Mellan måndag och nu. En hel evighet.

Bara torsdag men helvete vilken vecka. Än är den inte slut och vem vet vad som återstår av den. Min barnfria vecka brukar vara en tung vecka annars men den har varit fjäderlätt. Tyngden faller kanske på men jag njuter av att vara fjäderlätt. Inga mörka moln på min himmel just nu.
Allt måste bero på att jag gör det jag älskar igen. Springer. Och skriver. Kanske inte allt men mycket. Hade ett bra löppass i söndags trots haveri med tekniken. Men ut kom jag och efteråt ville jag bara ha mer. Tisdagens pass var ännu bättre. Snabbare och längre. Och jag hade fullt fokus. Ni vet när man är så närvarande att allting runtom försvinner. Jag borde vara mer närvarande i mycket annat jag gör. Man borde.
Jag har haft en energinivå som jag länge saknat. Ett fokus och en glöd.

Måndag, känns som en hel evighet sedan och det borde vara mer än torsdag. Idag är jag trött. Tjock i halsen och pannan värker. Jag hoppas att när jag vaknar imorgon är det borta. Jag är inte alls sugen på varken förkylning eller influensa. Jag vill bara springa. Jag är så sugen nu. Och det har gått så bra. Luften är precis lagom krispig. Älskar lätt vinterkrisp i mina lungor. Jag älskar att ta ut mig fysiskt. Bli helt matt i kroppen.

Jag har skrattat så mycket i veckan. Jag har varit helt på jorden. Ingen stress trots att jag är ensam på jobbet. Min vapendragare är sjuk. Jag saknar henne.
Men som jag har skrattat. Efter gråt kommer skratt. Kommer säkert mer gråt men efter det kommer alltid skratt.

Just nu. I detta nu. Älskar jag mitt liv. Jag älskar att jag hela tiden hittar små fragment av mig. Pussla ihop mig. Hitta min plats. Det händer hela tiden. I skrattet och i gråtet. Det är ren lycka när man hittar en bit och kan sätta den på plats. En bit av jag.
Det kommer bli bra.

Måndag, var en evighet sen. Mycket har hänt mellan måndag och nu.

Imorgon kommer mina hjärtan. Loftet fylls med liv. Mitt hjärta komplett. I en vecka.

Puss.