Inte utan orimligt tvivel

När tvivel flyttar in. Det är precis som om allting inte kan få vara i fas. När man får grepp om en sak så tappar man greppet om en annan. Förra veckan var fjäderlätt. Den här veckan inte fullt så fjäderlätt men kan också bero på att jag har varit hemma två dagar med min son. Två dagar i en kuvös. Svettiga sömnlösa nätter och bekymrade dagar.

Tvivlet. Just det. Jag har börjat tvivla på min förmåga och jag ställer mig djupt frågande till min plats på skrivarlinjen. Mina texter är inte alls i klass med mina klasskamraters. Jag fick ångest. Vi är fördelade i nya grupper och min nya grupp håller klass. Och min text vara bara blaha. Och det var så tvivlet flyttade in. Vad fan trodde jag liksom.
Nåväl, övning ger färdighet tänker jag. Och jag har min stil. Och kanske är jag inte ämnad att skriva berättelser som inte kommer från mitt innersta inre.

Andra saker faller på plats. En härlig känsla när det händer. Även när det inte är saker som är till min egen fördel men jag inser vart i världen jag står i förhållande till andra. Visst gör det ont. När man inser vem som är en sann vän och vart man bara fyller en plats för att man inte vill se tomma stolar. Jag föredrar att veta. Även om sanningen svider. Jag mitt lilla kontrollfreak vill ha kontroll. Svårt att släppa. Jag tycker om att veta. Ovisshet och jag är en udda kombination.

Något helt otippat. Jag spelade lazerdome i lördags. Bokade en hel timme och när eftertänksamheten tog tag i mig undrade jag hur i hela friden jag skulle fördriva en hel timme i mörkret med ett laservapen. Jag kan inte sikta.
Men jag hade ju så roligt och timmen flög förbi. Jag var allt annat än duktig men jag var inte sämst. Bäst var min son. Inte helt otippat att han har fallenhet för detta. Men helt otippat att jag skulle tycka att det var roligt.

Förväntansfull. Är jag för morgondagens konsert. Helt sonika blir man bjuden på konsert i konserthuset. Tomas Andersson Wij. Spännande.
Jag är också någotslagsfull för nya skrivuppgiften. Självbiografiskt, gräva lite mer på djupet men använda olika tempus.

Ute blåser iskalla vindar. Till och med isbjörnarna söker skydd. Fiiiiiifaaaan.
Nu tordes väl ändå våren vara på väg. I alla fall. Solen skiner.

 

 

Mellan måndag och nu. En hel evighet.

Bara torsdag men helvete vilken vecka. Än är den inte slut och vem vet vad som återstår av den. Min barnfria vecka brukar vara en tung vecka annars men den har varit fjäderlätt. Tyngden faller kanske på men jag njuter av att vara fjäderlätt. Inga mörka moln på min himmel just nu.
Allt måste bero på att jag gör det jag älskar igen. Springer. Och skriver. Kanske inte allt men mycket. Hade ett bra löppass i söndags trots haveri med tekniken. Men ut kom jag och efteråt ville jag bara ha mer. Tisdagens pass var ännu bättre. Snabbare och längre. Och jag hade fullt fokus. Ni vet när man är så närvarande att allting runtom försvinner. Jag borde vara mer närvarande i mycket annat jag gör. Man borde.
Jag har haft en energinivå som jag länge saknat. Ett fokus och en glöd.

Måndag, känns som en hel evighet sedan och det borde vara mer än torsdag. Idag är jag trött. Tjock i halsen och pannan värker. Jag hoppas att när jag vaknar imorgon är det borta. Jag är inte alls sugen på varken förkylning eller influensa. Jag vill bara springa. Jag är så sugen nu. Och det har gått så bra. Luften är precis lagom krispig. Älskar lätt vinterkrisp i mina lungor. Jag älskar att ta ut mig fysiskt. Bli helt matt i kroppen.

Jag har skrattat så mycket i veckan. Jag har varit helt på jorden. Ingen stress trots att jag är ensam på jobbet. Min vapendragare är sjuk. Jag saknar henne.
Men som jag har skrattat. Efter gråt kommer skratt. Kommer säkert mer gråt men efter det kommer alltid skratt.

Just nu. I detta nu. Älskar jag mitt liv. Jag älskar att jag hela tiden hittar små fragment av mig. Pussla ihop mig. Hitta min plats. Det händer hela tiden. I skrattet och i gråtet. Det är ren lycka när man hittar en bit och kan sätta den på plats. En bit av jag.
Det kommer bli bra.

Måndag, var en evighet sen. Mycket har hänt mellan måndag och nu.

Imorgon kommer mina hjärtan. Loftet fylls med liv. Mitt hjärta komplett. I en vecka.

Puss.

Stiletter, skrålande hjärta och polly.

Lördag. Kaffe och polly till frukost, en mörk och en ljus. Finns inget annat sätt att äta polly. Lördag. Dagen efter fredag.

Det har varit en lång vecka. Så lång. Och det har gjort så ont. Jag hade barnen men ändå hade jag så ont. Min son med superkrafter har kämpat och hamnat i konflikter med världen. Jag var inte i mitt esse och för första gången stod jag helt handfallen och såg på när S slogs mot världen. Jag hade inga kreativa lösningar. Jag fick inte komma nära. Hans ont gjorde ont i mig. Man känner sig så svag. Så liten. Och så jävla maktlös.
Många mail fram och tillbaka med skolan. Sixten har en fantastiskt klassföreståndare. Hon förstår så mycket hon bara kan och hon vill hjälpa min son. En annan lärare förstår bara inte. Ljuden blir för många ibland för Sixten. Och det kommer plötsligt och han tar till flykt. Och man få ju inte avvika från ledet. Regler.
För att ni ska förstå, vill jag på inga sätt låta min sons autism bli ett frikort men ibland brister det. Och det brister i lägen som ljudet överfaller honom och det enda han kan är att ta till flykt. Han ber aldrig om lov att få fly. Detta är bara en sak av många. Men skolan har löst det. Och det verkar vara en lösning som kan hålla. Just ljudet. Barn låter. Många barn på samma plats låter jättemycket. Som sagt många mail fram och tillbaka med skolan. Många konflikter i mig.
Min son är den han är med superkrafter och allt. Och det gör så ont när hans värld kolliderar med världen.

Mail. På tal om det. Rensar i min mailbox. Miljontals mail. Mottagna och skickade. Mycket ska raderas. Bort för evigt. Kanske finns de kvar i någon sajbespejsrpapperskorg. Men så länge jag slipper se dem i min mail.
Man ramlar över lite av varje. Man får en resa tillbaka i tiden. Olika digitala spår tillbaka i mitt liv och vem jag var då. Är nu.
Ett mail jag vill kasta all världens väg. Men jag förmår mig inte. Jag borde spara det. Läsa det och påminna mig om att mitt hjärta lämnat en dörr på glänt. Vidöppet rent av. Jag undrar nu vad jag tänkte då. Sällan har jag kännt mig som en så stor jubelidiot. Jag tror att jag bara ville lätta. Ha det sagt, eftersom jag failat grandiost två gånger, kanske till och med tre gånger. Säga att någon betyder allt för mig. Bara så jävla mycket att jag vill ha någon i mitt liv. Eller bara underbart att någon finns i mitt liv.
Jag hade inget mål med mailet. Bara mening. Inga förhoppningar om någonting, men kanske var det bara en lögnaktig tanke jag tänkte då. Jag hoppades nog på något. Så jävla korkat.
Man ska våga för att vinna. Jag vågade och jag vann absolut ingenting. Jo, jag vann priset som årets jubelidiot. Åretsjubelidiot 2017. Jag läste mailet igår. Och idag. Och jag hör mig själv varje mening. Känner mina egna andetag mellan raderna. Pulsen, känner pulsen. Jag känner allt i mig och jag känner igen mig. Det är jag. Och jag menade varje ord. Och jag menar det fortfarande. V A R J E  O R D. Fakk it!
Jag fick aldrig ett svar. Jag visste om att jag inte skulle få svar.  Jag visst det fullt ut. Jag klickade på skicka fullt medveten om att det försvann ut i ett stort svart hål. Svarslöst svart jävla hål.

Livet gör ont nu. Smärtan kommer i vågor och sköljer över mig. Jag kapitulerar helt och hållet. Gråter. Och jag vet inte vad det är jag gråter för. Kanske är det bara allt som måste ut och det kan bara komma ut i tårar. Och snor. Lite svordomar under hulkandet.
Igår tog jag till flykt. En kväll med stiletter och tjejsnack. Jag har ont i mina fotsulor. Sist jag struttade runt på stiletter var jag så mycket yngre. Och så mycket lättare.
Att fly i stiletter är stiligt. Knappast praktiskt. Stiligt som fan. Om man kan gå med ett par. Jag övningspromenerade igår. Man borde ha en grön skylt. Det kan ha sett roligt ut. Igår.

Idag. Lördag. Kaffe och polly. Mitt hjärta ömsom sjunger ömsom skrålar. Vrålar.

 

 

Tinnitus i hjärtat

Torsdagstinnitus i hjärtat.

Jag har något i mitt hjärta som jag försöker tränga undan. Tinnitus. Försökte blockera den med lite white noise innan idag (läs dammsuga) men rastlösheten rev kolossalt i lemmarna mina så jag var tvungen att ge mig ut.
Jag kom hem igår efter ett möte i chrime city. I slutet av mitt möte kom rivet i mitt hjärta., ett pling i telefonen.
Torsdagstinnitus innebär också att jag ska läsa gensvar på min text. De andra i klassen ska ge feedback. Veckans text var inget jag kände direkt wow för. Nästan skämskudde på texten. En följetong på texten förra veckan. Men den texten var nästan sann. Bara lite krydda men ändå hastigt påkommen. Ett hafsverk, en jobbresa gjorde att jag hafsade in en text, en sann och verklig text men ett hafsverk. Några fina formuleringar fick jag till. Några. Lyckades bygga upp en stämning. Inte illa för ett hafsverk.

Veckan har varit intensiv. Jag borde ta det några hekto lättare. Jag borde verkligen göra det. Jag ska bättra mig. Jag lovar. Gym. En bra medicin mot tinnitus i hjärtat. Ta i tills jag kräks. Svettas som fan. Ge hjärta ett rejäl match. Kanske kan tinnitus bara dra åt helvete!

Måndag.
Filmstudion. Jag stressade som ett as bara för att komma en hel timme för tidigt till en tom biograf med opoppade popcorn. Vi såg filmen som legat på min att-se-lista. Maudie. Underbar film och jag grät. Som vanligt grät jag. Och inte hade jag vett att ta med mig näsdukar. Jag grät förra gången också. I should know by now.

Tisdag.
Quizdag. Det blev bara jag och C. Inte så bara när man väl tänker efter. Det var en låg dag men med höga glas. Vi kom trea, och att jag trodde mig veta att det var Wizex och vi svarade något helt annat hade inte förändrat ett skit.
Pratade med filmaren. Jag ska producera en spännande instruktionsvideo på jobb. Vissa arbetsuppgifter är to die for. Detta är en av dem. Låter inte sexigt men fy fan vad sexigt det faktiskt är.

Onsdag.
En sån dag på jobbet. Sådär inspirerad och jag spelade inte pingis mot M. Jag hade förmodligen torskat men han är förbannat rolig att lira mot M. Han tar fram det bästa och det värsta i mig. Men jag skrattar åt alla mina tillkortakommanden i bordtennis. M grymtar när det går dåligt. Men vi skrattar. Älskar att vi har ett pingisbord.
Fick tinnitus i hjärtat. Den överföll mig när jag satt på sängkanten strax innan jag skulle krama kudden. Mög!

Torsdag.
Fredagsstämning på jobb. Trots tinnitus i hjärtat. Det var en rätt låg nivå. Vi driver vår chef till vansinne, tror jag. Och han är på semester. Kan han inte bara ha semester och låta oss styra skutan. Vi kan detta.
Spelade pingis mot M och jag torskade så klart. Men jag vann ett set med 11-1. Jag skyller förlusten på ofokus och tinnitus i hjärtat.

Fredag.
Än så länge ett oskrivet blad men jag har längtat. Mina älskade gurkor kommer till mig. Lillgurkan och gurkan.

Så. Någon som vet hur man botar tinnitus i hjärtat?

Jag faller ihop som ett korthus

Jag faller ihop som ett korthus. När det är min tur att lämna över mina barn. Det blir tyst och tomt. Jag hamnar alltid i min fåtölj. Armarna i kors över min bröstkorg. Håller om mig. För att jag faller ihop som ett korthus. Försöker hålla ihop mitt hjärta men det går sönder. Och så gråter jag. Hejdlöst. Det är då jag tvivlar. Bara då. Mina barn är en förlängning av mig, när det inte är hos mig är jag inte hel. Inte på när.

Jag hade lagt upp allt så bra. Hur jag skulle ha tid att ägna mig åt skolan. Skrivandet. Ha tid med min nya text som ska skrivas. Gärna om ett par gånger så att det jag lämnar in känns arbetat. Men så faller jag. Och jag kan inte fokusera på annat än hur jävla ont det gör. Jag gör antagandet att det en dag kommer bli enklare. En dag. Långt bort från den där dagen igår. Jag får snart tillbaka dem och då får jag vara hel en hel vecka.

Jag sitter på Espresso House i skrivande stund. Jag gymnastiserar mitt ansikte för att hålla tillbaka tårarna. Jag ser i ögonvrån att en man betraktar min ansiktsgymnastik.
J A G  V I L L  I N T E  G R Å T A !

Fokus på min skrivuppgift. Förra skrivuppgiften utan att använda bokstaven E, den var utmanande rolig. Jag hade tidsbrist och kunde inte bearbeta min text. Jobbet går före drömmen. Jobbet förra veckan bedrevs från alptoppar. Låter kanske inte som hårt jobb. Men det var det. För mig. Många spöken. Många rädslor som jag fick möta och övervinna. Våga visa mig svag. Jag fullkomligt hatar att visa mina svagheter, men jag tror att jag blottar dem oftare än jag tror. En smart person kan se dem. Men jag insåg många saker om mig själv på alptopparna. Och i dalen. I min grupp av kollegor. Och om inte jag utvecklas personligt kan jag inte utvecklas på mitt arbete. Inte ens i mitt skrivande utvecklas jag om jag inte låter mina knoppar brista. Och när de nu brustit måste jag låta dem blomma. Göra något av det här. Fokusera. För mitt i min kaotiska tillvaro som ensamstående mamma kan jag landa i något bra. Spänna mina mentala muskler som . jag rustats för hela mitt liv. Använda mina tävlingshorn och mitt jävlaranamma till att skapa någonting magiskt för mig.

Jag är trött. Sliten. Det tar på krafterna det gör det. Jag måste hitta till källorna som fyller på. Först och främst ta hand om mig med det basala. Ordentlig mat och sömn. Löpningen var en gång det som fick ordning på mig. När pappa lämnade mig. Jag tror att löpningen kan läka mig igen. Ja skiter väl i att min knä bråkar. Jag kan också bråka. Ni som känner mig vet att jag kan bråka. Jag kan vara envis som en satans väggalus.

Men jag börjar från början. Fylla kylen med det som är bra att äta. När halsontet gett sig av kan jag börja bråka med mitt knä. Som jag ska bråka…