Jag faller ihop som ett korthus

Jag faller ihop som ett korthus. När det är min tur att lämna över mina barn. Det blir tyst och tomt. Jag hamnar alltid i min fåtölj. Armarna i kors över min bröstkorg. Håller om mig. För att jag faller ihop som ett korthus. Försöker hålla ihop mitt hjärta men det går sönder. Och så gråter jag. Hejdlöst. Det är då jag tvivlar. Bara då. Mina barn är en förlängning av mig, när det inte är hos mig är jag inte hel. Inte på när.

Jag hade lagt upp allt så bra. Hur jag skulle ha tid att ägna mig åt skolan. Skrivandet. Ha tid med min nya text som ska skrivas. Gärna om ett par gånger så att det jag lämnar in känns arbetat. Men så faller jag. Och jag kan inte fokusera på annat än hur jävla ont det gör. Jag gör antagandet att det en dag kommer bli enklare. En dag. Långt bort från den där dagen igår. Jag får snart tillbaka dem och då får jag vara hel en hel vecka.

Jag sitter på Espresso House i skrivande stund. Jag gymnastiserar mitt ansikte för att hålla tillbaka tårarna. Jag ser i ögonvrån att en man betraktar min ansiktsgymnastik.
J A G  V I L L  I N T E  G R Å T A !

Fokus på min skrivuppgift. Förra skrivuppgiften utan att använda bokstaven E, den var utmanande rolig. Jag hade tidsbrist och kunde inte bearbeta min text. Jobbet går före drömmen. Jobbet förra veckan bedrevs från alptoppar. Låter kanske inte som hårt jobb. Men det var det. För mig. Många spöken. Många rädslor som jag fick möta och övervinna. Våga visa mig svag. Jag fullkomligt hatar att visa mina svagheter, men jag tror att jag blottar dem oftare än jag tror. En smart person kan se dem. Men jag insåg många saker om mig själv på alptopparna. Och i dalen. I min grupp av kollegor. Och om inte jag utvecklas personligt kan jag inte utvecklas på mitt arbete. Inte ens i mitt skrivande utvecklas jag om jag inte låter mina knoppar brista. Och när de nu brustit måste jag låta dem blomma. Göra något av det här. Fokusera. För mitt i min kaotiska tillvaro som ensamstående mamma kan jag landa i något bra. Spänna mina mentala muskler som . jag rustats för hela mitt liv. Använda mina tävlingshorn och mitt jävlaranamma till att skapa någonting magiskt för mig.

Jag är trött. Sliten. Det tar på krafterna det gör det. Jag måste hitta till källorna som fyller på. Först och främst ta hand om mig med det basala. Ordentlig mat och sömn. Löpningen var en gång det som fick ordning på mig. När pappa lämnade mig. Jag tror att löpningen kan läka mig igen. Ja skiter väl i att min knä bråkar. Jag kan också bråka. Ni som känner mig vet att jag kan bråka. Jag kan vara envis som en satans väggalus.

Men jag börjar från början. Fylla kylen med det som är bra att äta. När halsontet gett sig av kan jag börja bråka med mitt knä. Som jag ska bråka…