Redo att landa.

Som jag längtar efter helgen. Jag är helt slut som artist. Säljmöten med mina kollegor tenderar att slita ut mig. Säljmöte med gänget på en alptopp dessutom, skidor, möte, afterski och afterafterski, det ar ut sin rätt. Sällan har jag haft så roligt med kollegor som jag haft på denna resan. Jag har skrattat och gråtit. Om vartannat. Sovit alldeles för lite.
Helgen blev för kort. Landade hemma strax innan nitton i lördags. Så glad att få krama om mina gurkor. Som jag saknat dem. Satt i en gondollift och brast i gråt för att jag saknade mina barn. Jag upplevde allt det här fantastiska och de var inte där. Det gjorde ont. Jobb är jobb men ändå. Barnen är mitt liv. Sen grät jag i baren i hotellobbyn. Sjönk djupt ner i tankar medan alla andra pratade i munnen på varandra. Tankarna ja. Och så grät jag igen. Sen skrattade jag. Och sen dansade jag hela natten lång. Svetten lackade.

Men när jag landade hemma landade jag inte riktigt. Andan i halsen. Pulsen på max. Sen dog jag i soffan. Som jag sov den natten. Och som jag njöt av att min son låg intill mig när jag slog upp gluggarna.

Landa. När gör man det? Kan någon annan berätta för mig. När det sker. När går pulsen ner och när slutar man att stressa. Eller det är bara jag. Stress har en tendens att få mig att äta allt i min väg. När jag äter allt i min väg brukar jag mår rätt kasst. Ond cirkel. Jag befinner mig i en ond jävla cirkel och jag måste bryta den.
Avbokade alla planer jag hade för kommande helg. Jag ska bara vara. Göra det som faller mig in. Solo. Det blir lätt så, för jag tror att när andan faller på är ingen så spontan att de på fem röda knatar ut genom dörren på min signal.

Jag har att göra i helgen. Skolan. Massor av skolan. Skriva. Läsa. Gensvar. Hatar gensvar på andras texter. Hur ärlig kan man vara. Konstruktiv kritik. Hur gör man?

Så. Planen är nu att landa. Ska göra mitt yttersta i helgen, utan att sova bort den. Kanske göra något konstruktivt. Om jag räknar bort skolarbetet.

Så…ready for landing.

Älska sig själv. Bli hel i det halva.

Att plötsligt bara vara mamma på deltid. Gör helhjärtat ont. Självklart är jag mamma hela tiden, även när inte mina barn är hos mig men det är inte samma sak. När det är tyst och tomt utan barnen börjar tankarna leka jävel med mig. Ordentligt med jävel.
Otroligt jobbigt och tufft att gå från att ha dem varje dag till varannan vecka. Mina älskade ungar.
I fredags kom lyckan över tröskeln. Hjärtat mitt brast och jag var så nära tårarna. Av lycka och att saknaden plötsligt kändes som en tsunami av känslor. Allt på samma gång. Lägenheten fylldes med liv och rörelse. Lilleman som kommer in och lägger sig hos mig om nätterna. Då känns det som vanligt igen. Jaga iväg dem på morgonen till skolan. Laga mat och plocka undan. Alla deras saker som sprids vind för våg runt om på loftet. Träningstider och läxor. Allt det där känns plötsligt som en lyx att ha.

Ensamhet är en sådan sak som ibland är en värsta fiende men ibland en befrielse. Jag trivs i mitt eget sällskap. I min nya situation är jag inte helt överens med mig själv. Det går upp. Och så går det ner. Ingen ro att titta på TV. Kan inte ens ha den som en utfyllnad av ljud. Läsa. Funkar absolut inte. Försöker skriva något. Det går inte. Jag kan träna. Svettas och plågas till blodsmak i munnen. Det kan jag. Jag kan tröstäta. Jag kan låta bli att äta. Äta måste man. För att orka. Jag sover. Och jag är glad att jag kan sova. Utan sömnen blir man lätt tokig. Och när man är tokig, då kan det gå snabbt utför. Jag är rädd om mig. Jag är svag och bruten. Men stark och beslutsam för det mesta.

Samtidigt som allt är lite upp och ner är jag tillfreds. Jag känner ro. Jag kan sitta i min fåtölj och bara känna ro. Inte allt för långa stunder men korta. Men de infinner sig. Känslorna. Av att vara tillfreds med beslutet. Även om man i sina svagaste stunder tvivlar och undrar. Jag är redan en bättre version av mig. Ilskan och bitterheten har släppt järngreppet om mig. Ilskan som jag adresserat fel, men det blir lätt så i en tvåsamhet. När man kört på så länge och man är trött. Lätt att adressera en satans massa saker fel. Vi var två om saker. Vi bär båda skulden till där vi är idag. Om nu skuld är rätt ord att använda. Vi kämpade lika men olika. För vi är olika. Han och jag.
Och det är helt otroligt att släppa ifrån sig en man som är en av de goda. Idag, nu med avståndet och beslutet emellan, kan jag se allt som jag älskade hos honom. Det som jag föll för. Det som jag så innerligt älskade och det som jag försökte kämpa för. Men i kampen, kriget, i smogen av allt kunde jag inte se. Allra minst känna.

Och jag är inte en enkel kvinna att drabba samman med. Det vet jag. Ibland undrar jag om jag är gjord för en tvåsamhet. Jag älskar tvåsamheten. Men jag tycker det är svårt. Jag har i hela mitt liv kompromissat. Ända sen jag blev stor nog att bli ansvarig för mina föräldrar. Lägga mig själv åt sidan. Det kom tidigt i livet. Och hade det aldrig varit så hade jag kanske varit en enklare person att dela en kärlek med. Kanske, kanske. Jag lär aldrig få veta. Gjort går inte att göra ogjort. Jag kan bara lära mig. Av allt som varit. Jag är rädd om mitt hjärta. Jag har beskyddat det länge. En dag kanske jag kan släppa guarden och släppa in någon helhjärtat. Lämna ut mig. Låter som att slänga sig ut från ett stup.

Nu ska jag mest komma överens med mig och lära mig att älska mig. För den jag är. Med allt och inget.

Läskigt. Läskigare.Läskigast.

Onsdag.

Jag kom hem efter gymmet. Ropade; Hallå! Jag är hemma!! till mig själv. Jag hade oförskämdheten att inte svara. Det börjar inte bra. Min relation med mig själv.

Ett kanske blev ett ja till slut. Det ringde på min telefon från skolan igår. Jag fick en plats. Någon gjorde plats åt mig. Nu händer det. Skrivarlinjen på distans. Min glädje kände inga gränser igår. Nu har glädjen inte helt lämnat mig men den har övergått till förväntan. Alla böcker vi ska läsa. Alla texter vi ska skriva. Alla texter vi ska bemöta. Andra som ska bemöta min text. Så läskigt. L Ä S K I G T !
Nu vill jag dra igång. Tjuvstarta. Tjugoandra drar det igång med ett författarsamtal. Första boken vi ska läsa. Stiga sol, smälta is. Min första vecka i skolan blir tuff. Åker till Österrike samma vecka. Säljresa med jobb. Skidor. Alperna. Men jag vill bara få min första skrivuppgift. Jag undrar vad det kan vara. Jag undrar vem alla andra är. Och som vanligt ser jag mig själv som underdog. I hela sammanhanget. Men jag gillar ju det.

På fredag kommer mina älskade troll. Två kvällar har jag klarat utan gråt. Igår levde jag på lyckoruset av ett kanske som blev ett ja. Och så fick jag fikabesök. A. Hon är en fin människa hon. Jag fick en frukostlykta. Good morning. Eyes forward. Mind focused. Heart and soul ready. Game on World. Let’s make today amazing.

Min älskade son kommer redan imorgon till mig. Han och jag får en kväll för oss själva på mitt loft. Min älskade lilla unge. Inte utan värk i hjärtat och tår i ögat som jag tänker på honom. Jag saknar honom så. Min lilla hjälte med superkrafter.

Livet börjar ju rulla på. Hemmet känns som mitt hem. Jag trivs här. Älskar mitt loft. Nu ska jag hitta och landa. I allt.
Eyes forward. Game on world.

 

Tanten på loftet

Årets första inlägg.

På plats i min nya lägenhet. Loftet som jag kallar det. Flytten gick smidigt trots en smal trappa fyra trapport upp utan hiss. Jag är så tacksam för alla människor som kom och hjälpte till. Guld!

Två nätter har jag sovit här. Första natten var jag inte ensam. Hade en härlig själ som kom med ljuslykta, en påse chips och en flaska vin. Hon är fantastisk hon. Natten till idag var min första ensamma natt.
Min första ensamma planlösa lördag. Planlös var det egentligen aldrig. Planen var ju att packa upp livet ur lådorna. Bona om. Bygga bo. Men jag var effektivare än jag gett mig cred för. Och min rygg blev tröttare än jag trodde att den skulle bli.
Och då landar man i soffan och inser att man är ensam. Inga barn heller. Inte ens instängda på sina rum. Bara jag. Tanten på loftet. Det var då det blev riktigt jobbigt. Ibland kanske det är bra att bara låta saker vara jobbigt. Veta att man klarar av att ta sig igen det. Men jag var svag igår. Så otroligt vek och liten. Tystnaden blev för stor. Brors fru kom till undsättning. Vi skruvade ihop lite attiraljer jag köpt på mig. Åt godis och pratade om sånt som sker i livet. Skilsmässor och döden. Allting kändes plötsligt okej och jag kunde till slut somna.

Dagen idag flöt på. Och sen flöt det inte alls. Jag sjönk som en gråsten och fick avböja en balkanlunch. Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag hade ju sett framemot att uppleva den. Jag uteblev. Och fortsatte sjunka. Inte riktigt till botten. Dottern kom med sitt hjärta. De skulle skruva ihop hennes attiraljer. Jag fick laga mat till tre istället för bara mig. Min första lagade middag på loftet blev till tre. Vi åt kyckling. Jag gjorde en fenomenal sallad. Gurkskivor.

Så kom kvällen. När det närmar sig sovdags. Då kom längtan efter barnen. Och tårarna. Det är fullkomligt vedervärdigt att de inte är hos mig hela tiden. Mina älskade troll. Jag känner mig inte hel. Utan dem. Jag kan på riktigt säga att jag hatar det här.
På fredag kommer de. Mina älskade troll. Som jag längtar.

Mitt i allt detta elände så älskar jag mitt loft. Tomt på väggarna än men det kommer en dag då jag inte har plats på väggarna.
I morgon kör jag igång en ny vecka med nya möjligheter. En sådan möjlighet är ett träningspass.
Nu börjar jag om…