Stiletter, skrålande hjärta och polly.

Lördag. Kaffe och polly till frukost, en mörk och en ljus. Finns inget annat sätt att äta polly. Lördag. Dagen efter fredag.

Det har varit en lång vecka. Så lång. Och det har gjort så ont. Jag hade barnen men ändå hade jag så ont. Min son med superkrafter har kämpat och hamnat i konflikter med världen. Jag var inte i mitt esse och för första gången stod jag helt handfallen och såg på när S slogs mot världen. Jag hade inga kreativa lösningar. Jag fick inte komma nära. Hans ont gjorde ont i mig. Man känner sig så svag. Så liten. Och så jävla maktlös.
Många mail fram och tillbaka med skolan. Sixten har en fantastiskt klassföreståndare. Hon förstår så mycket hon bara kan och hon vill hjälpa min son. En annan lärare förstår bara inte. Ljuden blir för många ibland för Sixten. Och det kommer plötsligt och han tar till flykt. Och man få ju inte avvika från ledet. Regler.
För att ni ska förstå, vill jag på inga sätt låta min sons autism bli ett frikort men ibland brister det. Och det brister i lägen som ljudet överfaller honom och det enda han kan är att ta till flykt. Han ber aldrig om lov att få fly. Detta är bara en sak av många. Men skolan har löst det. Och det verkar vara en lösning som kan hålla. Just ljudet. Barn låter. Många barn på samma plats låter jättemycket. Som sagt många mail fram och tillbaka med skolan. Många konflikter i mig.
Min son är den han är med superkrafter och allt. Och det gör så ont när hans värld kolliderar med världen.

Mail. På tal om det. Rensar i min mailbox. Miljontals mail. Mottagna och skickade. Mycket ska raderas. Bort för evigt. Kanske finns de kvar i någon sajbespejsrpapperskorg. Men så länge jag slipper se dem i min mail.
Man ramlar över lite av varje. Man får en resa tillbaka i tiden. Olika digitala spår tillbaka i mitt liv och vem jag var då. Är nu.
Ett mail jag vill kasta all världens väg. Men jag förmår mig inte. Jag borde spara det. Läsa det och påminna mig om att mitt hjärta lämnat en dörr på glänt. Vidöppet rent av. Jag undrar nu vad jag tänkte då. Sällan har jag kännt mig som en så stor jubelidiot. Jag tror att jag bara ville lätta. Ha det sagt, eftersom jag failat grandiost två gånger, kanske till och med tre gånger. Säga att någon betyder allt för mig. Bara så jävla mycket att jag vill ha någon i mitt liv. Eller bara underbart att någon finns i mitt liv.
Jag hade inget mål med mailet. Bara mening. Inga förhoppningar om någonting, men kanske var det bara en lögnaktig tanke jag tänkte då. Jag hoppades nog på något. Så jävla korkat.
Man ska våga för att vinna. Jag vågade och jag vann absolut ingenting. Jo, jag vann priset som årets jubelidiot. Åretsjubelidiot 2017. Jag läste mailet igår. Och idag. Och jag hör mig själv varje mening. Känner mina egna andetag mellan raderna. Pulsen, känner pulsen. Jag känner allt i mig och jag känner igen mig. Det är jag. Och jag menade varje ord. Och jag menar det fortfarande. V A R J E  O R D. Fakk it!
Jag fick aldrig ett svar. Jag visste om att jag inte skulle få svar.  Jag visst det fullt ut. Jag klickade på skicka fullt medveten om att det försvann ut i ett stort svart hål. Svarslöst svart jävla hål.

Livet gör ont nu. Smärtan kommer i vågor och sköljer över mig. Jag kapitulerar helt och hållet. Gråter. Och jag vet inte vad det är jag gråter för. Kanske är det bara allt som måste ut och det kan bara komma ut i tårar. Och snor. Lite svordomar under hulkandet.
Igår tog jag till flykt. En kväll med stiletter och tjejsnack. Jag har ont i mina fotsulor. Sist jag struttade runt på stiletter var jag så mycket yngre. Och så mycket lättare.
Att fly i stiletter är stiligt. Knappast praktiskt. Stiligt som fan. Om man kan gå med ett par. Jag övningspromenerade igår. Man borde ha en grön skylt. Det kan ha sett roligt ut. Igår.

Idag. Lördag. Kaffe och polly. Mitt hjärta ömsom sjunger ömsom skrålar. Vrålar.