dotter. Hon är. Min förstfödda som alltid komma vara mitt lilla lilla troll med skinn på näsan. Glädje och galenskaper. Hennes hjärta är stort och gjort av glittrande stoff. Hon vill. Så mycket. Ibland når man inte ända fram, men man ger inte upp ändå. Man tar en annan väg. Sån är hon. Bestämd dam. Ultra feminist och stark som en jävla björn. Hon gör mig stolt varje dag med hela sitt väsen. Hon väljer sin egen väg. Precis som det ska vara.
Älskade ungar!

Året som går mot sitt slut, avslutades på bästa sätt med en vecka i fjällen och några dagar på soffan. Nu är jag så redo att lägga det till handlingarna.
Och jag tror heller inte på att något magiskt ska ske vid tolvslaget och allt ont från 2017 försvinner. 365 nya blanka ark. Att fylla med vad fan man kan och vill.

Nu samlar jag kraft till det nya året. Mitt nya liv som singel och ensamstående. Jag mot världen. Jag listar inte mina förhoppningar än. De får komma pö om pö nästa år. Men jag avslutar med det som ska vara ledorden för mig 2018.

Inhale the good shit and exhale the bullshit.