Redo att landa.

Som jag längtar efter helgen. Jag är helt slut som artist. Säljmöten med mina kollegor tenderar att slita ut mig. Säljmöte med gänget på en alptopp dessutom, skidor, möte, afterski och afterafterski, det ar ut sin rätt. Sällan har jag haft så roligt med kollegor som jag haft på denna resan. Jag har skrattat och gråtit. Om vartannat. Sovit alldeles för lite.
Helgen blev för kort. Landade hemma strax innan nitton i lördags. Så glad att få krama om mina gurkor. Som jag saknat dem. Satt i en gondollift och brast i gråt för att jag saknade mina barn. Jag upplevde allt det här fantastiska och de var inte där. Det gjorde ont. Jobb är jobb men ändå. Barnen är mitt liv. Sen grät jag i baren i hotellobbyn. Sjönk djupt ner i tankar medan alla andra pratade i munnen på varandra. Tankarna ja. Och så grät jag igen. Sen skrattade jag. Och sen dansade jag hela natten lång. Svetten lackade.

Men när jag landade hemma landade jag inte riktigt. Andan i halsen. Pulsen på max. Sen dog jag i soffan. Som jag sov den natten. Och som jag njöt av att min son låg intill mig när jag slog upp gluggarna.

Landa. När gör man det? Kan någon annan berätta för mig. När det sker. När går pulsen ner och när slutar man att stressa. Eller det är bara jag. Stress har en tendens att få mig att äta allt i min väg. När jag äter allt i min väg brukar jag mår rätt kasst. Ond cirkel. Jag befinner mig i en ond jävla cirkel och jag måste bryta den.
Avbokade alla planer jag hade för kommande helg. Jag ska bara vara. Göra det som faller mig in. Solo. Det blir lätt så, för jag tror att när andan faller på är ingen så spontan att de på fem röda knatar ut genom dörren på min signal.

Jag har att göra i helgen. Skolan. Massor av skolan. Skriva. Läsa. Gensvar. Hatar gensvar på andras texter. Hur ärlig kan man vara. Konstruktiv kritik. Hur gör man?

Så. Planen är nu att landa. Ska göra mitt yttersta i helgen, utan att sova bort den. Kanske göra något konstruktivt. Om jag räknar bort skolarbetet.

Så…ready for landing.