Älska sig själv. Bli hel i det halva.

Att plötsligt bara vara mamma på deltid. Gör helhjärtat ont. Självklart är jag mamma hela tiden, även när inte mina barn är hos mig men det är inte samma sak. När det är tyst och tomt utan barnen börjar tankarna leka jävel med mig. Ordentligt med jävel.
Otroligt jobbigt och tufft att gå från att ha dem varje dag till varannan vecka. Mina älskade ungar.
I fredags kom lyckan över tröskeln. Hjärtat mitt brast och jag var så nära tårarna. Av lycka och att saknaden plötsligt kändes som en tsunami av känslor. Allt på samma gång. Lägenheten fylldes med liv och rörelse. Lilleman som kommer in och lägger sig hos mig om nätterna. Då känns det som vanligt igen. Jaga iväg dem på morgonen till skolan. Laga mat och plocka undan. Alla deras saker som sprids vind för våg runt om på loftet. Träningstider och läxor. Allt det där känns plötsligt som en lyx att ha.

Ensamhet är en sådan sak som ibland är en värsta fiende men ibland en befrielse. Jag trivs i mitt eget sällskap. I min nya situation är jag inte helt överens med mig själv. Det går upp. Och så går det ner. Ingen ro att titta på TV. Kan inte ens ha den som en utfyllnad av ljud. Läsa. Funkar absolut inte. Försöker skriva något. Det går inte. Jag kan träna. Svettas och plågas till blodsmak i munnen. Det kan jag. Jag kan tröstäta. Jag kan låta bli att äta. Äta måste man. För att orka. Jag sover. Och jag är glad att jag kan sova. Utan sömnen blir man lätt tokig. Och när man är tokig, då kan det gå snabbt utför. Jag är rädd om mig. Jag är svag och bruten. Men stark och beslutsam för det mesta.

Samtidigt som allt är lite upp och ner är jag tillfreds. Jag känner ro. Jag kan sitta i min fåtölj och bara känna ro. Inte allt för långa stunder men korta. Men de infinner sig. Känslorna. Av att vara tillfreds med beslutet. Även om man i sina svagaste stunder tvivlar och undrar. Jag är redan en bättre version av mig. Ilskan och bitterheten har släppt järngreppet om mig. Ilskan som jag adresserat fel, men det blir lätt så i en tvåsamhet. När man kört på så länge och man är trött. Lätt att adressera en satans massa saker fel. Vi var två om saker. Vi bär båda skulden till där vi är idag. Om nu skuld är rätt ord att använda. Vi kämpade lika men olika. För vi är olika. Han och jag.
Och det är helt otroligt att släppa ifrån sig en man som är en av de goda. Idag, nu med avståndet och beslutet emellan, kan jag se allt som jag älskade hos honom. Det som jag föll för. Det som jag så innerligt älskade och det som jag försökte kämpa för. Men i kampen, kriget, i smogen av allt kunde jag inte se. Allra minst känna.

Och jag är inte en enkel kvinna att drabba samman med. Det vet jag. Ibland undrar jag om jag är gjord för en tvåsamhet. Jag älskar tvåsamheten. Men jag tycker det är svårt. Jag har i hela mitt liv kompromissat. Ända sen jag blev stor nog att bli ansvarig för mina föräldrar. Lägga mig själv åt sidan. Det kom tidigt i livet. Och hade det aldrig varit så hade jag kanske varit en enklare person att dela en kärlek med. Kanske, kanske. Jag lär aldrig få veta. Gjort går inte att göra ogjort. Jag kan bara lära mig. Av allt som varit. Jag är rädd om mitt hjärta. Jag har beskyddat det länge. En dag kanske jag kan släppa guarden och släppa in någon helhjärtat. Lämna ut mig. Låter som att slänga sig ut från ett stup.

Nu ska jag mest komma överens med mig och lära mig att älska mig. För den jag är. Med allt och inget.